Idag verkar den bilden av offentlig tjänst lika pittoresk som ett lokalt postkontor. Vi förväntar oss att de som styr ska roffa åt sig vad de kan och tillåta rovgiriga banker och storbolag att plundra den offentliga sfären, för att sedan inkassera belöningen i form av lukrativa direktörsposter. Världens största förtroendeundersökning, Edelman Trust Barometer, visar att förtroendet för alla större institutioner har rasat världen över, och regeringarna är de som har lägst förtroende av alla.
Vad beträffar den ekonomiska eliten försöker de nu, när konsekvenserna av deras girighet och egenintresse framträder, likt de romerska oligarker som flydde det västerländska imperiets fall, säkra sin egen överlevnad gentemot den upprörda pöbeln. I en essä som publicerades i somras dokumenterar den visionäre författaren Douglas Rushkoff sina diskussioner med några av världens rikaste människor. Där avslöjas att deras mest överhängande bekymmer är att hitta en tillflyktsort undan klimatsammanbrott och ekonomisk och social kollaps. Ska de flytta till Nya Zeeland eller Alaska? Hur ska de betala sina säkerhetsvakter när pengar blivit värdelösa? Kan de ladda upp sina hjärnor till superdatorer? Survival Condo, det företag som bygger om tidigare missilsilon i Kansas till befästa bunkrar, har hittills sålt varje färdigställd lägenhet.
Ingenstans är klyftan mellan offentliga och privata intressen mer uppenbar än i regeringarnas bemötande av klimatkrisen. För ett par veckor sedan meddelade den brittiska energiministern Claire Perry att hon bett sina rådgivare att ta fram en färdplan mot en utsläppsfri ekonomi. Samma dag inleddes frackingen vid Preston New Road i Lancashire, vilken möjliggjorts av det tillstånd som Perry smusslade genom parlamentet den sista dagen innan sommaruppehållet.
Ministern har rättfärdigat fracking med motivet att den hjälper landet att genomföra en ”omställning till en ekonomi med mindre utsläpp”. Men gasen från frackings nettoutsläpp är lika stor som, eller större än, utsläppen från kolförbränning. Då vi redan är på väg ur kolepoken i Storbritannien, utan hjälp från fracking, är detta i verkligheten en omställning från förnybara energikällor och tillbaka till fossila bränslen. Regeringen har främjat denna omställning genom att effektivt förbjuda vindkraftparker på land, medan den kört över lokala beslut för att införa fracking genom centrala diktat. För att hindra människor att återta kontrollen har den nu för avsikt att bevilja allmänna planeringstillstånd för frackingbolag.
Allt det här är obegripligt, tills man kommer ihåg det nära förhållandet mellan den fossila bränsleindustrin, finansvärlden i London (där Perry skapat sin förmögenhet) och Torypartiet, vilket smörjs av de politiska donationer som flödar från båda sektorer in i partiets kassakista. De här människorna tjänar inte landet. De tjänar varandra.
Regeringen i Tyskland, som hävdade att de genomgick en stor grön energiomställning, öser nu i stället in offentliga pengar i kolindustrin och skickar ut en armé av poliser för att köra bort demonstranter från en urskog, som ska skövlas för att göra plats åt en brunkolgruva. Å både miljöförstörande energibolags och bilindustrins vägnar, har den saboterat EU:s försök att förbättra sina utsläppsmål. Innan hon omvaldes hävdade jag att Angela Merkel var världens ledande ekovandal. Hon kan också vara världens mest effektiva spindoktor: hon kan vilseleda, fuska och förstöra, men folk kallar henne fortfarande ”Mutti” (mamma).
Andra regeringar stoltserar skamlöst med sina tjänster till privata intressen, och lyckas ändå undgå kritik. En amerikansk regeringsrapport om bränsleeffektivitet som publicerades i juli erkänner, ovanligt nog, att den globala temperaturen sannolikt kommer att stiga med fyra grader under det här århundradet. Den använder sedan sin prognos för att hävda att det inte är någon vits med att tillverka renare bilar, för katastrofen kommer ändå. På andra håll censureras allt prat om klimatkollapsen inom regeringen. Den som försöker förhindra den fångas upp och leds i ny riktning.
I Australien har den nye premiärministern Scott Morrison gjort kolförbränning till en helig doktrin. Det skulle inte förvåna mig om den enda kolbit han någonsin hanterat är den han visade upp i det australiensiska parlamentet. Men han smutsar varje dag ned sina händer å branschens vägnar. De här männen med svarta hjärtan och rena naglar bär sina lojaliteter med stolthet.
Med Jair Bolsonaro som president i Brasilien kommer deras förgörande handlingar att verka beskedliga i jämförelse. Han påstår att klimatkollapsen är en myt som uppdiktats av en ”globalistisk konspiration”. Han vill dra sig ur Parisavtalet, avskaffa miljöministeriet, låta kongressens köttgrupp (”caucus”, som representerar den blodtörstiga och destruktiva ranchnäringen) ansvara för jordbruket, öppna Amazonasbäckenet för skövling och nedmontera nästan allt skydd för miljön och ursprungsbefolkningen.
Med undantag för Costa Rica har ingen regering den politik som krävs för att hålla den globala uppvärmningen under två grader, än mindre 1,5 grader. De flesta, som Storbritannien, Tyskland, USA och Australien, driver oss mot ruinens brant å sina vänners vägnar. Så vad ska vi göra när våra folkvalda har övergivit offentlig tjänst för privat tjänst?
Idag kommer jag att tala vid lanseringen av Extinction Rebellion på Parliament Square i London. Det här är en rörelse som ägnar sig åt omstörtande, fredlig olydnad i protest mot en ekologisk kollaps. De tre hjältar som förra månaden fängslades, och vars skandalösa straff just har upphävts, var sannolikt bara de första av hundratals. Tanken är att göra detta nationella uppror internationellt.
En lång historia av politiskt och religiöst uppror visar att denna beredskap för uppoffringar är nödvändig för att motivera och mobilisera människor att ansluta sig till en existentiell kamp. Det är bland sådana människor du hittar det offentliga och medborgerliga sinne som nu saknas i regeringen. Att vi måste ta till sådana drastiska åtgärder för att försvara den gemensamma sfären visar i vilken utsträckning vi övergivits.
Fotnot: Detta är en något tidsmässigt korrigerad och nedkortad version av texten som tidigare har publicerats i tidningen The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson