Samtidigt har Sverige ett klimatmål som säger att utsläppen inom marktransporter ska minska med 70 procent till 2030. Om det målet ska nås måste planering och utbyggnad av infrastrukturen styras om i en mer hållbar riktning.
Frågan som tappas bort
Ändå är det inte ovanligt att klimatmålen tappar i betydelse under infrastrukturplaneringens gång, eller får mindre betydelse i konkurrensen med andra mål, enligt transportforskaren Fredrik Pettersson-Löfstedt vid Lunds universitet.
Han har – tillsammans med forskare från Trivector och IVL Svenska Miljöinstitutet – undersökt hur tjänstepersoner på Trafikverket, regioner och kommuner själva ser på kopplingen mellan klimatmål och transportplanering.
– Det är tydligt att klimatförändringarna genomgående betraktas som en viktig fråga, ändå får inte klimatet något större genomslag, konstaterar han.
Utbrett synsätt
En delförklaring är, enligt studien, att många anser att infrastrukturen inte har någon avgörande betydelse när det gäller att minska utsläppen.
– Det dominerande synsättet var vad vi kallar marginalperspektivet. Alltså synen att transportsystemet är så utbyggt redan, att fler vägar och järnvägar endast får marginell betydelse för klimatet. Eftersom det inte är infrastrukturen i sig utan trafiken som orsakar de stora utsläppen.
Marginalperspektivet är utbrett. Det finns ofta med i miljökonsekvensbeskrivningar och delas av många politiker.
– I samband med debatten om att bygga ut E22 som går genom Lund sa exempelvis infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) att det inte spelar någon roll om trafiken ökar lite här. Det är väldigt tydligt att han har marginalperspektivet.
Andra menar att det tvärtom har stor betydelse vad man lägger pengarna på.
– Enligt kritiken innebär marginalperspektivet de små stegens tyranni, att pengar som läggs på nya vägar istället för på hållbar omställning legitimerar en syn på transportsystemet som bidragit till att skapa dagens problem, säger Fredrik Pettersson-Löfstedt.
Saknas gemensam målbild
Vad krävs då för att överbrygga konflikten?
– Det rådde samstämmighet om att det krävs en tydligare politik, med nya lagar och ekonomiska styrmedel om det ska bli en verklig kursändring.
Minst lika viktig är den utbredda uppfattningen att det saknas en gemensam målbild bland myndigheter och organisationer om hur klimatmålen ska nås.
– Vi vet att transportsystemet måste förändras, men vi vet inte hur, säger Fredrik Pettersson-Löfstedt.
Ska omställningen huvudsakligen bestå i en övergång från fossildrift till biobränslen och eldrift? Eller är åtgärder för att minska bilbehovet det centrala?
Trafikverkets egna analyser pekar på att biltrafiken behöver minska med 10–40 procent per person på 25–30 års sikt för att klimatmålet ska nås. Samtidigt planerar myndigheten vägar utifrån prognoser om kraftiga trafikökningar.
– En del kommuner, som Malmö och Göteborg, har strategier för att minska antalet bilresor. Men strategierna hamnar ofta i konflikt med andra samhällsmål, vilket leder till många undantag, säger Fredrik Pettersson-Löfstedt.