– Vår analys visar tydligt att vissa grupper inte blir hörda eller representerade under konferenserna. Själva strukturen på Cop gör det nästan omöjligt för många länder att föra fram sina intressen, eftersom de inte kan vara närvarande vid alla parallella förhandlingar, säger Lina Lefstad, som är doktorand och studiens huvudförfattare.

Medan rikare länder och allianser som fossillobbyn representeras av hundratals delegater, har många fattiga länder bara möjligheter att skicka en handfull.

Det är ett problem eftersom fler röster för samma intressen hörs bättre, framhåller Lina Lefstad.

– FN borde åtminstone ha ett tak för hur många delegater ett land eller en organisation kan skicka, säger hon.

Ett förhandlingsverktyg

I studien analyseras också hur olika länder ser på och använder klimaträttvisa för egna strategiska syften. Forskarna har identifierat fyra grupper som de kallar radikaler, opportunister, hycklare och undvikare. Saudiarabien och Indien hör till opportunisterna, enligt studien.

De betraktar klimaträttvisa som ett historiskt ansvar och hävdar sin rätt till fortsatt ekonomisk utveckling, trots gigantiska klimatutsläpp.

De använder, precis som många andra länder, klimaträttvisa som ett förhandlingsverktyg, enligt forskarna.

– Ett exempel är när Saudiarabien kräver att bli kompenserat för förlusten av olja- och gasinkomster om landet måste stoppa utvinningen för att minska sina utsläpp.

Mer snack än verkstad i EU

EU-länderna räknas till hycklarna. Det är länder som erkänner sitt bidrag till krisen men gör så lite som möjligt för att uppfylla sina löften om ekonomiskt stöd till mer sårbara nationer.

Hycklarna hävdar att marknaden är bäst lämpad att hantera klimatkrisen.

– En marknadsliberal syn på rättvisa innebär en tro på att så länge processerna är lagliga och legitima, så är allt väl. Det här synsättet erkänner inte ländernas ojämlika utgångspunkter och de historiska orättvisor som kan göra det svårt för vissa länder att vara del av en ”fri” ekonomisk marknad, säger Lina Lefstad.

Undvikarna, som omfattar USA och Ryssland, blockerar andra aktörers rättvisekrav och ser idéen om rättvisa som alltför ”normativ”. Precis som hycklarna poängterar undvikarna lagliga förhandlingsprocesser – snarare än resultaten av dem

– För dem är rättvisa en fråga om värderingar och de motsätter sig allt ansvar för krisen som inte överensstämmer med deras intressen.

Radikaler i behov av stöd

De mest utsatta länderna, små östater och många utvecklingsländer, hör till radikalerna. De vill se progressiva åtgärder som begränsar klimatupphettningen i enlighet med Parisavtalet.

– Så länge FN inte tar fram ett gemensamt åtgärdspaket för att hjälpa dem som lider mest av klimatförändringarna, kommer klimaträttvisa fortsätta användas som ett förhandlingsverktyg bland andra, säger Lina Lefstad, och fortsätter:

– FN kan sätta dagordningen och få medlemsstater att diskutera olika åtgärder och hur de kan genomföras, säger hon.