– Man vänjer sig snabbt. Och egentligen behöver man ju inte el på natten, säger han.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
David Brackenbury är uppvuxen i norra England och flyttade till Fair Isle för åtta år sedan. Anledningen var enkel: han fick en Fair Isle-stickad tröja som barn, älskade mönstret och drömde hela livet om den mytomspunna ön nordost om Skottland. När en medelålderskris drabbade honom gjorde han slag i saken och bosatte sig i fyrhuset. Men allt blev inte som han tänkt sig.
– Jag trodde att jag flyttade till en avlägsen plats, att folk flyttade hit för att få vara ifred. Men man är mycket mer ifred i en stad där inte ens den närmsta grannen vet vad man heter. Här tvingas man bli en del av samhället, säger han.
”Socialistiskt samhälle”
Fair Isle är Storbritanniens mest avlägsna bebodda ö, 40 kilometer från närmsta land som är Shetland. Den ägs av National Trust of Scotland, vilket motsvarar Statens Fastighetsverk i Sverige, och de 58 öborna är deras hyresgäster.
– Jag skulle säga att det är ett väldigt socialistiskt samhälle. Ingen här äger någonting, säger David Brackenbury.
Trots det magnifika havsnära läget finns inga fritidshus – faktum är att det är förbjudet att hyra ett hus där för att bara använda det sommartid. Och allt som görs på ön görs tillsammans.
– Och det är inget jag bara säger. Om någon dör måste vi gräva hans grav, konstaterar David Brackenbury.
På samma vis fungerar öns elförsörjning. Ön är inte ansluten till det statliga elnätet så befolkningen har alltid fått hitta egna lösningar. Förr i världen eldade man torv för värme (några träd har aldrig funnits på ön), men på 60-talet installerades fem små dieselgeneratorer. 1975 uppdaterades systemet med två nya. 1980, när oljepriserna skenade, bestämde sig öborna för att börja dra nytta av sitt blåsiga läge och samla vindkraft. 1982 restes en 40kW-turbin på en kulle på öns södra sida, 1999 restes en 60kW-turbin på en annan kulle strax intill. Idag administreras eltillförseln av öns egna elbolag – Fair Isle Electricity Ltd, som ägs och drivs av öns medlemmar.
Elpriserna bestäms av öborna själva, all eventuell vinst går direkt till reparationer och investeringar. Direktör är Robert Mitchell, som även driver öns affär och postkontor tillsammans med sin fru Fiona.
– Allt jag kan om el har jag lärt mig här. Att jag blev ansvarig för elbolaget beror nog på att jag bor närmast elcentralen, säger han och skrattar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi klättrar upp för kullen bakom elcentralen, där det första vindkraftverket står. Eller stod. I dagsläget är det nedmonterat och ingen vet om det kommer repareras.
– Det är väldigt gammalt. Just nu håller vi på och utreder framtiden för elen här på ön, säger Robert Mitchell.
Han tittar ut över de gulgröna hagarna där hundratals får betar, över öns södra spets där Atlanten och Nordsjön möts och slår mot varandra och över de 30 bostadshus som i dagsläget bara har el 16 timmar om dagen.
– Vi vill ju att fler ska flytta till Fair Isle. Och då tror vi att bra elförsörjning är ett krav, säger han.
Vi klättrar nerför berget igen och tittar till elcentralen. En av de två dieselgeneratorerna kör för fullt, och på en mätare på väggen läser Robert Mitchell av den aktuella elförbrukningen på ön: 20 kWh.
– Vi kommer aldrig upp i mer än 40, säger Robert Mitchell.
Kör bort sopor
Bakom elcentralen ligger ett tiotal dieselfat och väntar på bortforsling. En gång i veckan kommer lastbåten till ön och kör bort sopor och bråte. Ungefär 100 liter diesel per dag krävs för att värma och förse öns 30 hushåll med el, åtminstone nu när de båda vindkraftverken är trasiga.
– Ja, precis, det nyare har också gått sönder ganska nyligen och vi väntar på reservdelar. Vi räknar med att det kommer hålla tio år till, sedan måste vi ha ett nytt system på plats. Förhoppningsvis står det klart 2018, men det är lite oklart vem som ska betala – kommunen, staten, vi eller en kombination, säger Robert Mitchell.
Han har tittat på många alternativ för elförsörjningen och har kommit fram till att det egentligen bara finns ett riktigt bra alternativ för förnyelsebar energi. Solenergi funkar inte – dagarna är korta, soltimmarna få, dimman ligger ofta tät. Generatorer som tar vara på soltimmarna få, dimman ligger ofta tät. Generatorer som tar vara pill att det egentligen bara finns ett riktigt bra alå tidvattnets krafter går också bort – strömmarna är helt enkelt för starka och lynniga. Däremot är medelhastigheten 10 meter per sekund på ön en hög siffra i jämförelse med exempelvis Göteborgs 3-4.
– Det vi tittar på nu är att skaffa många små vindkraftverk, kanske 15–20 kW. I dagsläget förlorar vi 50 procent av vindkraften om en turbin går sönder, så att ha fler är ett sätt att sprida riskerna. Små vindkraftverk stör det estetiska mindre också, och vi vill ju ha det vackert här, säger Robert Mitchell.
Lagras som värme
Dieselgeneratorerna ger en stadig frekvens på 50 Hz. Vindkraftverken gör det inte, deras frekvens kan gå upp och ner med vindbyarna. När vindkraften är för låg för att komma upp i 50 Hz skickas energin i separata kablar till hushållens ackumulatortankar. Där lagras energin som värme. Så fort vinden är tillräckligt stark igen, slås dieselgeneratorerna automatiskt av och vindkraften står då för både värme och hushållsel.
– Men det är ett ganska omodernt system. Övergången mellan vind och diesel är hackig, och när vindkraften går ut som hushållsel är det fladdrigt, det blir ofta elavbrott, suckar Robert Mitchell.
För något år sedan var han på Eigg, en av öarna i Hybriderna, för att kolla på sitt drömelsystem: många små vindkraftverk som är kopplade till en stor batteripark. Vindkraftverken snurrar på och laddar upp batterierna, vilket gör att elen når hushållen från en stadig källa, oberoende av vindbyarnas nyckfullhet. Helt och hållet fria från diesel tror Robert aldrig att öborna kommer bli – den måste finnas kvar som reserv för riktigt vindstilla dagar eller om alla turbiner går sönder.
– Men vi skulle kunna få ner dieselanvändandet något enormt, och istället använda energin som finns i luften här hela tiden. Och så skulle vi kunna få el 24 timmar om dygnet.
På så sätt skulle de kunna locka fler till ön, tror Robert Mitchell.
– Vi vill gärna få hit barnfamiljer, och jag minns själv hur det var att gå runt med en skrikig bebis klockan två på natten och inte kunna tända en enda lampa. När Eigg skaffade sitt högvoltssystem med el 24/7 ökade befolkningen från 70 till 120 personer. Det kanske inte är jätteviktigt för oss som bor här, men för folk som flyttar hit kan det vara avgörande.
