Mao Simorn, 59, är en av de kvinnor som har stannat kvar i byn för att ta hand om de yngsta barnen medan deras föräldrar arbetar i städernas klädfabriker från tidig morgon till sen kväll.
– Den lilla bit land jag äger är inte längre tillräcklig för försörja mina sex barn och deras familjer. Vi är bland de fattigaste i byn och beroende av vår skörd för att kunna försörja oss. Jag har tvingats ta flera lån för att överleva, berättar hon.
Miljontals människor i Kambodja påverkas direkt av de pågående klimatförändringarna och landet är en av de regioner i världen som drabbas värst. En stor andel av befolkningen befinner sig precis över fattigdomsstrecket – 80 procent lever på landsbygden och har jordbruk och naturresurser som sin viktigaste inkomstkälla.
Enligt distriktets ledare Pol Dos, 79, var det för ungefär fem år sedan som byn såg en drastisk förändring i väderförhållandena.
– Tidigare har vi haft två tydliga väderperioder att förhålla oss till: sex månader av torka och sex månader av regn. Nu går vädret inte längre att förutse, vilket förstör våra skördar och leder till att vi förlorar vår viktigaste inkomst. De senaste två åren har varit värst.
Den globala uppvärmningen har resulterat i dramatiska konsekvenser för invånarna i Kambodja. Numera är torkan både längre och varmare, skyfallen oregelbundna. Regnperioden följer inte längre sitt naturliga mönster och det är svårt att förutse när och hur mycket regn som kommer att falla. Kraftiga stormar förstör både skördar och infrastruktur.
Enligt Pol Dos kunde byns vägar inte längre hantera översvämningarna – något som tidigare aldrig varit ett problem.
– Det blev svårt för barnen att ta sig till skolan, svårt för gravida kvinnor att ta sig till vårdcentralen. Förstörelsen påverkade oss allvarligt, säger han.
2015 påbörjades en klimatanpassningen av infrastrukturen i distriktet, ett projekt som finansierades av bland annat Sida.
– Djupare diken och en förhöjd vägnivå förhindrar att vattenansamlingar uppstår. Det går även att reglera mängden vatten som passerar från den ena sidan vägen till den andra, berättar Pol Dos.
Antidemokratisk utveckling
Sverige var ett av de första länderna som lämnade humanitärt bistånd till Kambodja efter Röda khmerernas fall 1979. Utvecklingssamarbetet etablerades under 90-talet och klimatanpassningsåtgärder har under de senaste åren fått allt större fokus.
Premiärministern Hun Sen, som har styrt landet sedan 1985, tar ett allt hårdare grepp om makten inför parlamentsvalet i juli. Under förra året inskränktes den politiska friheten i Kambodja avsevärt: oppositionsledaren Kem Sokha fängslades, den engelskspråkiga dagstidningen Cambodia Daily stängdes ned och utländska demokratiorganisationer tvingades lämna landet.
Det var först i november – när den högsta domstolen upplöste det största oppositionspartiet – som Sida valde att stoppa delar av biståndet till staten.
Samuel Hurtig är Sidas chef för utvecklingssamarbetet med Kambodja och säger att man ser med stor oro på den utveckling som ägt rum under hösten.
– Upplösningen av ett parti och det minskade utrymmet för enskilda organisationer överensstämmer inte med svenska värderingar, säger han.
Högre konkurrens om vatten
Genom flera olika biståndsorganisationer finansierar Sida fortfarande miljö- och klimatprojekt i Kambodja, men enligt Samuel Hurtig kommer det minskade stödet få konsekvenser för landet.
– Det ger effekter på den lokala förvaltningens förmåga, vilket i sin tur har konsekvenser för lokalsamhället och för de organisationer som är verksamma på lokal nivå.
Några kilometer från Krang Pongro och distriktets mötesplats har Rao Khhim, 40, slagit sig ner vid byns nyligen anlagda damm. Under torrperioden jobbar hennes man på en byggarbetsplats, och deras tre barn – 14, 15 och 16 år gamla – går i skolan. För att kunna bekosta barnens utbildning säljer hon ibland hushållsprodukter till andra familjer i byn.
– Tidigare låg här en naturlig damm, men den var väldigt liten. Dammen torkade varje år och vi tvingades gå långt för att hämta vatten, säger hon.
För att möta de senaste årens utdragna torrperioder har distriktet byggt totalt åtta dammar sedan 2012. Även dessa projekt har finansierats av bland annat bistånd från Sida. Bristen på vatten i Kambodja kan i framtiden leda till ökad privatisering och konkurrens om vattenresurser – något som skulle få störst konsekvenser för den fattigaste delen av befolkningen.
Rao Khhim berättar att hon tidigare var tvungen att köpa sitt dricksvatten: två dollar per flaska.
– Men vattnet kunde bara användas samma dag, och enbart till matlagning. Dammen har gjort vår vardag mycket enklare. Numera pumpas det direkt till våra hus.
Vattnet i dammarna används främst till dricksvatten, hygien och hushåll. Däremot räcker det inte till bevattning av odlingarna – för det krävs ännu större reservoarer.
– Vi är beroende av vårt jordbruk för att klara oss, men den utdragna torkan gör det svårt. Det oroar mig, berättar Rao Khhim.
– Vi är bönder, men måste köpa vårt ris för att få mat på bordet.
Klimatet tvingar människor på flykt
Under 2017 beräknas över 20 miljoner människor tvingats ha lämnat sina hem på grund av klimatrelaterade katastrofer. Forskarnas framtidsprognoser varierar, men den vanligaste uppskattningen är att det kommer finnas 200 miljoner klimatflyktingar i världen 2050.
Enligt Samuel Hurtig är klimatförändringarna en riskfaktor för Kambodjas framtida utveckling.
– I olika samhällsekonomiska uppföljningar lyfts numera klimatriskerna som en faktor som kan minska tillväxten. Det bör därför tydliggöras att klimatförändringarna måste tas på allvar, säger han.
På distriktets mötesplats berättar invånarna i byn Krang Pongro att de oroar sig inför framtiden.
– Väderförhållandena har blivit allt svårare och vi vet att det kommer att bli ännu värre, säger Mao Simorn.
Men att flytta ser de inte som ett alternativ.
– Det här är vårt hem, och vi måste hantera de problem vi ställs inför. Vi har inget annat val än att stanna här och försöka anpassa oss. l
