Det brittiska politiska systemet ger nämligen den segrande regeringen mandat att göra vad den vill mellan valen, utan ytterligare hänvisning till folket. Vi har fått uppleva att detta kan innefatta brott mot internationell lag, nedstängning av parlamentet, begränsande av rättsväsendet, politisering av statsförvaltningen, attacker mot valkommissionen och åberopandet av kungliga befogenheter att driva igenom politik utan samtycke.

Det är inte demokrati, det är en parodi på demokrati.

Till skillnad från folkets möjlighet att endast göra oss hörda vart femte år, kan företag däremot löpande reagera på regeringens politik och dra tillbaka sitt samtycke om de inte gillar dess riktning, vilket kan ge katastrofala konsekvenser. Det finns med andra ord en massiv obalans när det gäller makt. Tack vare modern handelsteknik har kapitalets rösträtt avancerat med stormsteg. Folkets makt är däremot fast i fjäderpennans tidsålder.

Problemet handlar med andra ord inte bara om Boris Johnson. Problemet ligger i utformningen av Storbritanniens politiska system, som bjuder in till autokratiskt beteende. Tidigare varnades det för att en hänsynslös utövare skulle kunna skapa kaos i detta system. Det ögonblicket har nu kommit.

Labour-partiet har länge varit en del av problemet genom att vägra att ens överväga en revidering av Storbritanniens absurda valsystem, för att inte tala om möjligheten till överlämnande av makt. Det är tragiskt att se på Labour nu och hur de fortfarande spelar enligt de gamla reglerna. Enligt de reglerna ska ett politiskt parti inte avslöja sin agenda förrän några månader före valet. I dagsläget är det fyra år bort, men kampen om makten behöver pågå nu. Det som akut behövs är en inspirerande alternativ vision; en uppmaning att ta till demokratiska vapen. Istället får vi närmast kriminaltekniska dissektioner av specifik regeringspolitik, förvisso beundransvärt utförda men som inte svarar mot tidens behov.

Det är i ögonblick som dessa som gamla politiska partier går i graven. Nya idéer uppstår utanför systemet och effektivt motstånd äger rum på gatan. I dagsläget är detta självklart svårt eftersom det finns goda folkhälsoskäl för att inte samlas i stort antal (och vi kan förvänta oss att regeringen kommer att utnyttja dem). Men samtidigt är utövare av civil olydnad uppfinningsrika, och nya taktiker utvecklas ständigt som svar på försök att begränsa handlingsutrymmet.

Det var några av dessa taktiker som man kunde se under Extinction rebellions (XR) senaste protestvecka, och vi såg även någonting annat: dess framväxt som en bred oppositionell rörelse. En rörelse som tar sig an medieindustrin, lobbyisterna, bankerna och andra maktbastioner som vanligtvis inte förknippas med klimatkrisen, men som är grundläggande för den. XR har från början varit både en miljörörelse och en demokratirörelse. Deltagande politik i form av medborgarförsamlingar, har varit ett av dess viktigaste krav.

I likhet med suffragetterna och den amerikanska medborgarrättsrörelsen, har XR blivit skoningslöst anklagad för att hota ”vårt sätt att leva”. Nästan alla demokratiska framsteg i världen, har säkrats av människor som utmålades som ”anarkister” och ”brottslingar”.

Klimatkrisen och krisen i demokratin har samma rötter, nämligen folkets utestängning från meningsfullt inflytande i politiken under långa perioder. På vissa ställen, såsom Irland, Island, Frankrike, Taiwan, British Columbia och Ontario, samt i flera spanska och brasilianska städer, har en mängd fascinerande experiment med nya demokratiska former ägt rum. Detta har innefattat allt från konstitutionella konvent, medborgarförsamlingar, lokala utvecklingsprojekt, digitala diskussionsforum och deltagande budgetering. Initiativen, som kan ses som ett sätt att mildra effekterna av representativ demokrati, är utformade för att ge människor en röst i tiden mellan val så att de kan förfina sina önskemål.

I Storbritannien ägnas dessa initiativ inte mycket uppmärksamhet. Den parlamentariskt tillsatta medborgarförsamlingen för klimatet publicerade nyligen sina resultat, som bland annat innehöll förslag som att beskatta frekventa flygresenärer, avskaffa stadsjeepar och äta mindre rött kött. Men det finns inga uppenbara sätt som dessa förslag kan antas av regeringen. I Skottland däremot tillåter alla lokala myndigheter invånarna att fastställa en del av budgeten. Hittills är det dock en mycket liten andel, bara en procent av de pengar som tilldelas av staten.

Deltagardemokratins resultat måste bli verklighet i policy i högre utsträckning, annars kommer det leda till cynism och desillusion.  Resultaten kan bli omvälvande när människor får fatta stora och frekventa beslut, som processerna i Irland, Madrid och vissa brasilianska städer har visat. Segregerade och polariserade befolkningar möts för att identifiera och lösa sina gemensamma problem. Demokrati blir en levd verklighet.

Det finns dock ingenstans där deltagande politik ännu har fått uppfylla sitt löfte till fullo. Det finns ingen principiell eller teknisk anledning till varför majoriteten av en kommunal eller nationell budget inte ska kunna fastställas genom offentlig överläggning, enligt tekniker som utarbetats i den brasilianska staden Porto Alegre. Det finns ingen principiell eller teknisk anledning till varför den månatliga omröstningsprocessen för att förbättra livet i Reykjavik inte skulle kunna tillämpas på nationell nivå, överallt. Uppmaningen till fullskalig deltagardemokrati är lika revolutionerande som kravet på universell rösträtt var på 1800-talet. Det som behövs är en kraft motsvarande den som fanns i Chartiströrelsen eller suffragettrörelsen. 

Det finns exempel i historien på klimatprotester som utvecklats till demokratiska revolutioner. Det var ett sådant förlopp som hjälpte till att frambringa Sovjetunionens kollaps. De pågående klimat- och utrotningskriserna avslöjar misslyckandena i alla kvasi-demokratiska system. Det uppenbara greppet som pengar har över det brittiska demokratiska systemet gör det till en global smältdeg.

I XR:s fantastiska och föraktade protester ser vi början på vad som kan bli en demokratisk revolution. Genom sin inkompetens, grymhet och maktfullkomlighet har Boris Johnson gjort oss två tjänster. Han har avslöjat vår teatrala demokratis ytlighet och skapat en potentiell koalition som inkluderar sjukhuspersonal såväl som domare i högsta domstolen. Nu måste vi bestämma hur vi ska mobilisera detta motstånd.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Corinne Platten