Den största delen, eller 65 procent, av svenskarnas klimatutsläpp räknas inte med i den svenska statistiken. Det handlar om utsläpp som uppstår när vi köper varor som tillverkats utomlands eller när vi flyger till andra länder. Därför enades januaripartierna om att Sverige, som första land i världen, ska införa ett så kallat konsumtionsmål.
I morgon, onsdag, ska miljömålsberedningen enas om hur det målet ska utformas. Huruvida förhandlingarna kommer att utmynna i något konkret är dock osäkert. Sedan veckor tillbaka har de tio politiker som ingår i beredningen klagat på att de har stora meningsskillnader som står i vägen för en överenskommelse.
Vill räkna på exportens klimatnytta
Enligt mediarapporter är den stora stötestenen idén om att konsumtionsmålet också skulle räkna med klimatnyttan av svensk export – en fråga som flera borgerliga partier driver. Tanken att vårt land kan bidra till globala utsläppsminskningar genom att exportera energiintensiva varor som i Sverige tillverkas med fossilfri energi (till exempel stål utan kol).
Det här är Karin Lexén, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, kritisk till. Hon säger att det finns mycket större enighet om hur konsumtionsutsläppen ska mätas, medan tanken om att mäta klimatnyttan från den svenska exporten är ny och relativt outforskad.
– Vill man mäta nyttan av vår export så behöver de två målen vara fristående från varandra för de är så olika – det är som att blanda äpplen och päron. Vi är helt övertygade om att det skulle vara ett misstag att klumpa ihop dem i ett och samma mål.
Hon fortsätter:
– Det är viktigt att vi så nära som möjligt beskriver hur utsläppen faktiskt ser ut. Jag är rädd för att förhandlingarna landar i något som inte mäter korrekt, som inte visar vad som behöver göras för att vi ska kunna komma rätta till klimatproblemen.
Naturskyddsföreningen har länge drivit frågan om ett konsumtionsmål, bland annat inför riksdagsvalet 2018.
Om förhandlingarna bryter samman är risken att det spär på den stora otålighet och besvikelse över att politiken inte kan leverera lösningar på klimatkrisen – en besvikelse som inte minst unga människor känner, varnar Karin Lexén.
– De behöver sätta den unga generationen före kortsiktiga politiska intressen. Nu krävs det väldigt mycket god vilja.