Med SKB:s metod placeras de använda bränslestavarna i gjutjärn som omges av ett fem centimeter tjockt kopparhölje. Kapslarna deponeras sedan 500 meter ner i urberget i Forsmark, i Östhammars kommun. Bland forskarna råder stor oenighet om kopparkapslarnas hållfasthet. Enligt den forskning SKB refererar till kommer kapslarna att hålla en miljon år. Forskare vid KTH, som studerat korrosionen inne i kopparmaterialet och inte bara på ytan, har däremot kommit fram till att kapslarna kan korrodera på så kort tid som 100 år.

Många vill ser mer forskning

Den stora diskrepansen mellan forskarnas slutsatser och det faktum att SKB aldrig testat kapslarnas hållfasthet under verkliga förhållanden, gör att många anser att det krävs mer forskning innan regeringen lämnar besked.

Till dem hör regeringens rådgivande organ i kärnavfalls­frågor – Kärnavfallsrådet – som nyligen gick ut offentligt och sa att om regeringen säger ja så behöver tillåtligheten villkoras med krav på ytterligare forskning.

Det var ett välkommet besked, enligt Johan Swahn, kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG).

– Vi vill att regeringen säger nej, och vi menar att det finns stöd för det. Men det troliga är att de säger ja, framförallt för att Strålsäkerhetsmyndig­heten säger ja. Vi hoppas nu att regeringen ställer villkoret om mer forskning, den chansen är betydligt större sedan Kärnavfallsrådet rekommenderat det, säger han.

Opublicerad undersökning

Strålsäkerhetsmyndigheten gav redan 2016 sitt bifall till SKB:s metod för slutförvar, trots att myndigheten själv konstaterat i en underlagsrapport till beslutet att det fanns olösta forskningsfrågor kring kapslarna. 

För att komma runt det problemet sa SSM att det fanns ”förutsättningar för att det skulle bli säkert”, vilket inte är detsamma som att det är säkert. 

Som ett viktigt underlag till beslutet 2016 genomförde SSM en egen beräkning av de radiologiska konsekvenserna om deras bedömning av osäkerheten kring kapslarna skulle visa sig vara riktig.

– Den undersökningen är vad jag känner till fortfarande inte publicerad. Underlaget för SSM:s beslut att bifalla SKB:s ansökan kan därmed inte granskas av andra, säger Jan Linder, som vid denna tid var ansvarig för granskningen av kopparkapslarna vid Strålsäkerhetsmyndigheten.

Om beslutet ändå ska tas nu måste de ta höjd för att alla kapslar kan gå sönder efter hundra till tusen år

Han anser att alla delar som kräver forskning borde vara lösta innan regeringen tar ställning.

– Som det är nu har regeringen dåliga förutsättningar att fatta beslut. Om beslutet ändå ska tas nu måste de ta höjd för att alla kapslar kan gå sönder efter hundra till tusen år. Att 0,1 kapslar kan gå sönder om en miljon år, som SKB anger, är inte det troligaste scenariot.

Myndighet på två stolar

På 1990-talet fanns det en särskild myndighet, Statens kärnbränslenämnd (SKN), med uppdrag att granska en slutlig ansökan om slutförvar. Anledningen var att den granskande myndigheten inte skulle vara densamma som handlett kärnkraftsindustrin i utvecklingsprocessen.

– Naturligtvis var detta besvärligt för industrin som ville att den handledning och löpande granskning man utsatts för skulle vara en garanti för att det man föreslog skulle godkännas, säger Tomas Kåberger, professor i industriell energipolicy vid Chalmers.

1992 lades SKN ner och Statens kärnkraftsinspektion (SKI) – som senare blev SSM – fick ansvar att både vägleda och sedan godkänna slutförvarstekniken.

– Problemet är nu tydligt: SSM har godkänt utvecklingsprocessen och kan därför inte underkänna slutprodukten, säger Tomas Kåberger.

Han får medhåll av Jan Linder.

– SKI/SSM har granskat industrin i 30 år. Det här granskningsförfarandet gör att det finns en uppfattning på myndigheten att det inte gick att underkänna SKB:s tillståndsansökan, eftersom de inte varit så skarpa i sin kritik innan. 

Borde säga nej

Enligt Johan Swahn blir det mycket svårt för regeringen att neka tillåtlighet efter SSM:s bifall.

– Säger regeringen nej så säger de samtidigt att SSM inte har skött sitt jobb, och det kan de inte säga. Det är därför vi tror att de säger ja, säger Johan Swahn på MKG. 

– Men ett problem för regeringen, om den villkorar beslutet med krav på mer forskning, är att det vid regeringens beslut egentligen inte ska behövas mer forskning. I så fall ska regeringen säga nej enligt Miljöbalken. Säger de ändå ja finns en risk att beslutet inte håller för överprövningar, fortsätter han.

”Ursvagt” av SSM

SSM vill inte svara på några frågor från Dagens ETC, och ger heller ingen förklaring till varför man avböjer intervju. Men de brukar hänvisa till ”helheten” som förklaring till varför de godkänt SKB:s ansökan.

– SSM har varit ointresserade av detaljer sedan 2016. De menar att helheten kommer att fungera även om kopparn inte fungerar exakt som det är tänkt, säger Johan Swahn. 

Christofer Leygraf är professor emeritus i korrosionslära vid KTH, och en ledande expert på området. Det är han och hans kollegor som genom nya analys­metoder funnit belägg för att kopparmaterialet börjar korrodera inifrån redan efter ett fåtal år.

Han är mycket kritisk till SSM:s hantering av frågan, inte minst till att SSM tog ställning innan Mark- och miljödomstolens prövning av frågan ens hade inletts.

– Och att SSM inte heller har reagerat över att det saknas fullskaliga test i skarpt läge, med kopparkapslar fyllda med bränslestavar nedsänkta i berget som det är tänkt, det tycker jag är ursvagt. Sådana test under verkliga förhållanden borde göras, för att därefter vänta i tio år och se vad som händer, säger Christofer Leygraf.

SKB anser att deras ansökan visar att kopparkapslarna lever upp till säkerhetskraven.

– Vi har gjort många försök i laboratoriemiljö, som granskats av externa experter under lång tid. SSM kommer att fortsätta granska vår verksamhet också efter ett regeringsbeslut och innan vi får drifttillstånd kommer anläggningen vara i provdrift, säger SKB:s forskningschef Jessica Palmqvist.