Enligt den ska 21 procent av totalt 1 647 miljarder kronor gå till klimatåtgärder. Men det betyder inte att nya miljarder ska satsas på klimatomställning i Europa nästa år, enligt Markus Trilling, ekonomisk analytiker på Climate Action Network Europe (CAN).

– Nej. Den avgående kommissionen beslutade för sju år sedan att 20 procent av EU-budgeten varje år skulle gå till klimatåtgärder. Men en stor del av pengarna har gått till investeringar som skulle ha gjorts ändå. Pengarna är inte öronmärkta för investeringar i exempelvis vindkraftsparker eller andra nya investeringar i grön omställning. Tvärtom räknas satsningar på exempelvis fossilgas och industriellt jordbruk in under etiketten ”klimat­åtgärder”. Jag skulle kalla det greenwashing, säger Markus Trilling.

De första åren, 2014–2016, placerades mindre än 20 procent av årsbudgetarna under rubriken”klimatåtgärder”. Ökningen till 21 procent nästa år är därför inte heller särskilt omvälvande.

– Men det tyder helt klart på en medvetandehöjning, säger Markus Trilling.

Ovilja mot förändringar

De största utgiftsposterna i EU:s budget är jordbruksstöd och regionalt utvecklingsstöd till fattigare medlemsländer. De står för ungefär en tredjedel var. Rika länder, som Sverige och Tyskland, betalar mer i EU-avgift än vad vi får tillbaka i olika stöd. Andra, främst forna östländer som Polen, Tjecken och Bulgarien får betydligt mer pengar än de själva betalar in. Allra mest får Polen, 825 miljarder kronor i nuvarande flerårsbudget.

Inför de pågående förhandlingarna om nästa flerårsbudget för 2021–2027 föreslog kommissionen bland annat att nettobetalare som Sverige ska betala mer och att mindre pengar ska gå till jordbruks- och regionalstöd – också för att täcka upp för inkomstbortfallet om och när Storbritannien lämnar EU. Kommissionen föreslog också att stöden ska villkoras.

– Alla blev upprörda, de rika länderna för att de inte vill betala mer och de fattigare och jordbruksländerna för att deras bidrag skulle minska, säger Markus Trilling.

Men budgeten måste moderniseras, menar han.

– De länder som får mest ­lägger minst på klimatomställning, och de vill inte att någon lägger sig i hur de använder pengarna. Nettobetalare som Sverige borde erbjuda sig att betala mer, men samtidigt ställa krav på att stödmottagarna använder pengarna till grön omställning, säger han.

Green Deal

Ursula von der Leyen, som snart efterträder Jean Claude Juncker som ordförande för kommissionen, har utlovat vad som kallas en Green Deal för Europa. I den ingår bland annat en höjning av utgiftsposten ”klimatåtgärder” till 25 procent och tusen miljarder kronor till hållbara investeringar.

– Det är naturligtvis positivt, men det innebär ingen ny investeringsstrategi och inga nya pengar. De tusen miljarderna och 25 procenten skulle troligen ha investerats på ungefär samma sätt med eller utan Green Deal. Och hur de övriga 75 ­procenten av budgeten ­används är minst lika viktigt, påpekar han.

– Vi behöver bindande lagstiftning på nationell nivå med tydliga mål för andel förnybart, energieffektivisering i alla ­sektorer och cirkulär ekonomi till 2030 och 2050.

Polen stoppar

Idag stoppar medlemsländer som Polen och andra central- och östeuropeiska länder, alla steg i den riktningen. Samtidigt skulle betydligt mer pengar kunna mobiliseras för en grön omställning.

– Hisnande summor flyter runt på finansmarknaderna och bara väntar på avkastning, men det finns inte tillräckligt med projekt där de kan investeras, eftersom EU tvekar. Det handlar om politisk vilja, säger Markus Trilling.