Politiken tycks stå handfallen inför vår tids utmaningar. Klimatångesten breder ut sig. Pessimismen har blivit en del av vår samtid. Och i välfärdsstatens sprickor gror högerpopulismen.
Historien upprepar sig inte. Men den har något att säga: Det behöver inte vara så här.
Har vi råd med framtiden?
Också på 30-talet satt politikerna fast i åtstramningspolitikens skruvstäd. Samma blinda marknadstro förlamade politiken. I Tyskland blev konsekvenserna katastrofala. I andra länder utmanades dogmerna: I USA lanserades New deal. I Sverige stod Socialdemokraterna med Ernst Wigforss i spetsen för en svensk ny giv.
I en klassisk valpamflett ställde Ernst Wigforss en retorisk fråga: Har vi råd att arbeta? Idag genljuder frågan – med tillägget att vår tids nyliberala era lett oss till randen av en ekologisk katastrof. Vägvalet är knivskarpt: Har vi råd med framtiden?
Vi vet att färdriktningen är ohållbar – ekologiskt och socialt. De ekonomiska dogmerna har diskvalificerats av världens expertis, från IMF till FN:s klimatpanel. Men politiken släpar ängsligt efter. Vi behöver återigen en ny giv – och den här gången måste den vara grön.
En ny ekonomisk politik
De förslag Reformisterna presenterar utgör just detta. En grön ny giv för Sverige. Grunden är – precis som på Ernst Wigforss tid – en ny ekonomisk politik. Som möjliggör handling. Där akuta samhällsutmaningar inte dikteras av ett fiktivt reformutrymme utan av verkligheten och vetenskapens slutsatser.
En grön omställning av Sverige kräver över 100 miljarder per år i gröna investeringar. Idag är vi inte i närheten av det här. Samtidigt finns ett skriande behov av bostäder. Samhällets infrastruktur är eftersatt. En grön ny giv handlar om att slå två flugor i en smäll.Idag betalar Sverige istället av på en obefintlig statsskuld. Politiken tvingas till hopplösa prioriteringar mellan välfärd och avgörande investeringar. Ekonomins ramar har blivit en tvångströja.
Separera drift och investeringar
För att bryta dödläget krävs ett moderniserat finanspolitiskt ramverk: Långsiktiga investeringar separeras från drift, överskottsmålet ersätts med balans över konjunkturcykler, och investeringar finansieras som sig bör – genom långsiktig upplåning.
Samtidigt behöver staten hjälpa till att mobilisera kapital till privata investeringar. Problemet är inte att det saknas pengar. Men riskerna anses för stora. Vi föreslår en beprövad lösning: en statlig investeringsbank.
Utan detta basala budskap – vi har råd – kommer omställningen att förbli en dröm. För den som oroar sig över skuldsättning: Omställningen är jobbskapande. Investeringarna är inte bara livsavgörande – de kommer att bli lönsamma, för staten och samhället i stort.
Rejält utrymme att minska klyftorna
Det andra som krävs är en skattereform. Idag förstärker skattesystemet klyftorna. De åtgärder som behövs har lyfts av en rad forskare: Fungerande beskattning av kapital och fastigheter, återinförd skatt på förmögenheter och arv.
Genomförs de här grundläggande reformerna så öppnas ett handlingsutrymme som varit låst i decennier.
Den välfärd som pressats i stora delar av landet kan stärkas med 60 miljarder, trygghetssystemen repareras, ett rejält pensionslyft genomföras, ett statligt byggbolag upprättas för att ta itu med bostadskrisen. De ekonomiska klyftorna skulle tryckas ned med tio procent – en återställning till nivåerna innan regeringen Reinfeldt.
Storsatsning på rättvis omställning
De här sociala satsningarna är helt avgörande för att ta itu med klimatkrisen. Det hör till vår tids dilemma att klimatkrisen måste lösas efter decennier av växande klyftor. Det kommer inte att gå utan att ta itu med klyftorna. En grön omställning måste bygga på ett löfte om en bättre framtid – för alla.
Idag har politikens oförmåga istället slängt klimatkrisen i knät på oss som individer. Debatten har blivit skuldbeläggande, omställningen en fråga om privatmoral. En grön ny giv handlar om att gemensamt få fram de gröna alternativen. Det självklara målet är att alla ska kunna leva utan att förstöra klimatet – oavsett inkomst eller var man bor.
För att lyckas krävs omfattande investeringar – men också subventioner tills alternativen blivit tillräckligt billiga. På sikt vinner alla på omställningen. Men kostnaderna i närtid måste fördelas solidariskt. Utgångspunkten bör vara den generella välfärdens devis: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Därför föreslår Reformisterna en klimatvärnskatt och en grön arvsskatt. Intäkterna öronmärks för klimatsatsningar. Vi vet att de rikaste genererar tre–fem gånger större utsläpp än de som tjänar minst. Vi vet också att de har betydligt större marginaler. Det är rimligt att de bär en större del av omställningens kostnader.
Gir från ohållbar väg
Förslagen innebär att klimatsatsningarna kan stärkas med 18 miljarder per år – utöver de 120 miljarder som investeringsbanken mobiliserar till gröna investeringar. Det här är tio gånger mer än vad regeringen aviserat – och en god början för att ta itu med klimatkrisen på allvar.
Samtidigt vet vi att det inte räcker att det gröna växer. Parallellt måste det fossila strypas. Hela ekonomins inriktning måste förändras – bort från dagens ohållbara tillväxtmodell.
Också detta är omöjligt utan starkare statlig styrning. Staten behöver driva på för utsläppsfri upphandling. Det behövs tydliga, sektorsvisa mål för utfasning av utsläpp. Nya klimatmål för internationella transporter och importerade varor.
Framför allt krävs ny lagstiftning och praxis så att privata investeringar och offentlig samhällsplanering inte bryter mot klimatmålen. Idag går politiken i otakt. För att samordna arbetet föreslår vi ett omställningsråd, direkt underställt statsministern.
En dörr mot hopp
Reformisternas nya gröna giv gör inte anspråk på att ha alla svar. Men den utgör en nödvändig gir från en ohållbar väg och en dörröppnare mot en hoppfullare framtid. En grön ny giv är, med Ernst Wigforss ord, en provisorisk utopi: Konkret nog att genomföras, visionär nog att verka systemförändrande. I en värld präglad av rädsla, växande klyftor och en otyglad klimatkris är detta minst sagt välbehövligt.
En del kommer att hävda att förslagen är oansvariga. Det stämmer inte. Underskottet för att finansiera investeringarna är två procent av BNP – väl inom gränsen för EU:s stabilitetspakt. Framför allt: Det är en seriös plan för att minska klyftorna, stärka välfärden och genomföra den omställning som krävs. Det oansvariga är att blunda inför utmaningarna – och gömma sig bakom förlegat tankegods.
Vi har råd att arbeta, konstaterade Ernst Wigforss. Vi säger: Vi har råd med framtiden. Det är ett hoppfullt budskap. Det kan vinna val. Och ärligt talat: Vad är alternativet?
