– Många av de här bolagen måste rimligen ha en väsentlig skuld, men det går inte att avgöra. Jag tror att framtida miljöskulder kan vara underskattade och att få förstår hur stora kostnader det kan föra med sig för kommande generationer, säger Mari Paananen, docent i företagsekonomi och en av författarna bakom studien.

Prioriterad skuld

Den här typen av skulder har fått mer uppmärksamhet på senare tid. Ett omskrivet fall gäller olje- och gasbolaget Redwater Energy Corporation i Alberta, som gick i konkurs 2015.

– Konkursförvaltaren ville då sälja bolagets tillgångar och betala långivarna, innan några kostnader för återställande av miljön kunde betalas. Fallet gick ända upp till högsta instans som däremot avgjorde att miljöskulden var en prioriterad skuld, säger Mari Paananen.

Domstolen slog alltså fast att bolagets ansvar för att återställa och sanera miljön gick före skyldigheten att betala kreditorerna.

– Domen mötte stark kritik. Många menade att inga banker och investeringsinstitut skulle vilja investera mer i olja och gas.

Rättsfallet visar att företags miljöskulder till stor del existerar i en sorts gråzon. De finns och de ska rapporteras men ingen vill egentligen kännas vid dem.

– Eftersom det saknas en tydlig fordringsägare för den här typen av framtida skuld så finns det inte heller särskilt stor efterfrågan på information, säger Mari Paananen.

Hon förklarar att så länge informationen saknas i balansräkningen kommer företaget troligen inte att gå i konkurs när det faktiskt är konkursmässigt, utan kan fortsätta verksamheten tills det inte finns några pengar kvar till sanering och uppstädning.

– Då hamnar kostnaderna i skattebetalarnas knä.

Krävs tydligare regler

Mari Paananen anser att det krävs tydligare riktlinjer från International Accounting Standards Board (IASB) kring vilken information som ska ingå i årsredovisningarna för att miljöskulder ska kunna beräknas. IASB är en organisation som arbetar för högre kvalitet på internationell finansiell redovisning.

– För att det ska vara möjligt att bilda sig en uppfattning om skulden krävs tre upplysningar: Vad kommer det att kosta, när ungefär ska skulden betalas och hur hög är diskonteringsräntan (den räntesats som uttrycker avkastningskrav på investerat kapital, reds anm). Men reglerna säger inte ens att företagen måste redovisa diskonteringsräntan.

Med ett tydligare och striktare regelverk kan revisorer begära att företag rapporterar informationen och berörda parter kan bilda sig en uppfattning om miljöskuldens storlek.

– Även om vi ser att miljö­informationen ökat över tid så är bolagen fortfarande sparsamma med information. Omkring 60 procent av de undersökta bolagen informerade om diskonteringsräntan och 65 procent uppgav tidshorisonten. Däremot var det bara en dryg tredjedel som gav information om båda, säger Mari Paananen.