Varje dag är döden nära. Ett barn som släpper handen, en barncykel som vinglar ut på gatan, en förälder som kollar på telefonen – plötsligt kan den allvarliga olyckan vara framme. Bilarnas dominans i mångas vardag är så normaliserad att vi som varje dag navigerar dödsfaran ytterst sällan reflekterar över stressen den ger oss. Sällan ställer vi frågor som: Behöver det vara så här?
Genom historien har människor protesterat mot bilarna. Det är bakgrunden till att vi har säkerhetsbälten, vägbulor och 30-skyltar utanför skolor. En av de största folkliga mobiliseringarna i Europa var ”Stop de Kindermoord” i Nederländerna i början av 1970-talet, som genom allt från lobbyarbete till civil olydnad ville minska dödsfallen bland barn i trafiken, som vid det laget hade nått rekordhöjder i Europa. Framgången med att få ner den siffran har dock följts av en ny normalisering av trafikfara som en ofrånkomlig del av en urban barndom, enligt boken ”Movement- how to take back our streets and transform our lives”, som gavs ut förra året och som kan sägas vara en del av en ny era av motstånd mot bilarnas dominans i städerna. Detta motstånd pekar på att vårt beroende av bilen skadar vår lokala miljö, orsakar global upphettning, och är en av huvudorsakerna till att barn tillbringar allt mer tid hemma, eller i bilen – vilket är skadligt för deras hälsa och utveckling.
”Ett halvt sekel efter Stop de Kindermoord-rörelsen ser vi nu en annan våg av medborgaraktivitet som sköljer över världen och särskilt Europa”, skriver Claudia Lorenzo Rubiera, kulturredaktör på nättidningen The Conversation. Hon tillägger att många av de som kampanjar idag inte riktar in sig på att sprida information om bättre trafiksäkerhet, utan vill ha systematiska förändringar.
”Att verka för reflexvästar, hjälmar och barns trafikvett är inte strategier som tyglar trafikvåldet utan som upprätthåller det genom att dumpa ansvaret på enskilda barn och föräldrar. Istället mobiliserar aktivister hela samhällsgrupper och använder lokala demonstrationer och experiment för att ge människor konkreta erfarenheter kring hur städer skulle kunna vara annorlunda.”
Ett exempel är den snabbt växande rörelsen Kidical Mass. Förra helgen cykelmanifesterade 150 000 människor i 500 städer, enligt organisatörerna själva, som menar att cykelturen på bilgator gör att människor ser staden från nya perspektiv.
En annan växande rörelse är BikiBús, som ordnar så att barn kan cykla i grupp till skolan, berättar Claudia Lorenzo Rubiera. ”De arrangeras oftast en gång i veckan, med målet att bygga upp en cykelvana hos familjer och hela communities.” Sedan finns initiativ som Playing Out i Storbritannien som bland annat mobiliserar skolor och lokalbor för att stänga ner områden för bilar och öppna upp dem för barn. Målet är att koppla upp fler lokala initiativ med varandra, liksom med beslutsfattare och stadsplanerare. ”Medan fysisk infrastruktur kan ta lång tid att förändra”, skriver Claudia Lorenzo Rubiera, ”kan sättet som de boende använder staden förändras mycket snabbare”. •
