Nu kommer de första glimtarna av hur Kina tänker sig omställningen till ett fossilfritt samhälle, genom landets ledande energiexperter och byråkrater. För en dryg vecka sedan presenterade forskare vid Tsinghua-universitetets institut för klimatförändringar och hållbar utveckling, tillsammans med 18 andra kinesiska forskningsinstitut, en omfattande rapport om landets omställning mot klimatneutralitet.

En av slutsatserna är att Kinas elproduktion måste bli fossilfri runt år 2050. Under kommande 30 år måste med andra ord merparten av landets 3 000 kolkraftverk försvinna – ett budskap som lämnar minimalt utrymme att expandera dagens jättelika kolsektor. Forskarna föreslår därför strikt kontroll av ny kolkraftskapacitet.

Det framtida elsystemet förväntas bygga på en massiv uppskalning av sol- och vindenergi, tio gånger mer solenergi än idag – men också utbyggnad av kärnkraft och vattenkraft. Den omfattande elektrifieringen, driven av storskaliga investeringar och allt billigare förnybar energi, ska göra landets transportsystem fossilfritt, samtidigt som Kinas enorma industripark – världens fabrik under flera decennier – antas sluta växa och steg för steg fasa ut sina utsläpp. Koldioxidlagring och så kallad bio-CCS förväntas också bli betydelsefulla för att kompensera för de utsläpp som är svårast att få bort.

De kinesiska forskarna räknar med att landets elkonsumtion fördubblas under omställningen, samtidigt som Kinas totala energihunger mattas av och når sin topp runt år 2035. För klimatets del blir resultatet att Kinas utsläpp fortsätter att krypa upp några år till, med en knapp procent per år fram till år 2025. Därefter planar de ut under 5-10 år för att sen vända ner och försvinna framåt 2060.

Det här är ett forskningsscenario – inte beslutad politik, än mindre en förutsägelse av framtiden. Men det är inflytelserika bedömningar gjorda av landets ledande energiexperter. Resultaten kommer att ha betydelse när Kinas ledning nu hamrar fram landets kommande femårsplan.

Scenarierna illustrerar en påtaglig förändring – precis som Xi Jinpings uttalande. Under 2010-talet handlade Kinas klimatdiskussion om att slå i bromsen, bromsa utsläppen från den snabbt växande kolkraften, som fick smoggen att tätna i storstadsmetropolerna, och stilla landets energihunger med förnybar energi. Kinas ledning satsade stort på sol och vind, satte ett tak för kolkonsumtionen och slog fast att landets utsläpp skulle sluta växa runt 2030. Någon bortre parentes för det fossila fanns däremot inte i sikte. Nu diskuterar Kina på allvar – precis som Europa – slutpunkten för hela den fossila eran och håller på att staka ut omställningen hela vägen mot nollutsläpp. Det är ett stort steg.

Samtidigt innehåller forskarnas scenarier ett dystert budskap: Kina siktar förvisso på nollutsläpp runt mitten av århundradet. Men det innebär inte att utsläppen kommer att minska i rasande takt under kommande år. Tvärtom, de antas ligga på ungefär samma nivå i 10-15 år. Först på 2030-talet beräknas utsläppskurvan peka allt brantare neråt.

Det här beror inte på att Kina antas rulla tummarna i tio år. Landets redan omfattande expansion av sol och vind ska fördubblas, elektrifieringen av transporter intensifieras – och så vidare. Men Kinas energihunger antas växa i femton år till. Och landets flotta av kolkraftverk är både nyare och groteskt mycket större än någon annanstans. Utmaningen att fasa ut den – och tillhörande kolgruvor – får USA:s och Tysklands uppgifter att blekna. Kinas utmaning är, precis som för andra tillväxt- och utvecklingsländer, en annan än västvärldens.

Det här kolliderar med den homogena bild av världens omställning som ofta saluförs: Halverade utsläpp till 2030 och netto nollutsläpp runt 2050. Det är vad som sägs krävas för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5-2 grader – i varje fall om förhoppningen är att pressa ner uppvärmningen mot 1,5 grader.

Nu har Kina köpt bilden av netto nollutsläpp runt 2050. Men en halvering av utsläppen till 2030? Knappast. Landet har förvisso en tendens att vara modesta i sina utfästelser. Kina kan överprestera. Och den tekniska utvecklingen kan få omställningen att gå snabbare. Men de kinesiska experternas budskap är kristallklart: Utsläppen lär inte halveras på tio år. I bästa fall minskar de litet grand efter 2025.

Det säger också något om vad som kan förväntas av världens övriga tillväxt- och utvecklingsländer: Utplanande utsläpp under 2020-talet, i bästa fall en marginell minskning – men knappast mer än så. Ska utsläppen halveras globalt till 2030 – ja, då krävs rejäla utsläppsminskningar i den industrialiserade världen.

När EU just nu talar om att skärpa sina klimatmål till 2030 så föreslås att utsläppen ska minska med 50-60 procent – jämfört med 1990. Det betyder 30-45 procent jämfört med idag. Det här sägs på något magiskt sätt vara i linje med 1,5-gradersmålet. Låt oss anta att Joe Biden vinner valet och att USA och hela västvärlden antar liknande mål. 30-45 procent lägre utsläpp. Tillsammans med utplanande utsläpp i Kina och världens utvecklingsländer. Summan av kardemumman blir ingen halvering av världens utsläpp. Snarare en frisering med 15 procent.

Det här illustrerar utmaningen idag. Genombrottet för förnybar energi och växande oro för klimathotet har gjort omställningen ostoppbar. Allt fler länder ansluter sig till visionen om en fossilfri värld runt år 2050. Det är en fullt realistisk vision. Problemet är att hela processen inletts så sent. Den stora utmaningen handlar om att få ner utsläppen tillräckligt snabbt i närtid.

Ska oddsen förbättras så finns egentligen bara ett sätt: Utsläppsmålen i västvärlden måste skärpas. Inte bara för att få ner utsläppen snabbare här, utan också – ja, kanske framför allt – för att driva på den tekniska utvecklingen, höja den klimatpolitiska ribban ytterligare ett snäpp och hjälpa Kina och världens utvecklingsländer att ta ytterligare ett steg.