– Det är det här jag gillar som mest att se. När medarbetarna bara står och hänger, då är det precis som det ska vara. Då går bränningen precis enligt plan, säger han.
Kill Persson är naturvårdskonsult från Gullbrandstorp i södra Halland. Han har lång erfarenhet från det som kallas för naturvårdsbränningar och är anlitad av park- och naturförvaltningen i Göteborg för att utföra bränningar på fyra olika plaster i kommunen, bland annat på Stora Amundön.
– Det är första gången på väldigt länge som det eldas i så kustnära områden, säger Jeanette Hansson som är naturområdesförvaltare i kommunen.
Ökar biologiska mångfalden
Planen var att utföra så kallade hårda bränningar, vilket innebär att så mycket som möjligt av ljungplantorna brinner upp. Det för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för en större biologisk mångfald i områdena.
– Redan på bronsåldern brände man av betesmarkerna eftersom man märkte att djuren inte åt av ljungen eftersom den blev hård och inte god. När de brände kom en massa örter och gräs tillbaka, säger Jeanette Hansson.
I takt med att jordbruket moderniserades slutade man att bränna av markerna, vilket gjorde att de växte igen. Efter det har biologerna sett att vissa arter börjat försvinna på grund av ljungens dominans, vilket i sin tur påverkat insektsbeståndet.
– Efter att man eldat blir marken bar och då kommer de här andra växterna tillbaka. Det är därför vi gör detta för att förhindra att vissa arter inte får någon livsplats kvar, säger Jeanette Hansson.
Men bränningen fyller även ett annat syfte. Det var exempelvis ingen slump att Jeanette Hansson gav grönt ljus till Kill Persson och hans brännarlag att gå loss med sina gigantiska tändare på ljungen precis vid badplatsen på Stora Amundön.
– Vi har valt ut områden nära stigar och gångvägar för att ge göteborgarna en möjlighet att se vad som händer i ett område efter en bränning, säger hon.
Kommunen har satt upp skyltar på platserna för att informera om naturvårdsbränningarna och den process som pågår i naturen. Och hittills har inte Jeanette Hansson hört någon som varit kritisk mot att de genomför bränningarna.
– En del som varit besökare på exempelvis Amundön i många år kan känna sig oroliga när vi utför olika åtgärder i deras naturområden. Men när vi förklarar att vi gör det för att bevara områdets karaktär och värde brukar vi oftast få förståelse, säger Jeanette Hansson.
Ingen fara för klipporna
Kill Persson möter ibland människor som är oroliga för att djur ska stryka med i lågorna eller för att klipporna ska spricka om de utsätts för stark värme. Men han menar att det inte är någon fara.
– Det skulle säkert spricka om vi hällde på vatten på berget direkt efter, men det brinner över så snabbt så det blir inte sprickor på samma sätt som om man eldar med en grill. Och visst kan det förolyckas en och annan ödla, men bara ett par centimeter ner i jorden blir det bara runt 60 grader och där klarar det mesta sig, säger han.
Överallt där elden dragit fram på Amundön syns ett svart koltäcke. Länge efter det att elden slocknat gick Jeanette Hansson med en vattenkanna för att ta död på de små rökpelare som då och då tog fart igen med hjälp av syret från den friska vinden.
– Det skulle inte kunna ta sig igen, men ingen ska behöva känna sig orolig för att det ryker efter att vi lämnat platsen, säger hon.
Bränningen gick precis så som Jeanette Hansson hoppats. Bara minimalt med stam från ljungbuskarna blev kvar, vilket innebar att den hårda bränningen lyckades. Nu väntar ständiga besök för henne på Amundön, både i år och kommande år för att se vad som händer i naturen.
– Det ligger fröer kvar i marken sedan förr i tiden så nu blir det väldigt spännande att se vad som kommer upp. Har vi tur så kommer det Käringtand och andra vackra blommor, säger Jeanette Hansson.
