Likafullt. Extrem politisk handling blev plötsligt väldigt enkel. Kanske för att vi har en yttre fiende, en fiende som inte är en människa. Det finns ingen att klandra. Kina och USA må försöka göra politik av sjukdomens ursprung, men det angår oss inte riktigt. Den är en enkel fiende, naturen. En fiende vi kan samlas mot.
Vi lever upp i vår tristess. Plötsligt kastas vi ut ur de frågor och den vardag som var vår. Klart vi tvättar händerna och stannar hemma. Vi står enade mot viruset och sjunger på balkongerna. Eller vi skulle ha gjort det om vi var italienare i alla fall. Vi har i vilket fall inte gjort något fel. Det är klart vi är solidariska mot de i riskgrupperna, det handlar ju om att rädda liv. Och det är ju alltid det viktigaste.
Coronakrisen och klimatkrisen
Eller, är det? Siffror är intressanta. I Kina har i skrivande stund cirka 3 300 personer dött av Covid-19. Samtidigt visar beräkningar av Marshall Burke, professor i Earth System Science vid Stanford University i USA, att snålt räknat 51 400 vuxna och 1 400 barn i Kina inte har dött på grund av minskade utsläpp. Åtgärderna mot corona sänkte alltså utsläppen så mycket att det både syns på satellitbilder och har räddat långt fler liv än viruset har tagit. Om dessa personer istället dör om några månader när fabrikerna går i dubbel hastighet, för att man vill ta igen förlorad inkomst, säger Burke dock inget om. För vi skulle ju tillbaka till vårt vanliga levnadssätt efteråt. Det är ju planen. Väl?
Hur ska man ta emot en rapport som Burkes? Den är så överväldigande, siffrorna så omvälvande. Min poäng är inte att vi överreagerar och inte borde agera mot Covid-19. Poängen är snarare en förundran över handlingskraften. Vad är det egentligen som skiljer viruset från miljöfrågorna? Det räcker inte att säga att vi inte bryr oss om människor som dör av miljöförstöring, liksom av svält, andra sjukdomar och krig, för att de är så långt bort (även om det förstås kan ligga en hel del sanning i det också). I Kina var det ju kineser som dog av såväl corona som utsläppen. Och klimatförändringarnas offer har den senaste tiden kommit allt närmare även oss i väst. Miljöfrågorna liksom corona är också lika på så sätt att det är nya situationer. Det är så mycket vi inte vet och i båda fallen gäller det inte bara liv långt borta, det gäller västvärldens egna livsvillkor.
När fienden är vi själva
Det är något annat som skiljer corona från miljöförstöring och jag tror det är vilken sorts fiende vi har framför oss. Till skillnad från ett yttre virus vi ”bara” behöver besegra, är fienden i klimatfrågan och andra miljöfrågor vi själva. Det är vi som har skapat problemet, och för att besegra denna fiende måste vi ändra på oss själva, inte utrota någon annan. Man skulle kunna tro att vi hade långt mer kontroll över oss själva än över ett smittsamt virus. Men så verkar det inte vara. Tvärtom kanske det är den svåraste uppgiften av alla. Och då hjälper det inte ens att all forskning pekar åt samma håll.
Från miljöfrågornas perspektiv är det goda nyheter att vi kan ändra oss radikalt och i handling visa bred solidaritet. Den tråkiga nyheten är att denna ändring bara verkar ske under premissen att vi inte ska ändra på oss. Att ändringen bara är tillfällig.
Men kanske kan den globala handlingskraften mot covid-19 stärka mänsklighetens tilltro till sin egen handlingsförmåga. Att vi kan göra val och att vi kan handla. Och vi kan passa på att dra nytta av alla erfarenheter vi gör nu, när allt kastas om. När vi tvingas leva på andra sätt.
En del av dessa handlingar finns på mikronivå. Kanske upptäcker vi att vi inte behöver resa lika mycket. Att många av mötena faktiskt kunde tas via Zoom. Eller att vi inte behövde fullt så mycket toalettpapper som vi trodde. När den första katastrofkänslan lagt sig kanske vi också upptäcker att ett lugnare tempo är möjligt. Vi sänker tempot och sänker ribban. Vi får tillfälle att möta de stora frågorna och vi kanske måste ställa dem på individnivå: Vad är viktigt på riktigt? Vad saknade du verkligen i karantän och vad kunde du lika gärna vara utan? Vad var det kanske till och med en befrielse att bli av med?
På makronivå gör politikerna dagligen val om vi ska arbeta för att krisen ska leda oss framåt eller bara tillbaka. När regeringen ger 1,5 miljarder i stöd till SAS, pekar det ingen annanstans än tillbaka. Men när permitterad flygpersonal blir erbjuden snabbutbildning för att kunna hjälpa till i vården kanske vi ser ett embryo till något annat, ett embryo vi skulle kunna odla.
En ny kollektivitet
För att corona måste hanteras på statlig och politisk nivå verkar helt självklart. När viruset sprider sig kan vi inte lita till kapitalismen, vinstintresse måste vara sekundärt. Vågar vi tänka tanken att kanske inte heller klimatomställningen kan lämnas till rättrådiga individer och en fri marknad? Att vi måste handla som kollektiv, och att politiken är vårt sätt att organisera kollektiv?
När vi idag pratar om en sådan ny kollektivitet låter det ofta som att en sådan bara kan återfinnas i ett totalitärt system. Det är som om vi idag bara kan se en individbaserad nyliberalism eller en kollektivistisk fascism. Men kanske kan vi även här lära något av corona? En ny kollektivitet behöver inte bygga på ett starkt top-down styre, det kan också innebära en utspridd handlingsförmåga, en handlingsförmåga både finns på högsta politiska nivå, på mängder av olika organisatoriska nivåer, på smågruppsnivå och på individuell nivå.
Men det allra viktigaste för en sådan ny kollektivitet kanske är att den inte bara är reaktiv och moralistisk, det vill säga fokuserar på allt vi inte borde göra. Att den bygger på idéer och tankar som gör världen till en plats vi vill undersöka och vara på, och på nya praktiker som inte bara är ”goda” utan spännande och njutbara. Efter corona vet vi att vi kan handla. Men frågan är kanske vart vi vill?
