En idyll under en klarblå himmel i den del av Appalacherna som kallas Ramapobergen och som fram till mitten av 1800-talet främst beboddes av män och kvinnor tillhörande Ramapoughstammen.
I generationer talades det om en annalkande fara som hotar skogarnas vatten och jordar – och allt liv.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
1967–1971 tycktes det som om profetian blev krass verklighet: biljätten Ford ertappades med att dumpa industriavfall i naturen. Gifter orsakade sjukdomar och missfall. Många av de drabbade var Ramapough.
Nu, ett halvt sekel senare, är varslet aktuellt på nytt. Nu i form av en 286 mil lång oljeledning. ”Den svarta ormen”, enligt kritiker. Eller ”Pilgrimen”, som den heter officiellt.
200 000 fat olja om dagen
Pilgrim Pipeline ska dagligen transportera motsvarande 200 000 fat råolja från nordöstra New York till hamnstaden Linden, New Jersey. Namnvalet sätter fingret på vad projektet handlar om, berättar George Bochis, vice-vd för holdingbolaget Pilgrim Pipeline (PPH).
– "Pilgrim" ska säkra tillförlitlig tillgång till råolja, bensin, hushållsolja och diesel i New Jersey och New York. Samtidigt minskar växthusutsläppen tack vare att vi ersätter tusentals årliga lastbilar med en oljeledning, säger han.
Projektet befinner sig i ansökningsstadiet och något datum för första spadtaget är inte satt. George Bochis är ändå övertygad om att projektet kommer att förverkligas.
– Vi har blivit väldigt väl mottagna i båda delstater när vi presenterat projektet. Intresset är stort och att få bort tunga transporter från järnvägar och motorvägar är helt nödvändigt.
Anne Powley, aktiv inom Koalitionen mot Pilgrim Pipeline (CAPP) och boende i Mahwah, i Bergen County, delar inte den bilden.
– Lokalpolitiker i samhällen som "Pilgrim" skulle korsa ställer sig kritiska till hela projektet. Mahwahs kommunstyrelse har fattat beslut om att förbjuda oljeledningen.
I Bergen County öster om Ringwoodskogarna har 15 städer beviljats ekonomiskt bistånd för att bestrida projektet juridiskt.
– Oljeledningen väcker oro för miljöorättvisa och hotar våra vattenkällor, säger Anne Powley.
George Bochis är medveten om kritiken och påminner gärna ”behåll allt i marken”-motståndarna om deras ”orealistiska energikrav” samt om ”USA:s hundraåriga beroende av naturgas, kol och olja”.
Dagens oljeledningar byggs på ett säkrare sätt, säger han, men medger att risker alltid följer med infrastrukturprojekt som oljeledningar och några garantier om noll läckage vågar han därför inte ge.
– Visst, det finns inga garantier mot läckage och olyckor, men våra motståndare erbjuder å andra sidan bara falska förhoppningar.
Skog, sol och energi
15 mil norr om Albany, New Yorks huvudstad och Pilgrims startport, återfinns miljontals hektar av skyddad natur omgärdad av bergsområdet Adirondacks mäktiga skogar.
Mike Sheridan, chef för Elk Lake Lodge, styr kanoten allt längre in bland vassen medan en pinnsmal svart orm uppslukas av grönskan.
Elk Lake Lodge var under 1800-talet en timmerstation men är i dag en vildmarksport till 12 000 hektar privatägd och bevarad skog.
Mike Sheridan växte själv upp i Montana i nordvästra USA och har sett landets gas- och oljeindustri på nära håll. En oljeledning på tröskeln till en av östra USA:s känsligaste ekozoner vore olyckligt, säger han.
– Det känns som om naturen förvandlas till små isolerade fickor i ett industriellt spindelnät. Här hämtar vi vatten ur egna brunnar. Vilka konsekvenser skulle ett oljeledningsläckage få för regionen?
Mike Sheridan stannar upp och funderar över sin egen fråga.
– Det är för kortsiktigt, säger han sedan.
Det må vara kortsiktigt, invänder Brad Morris, en mäklare från Pennsylvania som spenderar helgen vid Elk Lake Lodge tillsammans med sin fru: men vilka är alternativen?
– Vi måste ju värma våra hus med någonting. Fracking av naturgas och olja är ett nödvändigt ont om vi ska kunna hålla oss varma under vintrarna. Solen skiner ju inte varje dag, säger han.
Däremot skiner den upp New Yorks – och USA:s – energiprognoser.
I februari kungjorde guvernör Andrew Cuomo att New Yorks solenergiproduktion ökat med 800 procent sedan 2011. Målet är att hälften av all energiproduktion år 2030 ska komma från förnyelsebara källor, resten ska hämtas från nordöstra USA eller Kanada.
Inte från North Dakota, och ”frackad” olja, med andra ord. Det är från Bakkens oljefält – även kallat ”präriens Kuwait” – som PPH kommer att transportera sitt bidrag till New Jerseys och New Yorks energigryta.
Enskilda delstaters gröna energiomställningar sätter därför frågetecken kring bygget av ännu en storskalig oljeledning som PPH uppskattar kommer att kosta 8,5 miljarder kronor att färdigställa.
Konsumtionen av förnybar energi växer och en rapport från nationella laboratoriet för förnybara energikällor (NREL) fastslår att tillgänglig teknologi skulle kunna fylla USA:s energiportfölj med 80 procent förnybart redan år 2050.
Förhandlingarna om Pilgrim Pipeline äger rum i ett skede då USA:s energi- och klimatpolitik träder in i en ny era under president Donald Trump.
Hårdare restriktioner mot gruvproduktion i samband med grundvattenkällor som infördes under förra presidenten Barack Obamas tid i Vita huset har lättats och Donald Trump har lovat den fossila energiindustrin ljusare tider.
Diskussionen om Pilgrim sker därtill med ockupationen vid Standing Rock i färskt minne. I North Dakota bidrog folklig mobilisering till att den planerade oljeledningen Dakota Access Pipeline (DAPL) tvingades till halt – dock endast fram tills en presidentorder från Donald Trump gav projektets ansvariga grönt ljus att återuppta arbetet.
Narrativet känns emellertid igen: ursprungsfolks marker används som genomfart för ekonomiska intressen, med stora ekologiska och sociala insatser.
I North Dakota stod Lakotastammen mot det Texasbaserade Energy Transfer Partners – i gränslandet mellan New Jersey och New York ställs Ramapoughstammen mot PPH, grundat av Koch-koncernen som drivs av David och Charlie Koch, två högerextrema miljardärbröder.
Enligt tidskriften Expo har Koch-bröderna bidragit till att radikalisera den amerikanska konservatismen, men familjen Kochs högerextrema engagemang och antifackliga korståg löper långt bak i tiden.
Förmögenheten grundlades via affärer med Stalin och Hitler och i dag står kontroversiella gruvprojekt högt upp på listan, däribland försöket att häva förbudet att bryta uran i Grand Canyon.
Går det då att betrakta Pilgrim Pipeline som nästa frontlinje i kampen om USA:s energipolitiska framtid och ursprungsfolks rättigheter? Både ja och nej.
– En tydlig skillnad är att Pilgrim Pipeline ännu inte har börjat byggas, säger Ken Dolsky, samordnare i Koalitionen mot Pilgrim Pipeline (CAPP). Och några heliga marker för ursprungsfolk har inte förstörts, som var fallet vid Standing Rock.
Blir oljeledningen verklighet kommer den dras tio meter från hans egen tomt. Och inte bara han, utan alla andra i grannskapet Parsippany, New Jersey, skulle drabbas.
Ramapough mot Trump – rond två
Återigen hamnar dock frågan om ursprungsfolks rätt till mark i fokus. Det är heller inte första gången Ramapough ställs öga mot öga med Donald Trump.
När stammen 1993 erkändes av New Jersey och ansökte om federalt status från regeringen öppnades möjligheten för Ramapough att bedriva skattebefriad spelverksamhet inom reservatsgränser, enligt Indian Gaming Regulatory Act.
Donald Trump stämde staten med hänvisning till lagen och ansåg sig diskriminerad eftersom potentiella gäster till hans kasino i Atlantic City numera kunde nöja sig med förmånligare priser i Ramapoughs reservat.
”Jag tror att jag kan ha mer indianblod än många av de så kallade indianer som nu försöker öppna reservat”, sa Donald Trump i en radiointervju.
USA:s nuvarande president bedrev vad Dwaine Perry, hövding för Ramapoughstammen i New Jersey, kallar ”en smutskampanj byggd på rasistiska lögner som de än i dag tvingas leva med”, och något reservat godkändes aldrig.
Beslutet innebär att Ramapough inte beviljas de rättigheter som erkända stammar tillgodoses: banklån, tillgång till sjukvård och – framför allt – mark.
Utan godkännandet som juridiskt kort att lägga i spelet om Pilgrim Pipeline försvagas deras möjligheter att skydda områdets primära grundvattenkälla: Ramapoflodens akvifer.
Ramapough har satt upp ett läger i Mahwah på den mark som tillhör nationen sedan 25 år tillbaka: Split Rock Sweet Water Prayer Camp.
– Det är inte lika sexigt som Standing Rock, säger Dwaine Perry.
Men kampen är densamma. Fattig mot rik. Lägret angränsar till det förnäma villakvarteret Polo Club.
– När privata företag kan tvinga till sig mark för allmännyttans skull, då har vi fascism.
Enligt miljöorganisationen Sierra Club kan ett mindre läckage råolja utradera tillgången till dricksvatten i regionen för miljontals människor under ett helt år. För tillfället finns inte alla tillstånd inom räckhåll som PPH behöver för att påbörja projektet, mycket tack vare lokalpolitiska initiativ.
– Vår största oro är därför att bara inväntar att Republikanerna börjar ändra lagarna kring det, säger Jeff Tittel, chef för Sierra Clubs New Jersey-avdelning, till New York Times.
Mike Sheridan, chef för Elk Lake Lodge, tycker sig också se något större bortom konflikten kring det som demonstranter kallar ”den svarta ormen” och anhängare välkomnar som energiförsäkrare.
– Naturen fanns och fungerade i miljontals år innan vi människor dök upp och började bygga och ha oss. Synd bara att vi ska lämna så mycket skräp kvar efter oss. En till oljeledning är ju inte precis vad vi behöver just nu.