Sedan slutet av 1970-talet har skogsbolag tillåtits hugga ner 90 procent av den 130 miljoner år gamla regnskogen i delstaten Sarawak på ön Borneo. Det har kallats ”det största miljöbrottet i vår tid”. Regnskogen var ett unikt ekosystem, och hem för ett 40-tal ursprungsfolk, bland andra nomadfolket penanerna.
En av dem, Mutang Urud, kämpade på 1980- och 90-talet, tillsammans med den schweiziske aktivisten Bruno Manser, för att rädda regnskogen. Men kampen mot skogsbolagen visade sig omöjlig – och livsfarlig. Bruno Manser försvann år 2000 och har aldrig återfunnits, och Mutang Urud tvingades efter dödshot i exil i Kanada. Nu är han en av huvudpersonerna i Dylan Williams och Erik Pausers nya dokumentärfilm The Borneo case.
– Han ville inte vara med först, eftersom han var rädd att det skulle minska hans möjligheter att återvända till Sarawak, säger Dylan Williams.
Men Mutang Urud ändrade sig vid nyheten om ett nytt miljöhot, tolv jättelika dammbyggen planerades i Sarawak.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Länkat till pengatvätt
I filmen får vi följa hur Mutang Urud, tillsammans med journalisten Clare Rewcastle Brown och Lukas Straumann, vd för Bruno Manser Fonds, arbetar för att avslöja det globala nätverk av pengatvätt, som är länkat till timmerindustrin och kontrolleras av den politiska eliten. De lyckas bevisa hur Sarawaks delstatsminister, Taib Mahmud, och hans familj tjänar miljarder på den illegala skövlingen. Och på dammbyggena.
– De äger bolaget som bygger dammarna och det största skogsbolaget. Pengarna från skövlingen tvättas bland annat genom köp av exklusiva bostäder och fastigheter runt om i världen. De äger FBI-byggnaden i Seattle, med skylten We fight crime utanpå, för att ta ett exempel, säger Dylan Williams.
En rapport från FN och Interpol uppskattar att mellan 70 och 250 miljarder dollar om året tvättas, bara från illegal skogsavverkning. Men att följa pengarna är en nästintill omöjlig uppgift. De flyttas runt i ett intrikat system av anonyma konton och holdingbolag.
Det var först när den amerikanske före detta fastighetsmäklaren Ross Boyert valde att läcka dokument signerade av Taib Mahmud, som Clare Rewcastle Brown och Lukas Straumann kunde bevisa hur han och en rad internationella storbanker skor sig på den illegala skogsskövlingen. Tipsaren Ross Boyert hittades senare död med en plastpåse över huvudet på ett hotellrum i Los Angeles.
– Ross Boyert och hans familj fruktade för sina liv och var säkra på att de var förföljda. Det finns de som påstår att han tog livet av sig, i så fall på ett ganska ovanligt sätt, säger Dylan Williams.
En första version av filmen var klar redan för nio månader sedan, men de tvingades klippa om den.
– Det är frustrerande. Clare Rewcastle Brown och Lucas Straumann har gjort massiva efterforskningar om vilka som tjänar på skövlingen och hur pengarna flyttas runt i systemet, men det mesta av det kan vi inte visa, säger Dylan Williams.
Filmen ska visas på bio och tv i hela norden, samt i holländsk, tysk och fransk tv. Diskussioner pågår med BBC, men trots att uppgifterna är styrkta och redan publicerats i bokform, vägrade kanalen att ta i den första versionen med hänvisning till risken för framtida stämningar.
Stämningshot för att tysta kritiker utgör i sig en del av systemet som gör att förstörelsen kan fortsätta.
Det fem år långa arbetet med filmen har påverkat honom starkt.
– Jag har blivit mer cynisk, det är en väldigt mörk värld vi lever i, säger han och berättar om när teamet flög från Japan, den största importören av tropiskt trä från Sarawak, till Borneo.
– Vi passerade Malackaarkipelagen och kunde se ljuset från massor av fiskebåtar som tömde havet på fisk. Tidigare hade vi varit i Washington och träffat folk från USA:s Justitiedepartement. Enligt dem handlar den största maffiaorganiserade kriminaliteten i dag om miljöbrott. För att det är så svårt att komma åt de ansvariga, säger Dylan Williams.
Men en av de bilder som berört honom mest handlar om Mutang Uruds mångåriga kamp för sitt land och sitt folk.
– Vi talar om en människa som innan han var 14 år inte visste vad som fanns utanför dalen där han bodde. När han som ung man lyckas ta sig till FN för att tala så är det ingen där! I dag är det bankerna han måste prata med, men när han framträdde på Deutsche Bank stängde de av mikrofonen. Det finns en symbolik i det, säger Dylan Williams.
I filmen framgår att Deutsche bank är en av de stora aktörerna.
– Fair Finance, som vi samarbetar med, håller på att undersöka det. Många europeiska banker är inblandade, direkt eller indirekt, och tjänar mycket pengar på det.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Vi är alla högst inblandade”
I berättelsen om miljökämparnas kamp finns ändå en strimma hopp. Taib Mahmud tvingas avgå och det blir stopp för fler dammbyggen i Sarawak.
– Det är lätt att bli lamslagen när man inser hur det världsomspännande systemet gör det möjligt att skövla jorden för pengar. Samtidigt, i det lilla, finns det människor som verkligen kämpar emot, det är så imponerande och gör mig glad, säger Dylan Williams.
– Men det är en ojämn kamp. Trots att vi lever i en globaliserad värld finns det varken någon internationell miljödomstol eller finansdomstol, påpekar han.
– Det finns lagstiftning i Malaysia och motståndarna mot skövlingen vinner ofta i domstol, men domstolsbesluten respekteras inte. Utan en global etisk reglering av kapitalet och råvaruindustrin kommer skövlingen att fortsätta.
Dylan Williams hoppas att filmen, som visas på Bio Rio i februari 2017 och på TV senare under året, ska bidra till att minska den sociala distansen som gör det lätt att titta åt ett annat håll.
– Miljöförstöringen, korruptionen och pengatvätten är ett pågående problem. Regnskog skövlas i Afrika, Amazonas, Papua Nya Guinea ... Och vi är alla högst inblandade i det ekonomiska system som gör det möjligt.
