För exakt 100 år sedan besökte Carl Fries urskogarna i Pite och Lule lappmark, alltså länen Västerbotten och Norrbotten. Han lämnade vittnesmål som idag tål att begrundas när man diskuterar fjällskogens framtid.
Fries berättar i flera av sina texter om hur han som ung student 1922 vandrade ett par veckor i Udtja med dess urskogar och myrar. Han besökte även Karats vid Pärlälven. Då krävdes det två dagars vandring för att komma till sjön. Idag tar det en halvtimme med bil från Jokkmokk. Fries publicerade en artikel från sin resa redan 1922. Efter nya besök 1959 och 1966 fördjupades texterna och han kunde göra jämförelser bakåt.
Besöken gjorde djupa intryck och hans anteckningar från dessa resor är publicerade i ett antal skrifter och böcker. Bästa summeringen finns i ”Skogsland och fjäll” från 1967 (med nytryckning 1978).
”Man måste ha sett en rest av urskogen för att riktigt fatta den förvandling som har skett med själva skogen” skriver han. ”På den tiden, för knappt femtio år sedan mötte oss den nordiska urskogen så snart vi lämnat landsvägen helt nära Jokkmokk. Det låter kanske otroligt, men är sanning – och en sanning värd att betänka”.
Fries skriver att ”Urskogens omdaning till kulturskog är den mest genomgripande händelse, som har inträffat i vår svenska natur, sedan lerslätterna, den forna havsbottnen, en gång förvandlades till åkerjord”.
Än idag expanderar skogsbruket, och andra verksamheter, i dessa stora, oskyddade, intakta landskap. Ordet återhållsamhet verkar inte finnas i exploatörernas vokabulär.
Skogarna längs fjällkedjan, och delar av intilliggande skogar nedanför den så kallade fjällnära gränsen, är unika för Europa. I takt med att skogarna i övriga Norrland kalavverkats och omdanats till virkesåkrar har naturvärdena i fjällskogen blivit än mer unika. Det har bekräftats av forskning och omfattande inventeringar som gjorts under senare år.
Det är självklart att dessa gammelskogar och intakta landskap måste bevaras. Det handlar inte bara om skogsråvara mot naturvärden. Fjällskogen handlar också om exempelvis renskötsel, turism, kultur, forskning, jakt och fiske, kolsänkor för klimatet och så vidare.
Den förra regeringen hade ett bra förslag om att påbörja ett långsiktigt arbete för att rädda fjällskogen med två miljarder per år fram till 2027 för inköp av skog, med intentionen att skydda 500 000 hektar fjällskog. Vid omröstningen av budgeten för ett år sedan, i samband med att Magdalena Andersson valdes till statsminister, svek det naturvårdsfientliga Centerpartiet och la ner sina röster. Därmed gick den borgerliga budgeten igenom. Pengarna till fjällskogen skulle istället användas till att sänka bränslepriserna. Ulf Kristerssons kommentar var att den svenska skogen räddats från Miljöpartiet.
Och nu har vi en miljöfientlig regering som är genuint ointresserad av naturskydd. Därför ser det nattsvart ut för de sista skyddsvärda och oskyddade naturskogarna såväl ovan som nedan den fjällnära skogen. Det kommer inte att finnas en riksdagsmajoritet för ökade anslag för skydd av naturskog i Sverige så länge Centerpartiet och Liberalerna så tydligt valt att strunta i skogsskydd och biologisk mångfald.
Enda hoppet i skrivande stund är internationella konventioner om biologisk mångfald och att EU agerar.
