Tidigare näringsministern Ibrahim Baylan (S) har kallat det ”fossilfria” stålet en ”historisk milstolpe”, medan klimatminister Annika Strandhäll (S) framhåller ”stål utan kol” som en av grundstenarna på vägen mot netto noll-målet.
Stål utan kol ger, enligt gruvexperten och journalisten Arne Müller, en bättre bild av vad det handlar om än beskrivningen fossilfritt stål.
– Jag störs en del av det uttrycket. Det finns förstås inget fossilfritt stål, tyvärr. Fossila bränslen smyger sig in i alla verksamheter, säger han.
I ett uppmärksammat inlägg på sin Facebooksida Norrlandsparadoxen, framför han en rad invändningar mot begreppet.
Den ”gröna” ståltillverkningen kräver bland annat betydande mängder fossilgas som energikomplement.
Elslukande verksamhet
Ett nystartat svenskt företag som satsar på ”fossilfri” ståltillverkning är H2 Green Steel. Företaget planerar att bygga ett nytt stålverk i Boden, och lämnade nyligen in sin tillståndsansökan till Mark- och miljödomstolen. Arne Müller har specialgranskat H2 Green Steels ansökan, där företaget själva uppskattar sina årliga utsläpp till 550 000 ton koldioxid.
– Det motsvarar ungefär utsläppen från 60 000 genomsnittssvenskars konsumtion, säger Arne Müller.
Men de verkliga utsläppen är enligt Müllers beräkningar betydligt större än så. Det krävs enorma mängder el för att framställa vätgas. H2 Green Steel räknar med 20 terrawattimmar årligen.
– Vid den siffran hajade jag faktiskt till. Som en jämförelse förbrukar hela Norrbotten och Västerbotten tillsammans 12 terrawattimmar om året.
Med en sådan elförbrukning blir det utsläpp, oavsett energikälla, säger han.
– Om man gör en snäll beräkning som bygger på att vindkraft kommer att användas så genererar det ändå ytterligare utsläpp på 200 000 ton koldioxid.
Ohållbart slöseri
Sammantaget kommer det ”fossilfria” stålet i Boden att orsaka utsläpp på bortemot en miljon ton om året, enligt Arne Müllers beräkning.
Det är ändå miljontals ton mindre utsläpp än kolstålet, och Arne Müller välkomnar skiftet. Men det krävs mer om vi ska nå utsläppsmålen, säger han.
– Användningen av stål har skenat sedan 1950-talet och fortsätter att öka. Det är ett ohållbart slöseri.
Som exempel tar han bilarna som både blir allt tyngre och allt fler, men slöseriet är stort på de flesta områden där stål används, framhåller han.
– Vi måste börja hålla i metaller mycket hårdare än vi gör idag. Om vi bryter ökningen av stålanvändningen skulle behovet av nya järnmalmsgruvor försvinna för lång tid framöver.
Elchock på export
Den långsiktiga tanken med Hybrit-projektet och H2 Green Steel är att föra ut den ”fossilfria” ståltillverkningen i världen. Elefanten i rummet är den enorma elåtgången, som ingen talar om
– I nuläget står Sverige för mindre än 0,5 procent av världens stålproduktion.
Att skala upp produktionen i världen skulle innebära en ökning av elanvändningen globalt med 20–25 procent. Trots att det byggs mycket vind- och solkraft så täcker det inte ens dagens elbehov.
Ensidig diskussion
Idag produceras omkring 30 TWh el i Norrland. Större delen exporteras söderut.
– Bara de största planerade projekten, som H2 Green Steel, LKABs övergång från pellets till järnsvamp, batterifabriken Northvolt och konstgödselfabriken i Boden kommer att behöva närmare 100 terrawattimmar el. Hur ska de få fram elen? Ingen har något svar, säger Arne Müller.
Idag finns inga planer på utbyggnad av vattenkraft eller kärnkraft.
Enligt LKAB ska huvuddelen av av de 53 terrawattimmar el de räknar med att behöva ska komma från landbaserad vindkraft.
– Då finns det ingen rennäring kvar, säger de samebyar jag talat med. Idag ska alla verksamheter elektrifieras. Hur ska det gå till? Hur använder vi de resurser vi har på ett hållbart sätt? Det här är frågor som jag saknar i berättelsen om det ”fossilfria” stålet, säger Arne Müller.
