Så hur kommer det sig då att oljeproduktionen, för första gången någonsin, är på väg mot 100 miljoner fat om dagen? Hur kommer det sig att oljeindustrin beräknar att efterfrågan kommer att stiga ända fram till 2030-talet. Hur kommer det sig att miljöaktivister i Tyskland, vars energiomställning (Energiewende) var tänkt att bli en förebild för resten av världen, misshandlas av polis när de försöker skydda den 12 000-åriga Hambacherskogen från ett dagbrott för utvinning av brunkol – den smutsigaste formen av kol? Varför har investeringarna i den kanadensiska oljesanden – den smutsigaste oljekällan – fördubblats på ett år?
Sluta göra dåliga saker
Svaret är tillväxt. Det må finnas fler elbilar på världens vägar, men det finns också fler förbränningsmotorer. Det må finnas fler cyklar, men det finns också fler flygplan. Det spelar ingen roll hur många bra saker vi gör: för att förhindra klimatkollapsen måste vi sluta att göra dåliga saker. Med tanke på att ekonomisk tillväxt, i nationer som redan är tillräckligt rika för att uppfylla allas behov, kräver en ökning av meningslös konsumtion, är det svårt att se hur den någonsin ska kunna frikopplas från angreppet på den levande planeten.
När en näringsgren med låga utsläpp expanderar inom en växande ekonomi, kommer de pengar den genererar att stimulera näringsgrenar med höga utsläpp. Alla som jobbar inom det här området känner miljöentreprenörer, miljökonsulter och gröna företagsledare som använder sina inkomster till att betala för semestrar på avlägsna platser och de flygresor som krävs för att komma dit. Elfordonen har drivit på en ny rush efter resurser, särskilt litium, som redan förorenar floder och förstör värdefulla naturmiljöer. Ren tillväxt är en lika stor oxymoron som rent kol. Men att uttala detta uppenbara faktum offentligt anses vara politiskt självmord.
Måste byta ekonomisk modell
Labourpartiets nya miljöpolitik, som presenterades i förra veckan, fastslår rättvisligen att ”vår rådande ekonomiska modell hotar de grundvalar som är en förutsättning för människans välbefinnande”. Den erkänner att den ekologiska kollapsen inte kan förhindras genom konsumentval eller företags samhällsansvar: svaret på vårt största bekymmer måste fastslås utifrån vetenskaplig forskning, och planeras, samordnas och ledas av regeringen. Den förbinder sig ”att möta Parisavtalets mål att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader”. Men den ignorerar, precis som nästan alla andra, det grundläggande problemet. Bortom en viss punkt tippar den ekonomiska tillväxten – den kraft som lyft människor ur fattigdom och rått bot på utsatthet, elände och sjukdom – oss tillbaka in i dessa omständigheter. Att döma av den förstörelse som klimatkollapsen orsakar, ser vi redan ut att ha nått denna punkt.
Motsägelsen är som mest uppenbar när policydokumentet diskuterar flygplatser (en fråga som delar partiet). Labour garanterar att all flygplatsutbyggnad måste uppfylla deras klimatprövning, men flygplatsutbyggnad är inte kompatibelt med dess klimatåtaganden. Även om flygutsläppen skulle begränsas till 2005 års nivå, kommer de 2050 att stå för hälften av Storbritanniens utsläppsbudget om inte landet ska bidra med mer än 1,5 grader av global uppvärmning. Om flygplatserna växer kommer de att svälja en ännu större del av budgeten.
Flygplatsutbyggnad är något högst bakåtsträvande, och kränker de rättviseprinciper som Labour existerar för att upprätthålla. Oberoende av flygresornas tillgänglighet och pris används de oproportionerligt av de rika, för det är de som åker på affärsmöten i New York, har semesterboenden i Toscana och pengar till vintersemestrar i solen. Konsekvenserna av flygresorna – buller, föroreningar och klimatkollaps – landar dock oproportionerligt hos de fattiga.
Nya Zeeland visar vägen
Jag inser att det är inte är lätt att utmana våra minst omtvistade ideologier, tillväxt och konsumism. Men i Nya Zeeland börjar det hända. Premiärminister Jacinda Ardern, Labour, säger: ”Det kommer inte längre vara tillräckligt att säga att en politik är framgångsrik för att den höjer BNP, om den också förstör den fysiska miljön.” Hur det översätts till politik och huruvida hennes parti kommer att lösa sina egna motsägelser, återstår att se.
Ingen politiker kan agera utan stöd. Om vi vill att de politiska partierna ska lyfta de här frågorna så måste också vi börja lyfta dem. Vi kan inte lita på att media gör det åt oss. En rapport från researchgruppen Media Matters konstaterade att den totala bevakningen av klimatförändringar hos fem amerikanska nyhetsbolag (ABC, CBS, NBC, Fox och PBS) uppgick till 260 minuter under 2017 – strax över fem timmar. Nästan allt var aspekter av psykodramat Trump (Kommer han att dra sig ur Parisavtalet? Vad har han hittat på den här gången?), snarare än bevakning av klimatkaoset i sin egen rätt. Man nämnde knappt kopplingen mellan klimatkollapsen och de många onaturliga katastrofer som drabbade USA det året. Inte heller nämndes nya rön inom klimatvetenskapen eller konsekvenserna av nya oljeledningar eller kolgruvor. Jag kan inte se att någon jämförbar studie gjorts i Storbritannien den senaste tiden. Jag misstänker att det är något bättre här, men inte mycket.
Mördande tystnad
Den värsta förnekelsen är inte påståendet att den här existentiella krisen inte pågår, utan det faktum att vi inte alls pratar om det. Att inte prata om vårt största bekymmer, trots att det har börjat bitas, kräver en ständig och beslutsam ansträngning. Media som helhet (det finns så klart undantag) utgör ett hot mot mänskligheten. De påstår att de för vår talan, men de talar antingen emot oss eller inte alls.
Så vad ska vi göra? Vi ska prata. Som klimatskribenten Joe Romm skrev på nyhetssajten ThinkProgress tidigare i år, var en avgörande faktor i det anmärkningsvärda skiftet i attityden gentemot hbtq-personer, aktivisternas beslutsamhet att bryta tystnaden. De övervann den sociala förlägenheten för att lyfta fram frågor som andra människor tyckte var obekväma. Vi behöver, menar Romm, göra samma sak för klimatkollapsen. En nyligen utförd studie antyder att 65 procent av amerikanerna sällan eller aldrig diskuterar klimatet med vänner eller familj. Endast en av fem hör personer de känner nämna klimatet åtminstone en gång i månaden. Precis som media gör vi omedvetet en stor psykologisk ansträngning att inte diskutera en fråga som hotar nästan varje aspekt av våra liv.
Låt oss vara pinsamma. Låt oss bryta tystnaden, hur obekväma vi och andra än känner oss. Låt oss prata om det stora onämnbara: inte bara klimatkollapsen, utan även tillväxt och konsumism. Låt oss skapa ett politiskt utrymme där välmenande partier kan agera. Låt oss prata oss fram till en bättre värld.
