– Det är hedrande inte minst med tanke på det läge vi befinner oss i. Klimatjournalistiken är helt avgörande för att hjälpa människor att förstå vad som står på spel i den här krisen – och hur långt ifrån tillräckliga de åtgärder som finns faktiskt är.

Du prisas för en artikelserie om Sveriges otillräckliga klimatmål, där siffertrixande och politisk kohandel bidragit till att vi ligger långt ifrån att göra vår del av Parisavtalet. Blev du förvånad över det som framkom i granskningen? 

– Jag har på bara några år gått från kriminaljournalist till klimatreporter, från att inte kunna någonting alls om klimatet – till en ganska hög kunskapsnivå. Och ju mer jag har läst, desto tydligare har det blivit att det är oerhört mycket och stora saker som är oberättade. Så på ett sätt blev jag förvånad förstås, att det var så illa. Men på ett annat sätt inte.

Du har sagt att klimatjournalistiken ligger 30–-35 år efter. Hur menar du då? 

– Det har ju varit välkänt i decennier hur vårt fossilintensiva samhälle påverkar klimatet och hur vårt destruktiva förhållningssätt till vår omgivning påverkar miljön. Men klimat- och miljökrisen har samtidigt smugit sig på, gått från en ”fråga” till en kris. Och när det hände var vi journalister inte med. Det är helt avgörande nu att både enskilda journalister och våra chefer erkänner vår del i krisen och kliver fram för att försöka fylla det här tomrummet av orapporterade brister och svek – med kvalitativ journalistik.

Nu drar snart COP26 igång i Glasgow. Vad har du för förväntningar på mötet och mediebevakningen kring det?

– Jag hoppas att journalister, både svenska och internationella, vågar lyfta blicken och se hela systemet när de rapporterar. Vad innebär ländernas löften och mål egentligen? Ett mål är inte ambitiöst bara för att tillräckligt många kallar det ambitiöst. Det är journalisternas demokratiska uppgift att granska de folkvaldas utfästelser. Där har vi brustit länge och brister fortfarande och där krävs en snabb och genomgripande förändring.