Den avklippta ullen ligger i stora högar i rummen bredvid. För några år sedan skulle Anna Kristoffersson ha varit tvungen att köra alltihop till soptippen eftersom det inte fanns någon efterfrågan. Billig importull i kombination med utflyttade industrier gjorde att svenska bönder tvingades att kasta 80 procent av all sin ull.

– I Sverige har vi fokuserat på att det skulle vara billigt och vi flyttade därför vår textilindustri utomlands. Vi sålde vår tradition. Samtidigt gjorde det dåliga självförtroendet hos den svenska bondekåren att vi inte vågade konkurrera med den importerade ullen, säger Anna Kristoffersson som driver gården Klinten i centrala Skåne.

Krävs fungerande infrastruktur

För ett par år sedan fick hon nog av att svinna en felfri naturresurs och skickade en del av ullen till ett svenskt spinneri för att sälja det som garn. Bättre för samvetet, men inte för plånboken visade det sig. Hon berättar att det kostade 1 650 kronor att få tre kilo ull spunnet, exklusive uppstarts- och fraktkostnader. För att få ekonomin att gå runt måste hon sälja garnet för 200-300 kronor per hekto, vilket är ett rejält pris med tanke på att ett imponerat garnnystan bara kostar några tior.

– Problemet är att det inte finns någon svensk produktionskedja. Att stå i en gårdsbutik och tro att man ska sälja nystan funkar inte. Det behövs en modern högteknologisk ullhantering och en fungerande infrastruktur. Det måste finnas samlingscentraler, tvätteri, sortering, klassificering, spinnerier och framförallt köpare, säger hon.

Men kanske behöver hon inte kämpa i motvind särskilt länge till. I takt med att människor har blivit mer medvetna om råvarors och produkters ursprung har hemslöjd de senaste åren blivit allt mer populärt. När pandemin sedan blev ett faktum upptäckte, alternativt återupptäckte, ännu fler stickning och virkning som ett sätt att få tiden att gå i hemmaisoleringen. Både hållbarhetsaspekten och längtan efter att arbeta med händerna har gjort att det idag är väldigt trendigt att sticka och virka och flera garnbutiker har periodvis sålt slut på sina garner.

De gigantiska mängderna svinn har även fått Svenska fåravelsförbundet att reagera och för några år sedan bestämde man sig för att stenhårt börja marknadsföra svensk ull till svenska industrier. Många visade sig vara intresserade och några företag gick även från tanke till handling och idag har andelen ull som slängs sjunkit till 55 procent. En sällan skådad framgångshistoria enligt Gudrun Haglund-Eriksson, ordförande i Svenska fåravelsförbundet, som meddelar att det för tillfället planerar en kartläggning över de svenska industriernas behov och huruvida de svenska ullproducenterna kan möta efterfrågan.

– Det går definitivt åt rätt håll. Det pratas mycket mer om svensk ull och det har poppat upp flera ullstationer som samlar in och säljer vidare den till andra ställen. Samtidigt är det lång väg kvar och den stora utmaningen är att bygga upp en standardiserad produktionskedja.

Svårt att konkurrera

Enligt Gudrun Haglund-Eriksson är exempelvis textilindustrin van vid en viss typ av ull och för att de ska våga satsa på den svenska motsvarigheten måste de veta att den beter sig på samma sätt och kan levereras i tillräckliga mängder. Det leder till nästa problem: storleken på de svenska fårbesättningarna. I Sverige består den genomsnittliga besättningen av 34 tackor som inkluderar en mängd olika raser. I ett fårland som Nya Zeeland anses 500 tackor vara en hobbybesättning och alla är ofta av samma ras.

– Vi kan inte konkurrera med dem, vi har inte den kapaciteten. Därför måste vi trycka på att vi producerar vår ull här, vilket innebär att vi gynnar vår egen biologiska mångfald och vår egen arbetsmarknad.

Att det blir dyrare med inhemsk ull är alltså ett faktum, men istället för att bönderna och alla andra i produktionskedjan ska vända ut och in på sig själva för att pressa priserna är Gudrun Haglund-Eriksson förslag att visa konsumenterna vad de får för pengarna. Förutom att en inhemsk ullproduktion är hållbar både ur ett miljö- och jobbperspektiv har Sverige bland de hårdaste djurskyddslagarna i hela världen, vilket hon anser konsumenterna bör sätta värde på.

– Det finns krav på allt från liggytor till antibiotika. Vi badar inte våra får i kemikalier mot ohyra eller klipper deras bakar för att slippa fluglarver. Detta ska vi vara stolta över, men det påverkar också priset.

Certifierade gårdar

Idag finns ett 20-tal klädmärken som gör eller planerar kollektioner med svensk ull och andelen ökar sakta, men säkert. Andra modehus har en annan syn på vilken typ av ull som bör prioriteras. H&M-gruppen fokuserar till exempel på att använda ull från gårdar som är certifierade enligt djurskyddsstandarden Responsible Wool Standard. Målet är att all ull de använder ska vara hållbart och schyst producerad senast 2022. Endast klädmärket Arket, som ingår i H&M-gruppen, undersöker möjligheterna att använda svensk ull.

– Det finns tyvärr inga svenska certifierade gårdar, men då djurhållningen på svenska gårdar ligger på en relativt hög nivå kommer det förhoppningsvis att ske framöver. Dessutom är grovleken på den svenska ullen – som det ser ut idag – relativt begränsad vilket även medför begränsningar vad gäller användningen, skriver Sara Hampus, presschef på H&M-gruppen, i ett mail.

Gudrun Haglund-Eriksson tycker dock att all svensk ull bör räknas som certifierad.

– Vår ull är både hållbar, schysst producerad och klimatsmart. De vet nog inte riktigt hur den svenska fårnäringen fungerar. Men allt går inte på en dag och vi får nog finna oss i att det tar tid att vinna över alla.