Den som tror på LRF i denna fråga kan göra ett eget litet test. Åk ut till dessa privata markägares hyggen. De bedriver nästan alla kalhyggesbruk, antingen själva men i huvudsak genom entreprenörer. Dessa entreprenörer har vanligen ett huvudintresse – att tjäna pengar och leverera virke. Sällan finns naturvårdskunniga virkesköpare.
Efter besöket på hygget åker du till en urskogsartad miljö där det lever tusentals arter med sinnrika ekologiska samband.
Ställ dig frågan – hur kan kalhyggen där nästan alla träd plockats bort skapa naturvärden och bevara den biologiska mångfalden knuten till skogens ekosystem i Sverige? Det kan de förstås inte. Att hävda detta är en ren och skär lögn. Det kalhuggs omkring 200 000 hektar skogsmark varje år. Och har så gjorts i årtionde efter årtionde.
På kalhyggena räddas inte den biologiska mångfalden. De planterade virkesåkrarna som har ersatt, och fortfarande ersätter, de gamla naturskogarna som kalhuggs räddar heller ingen biologisk mångfald.
Fråga vilken skogsekologisk forskare som helst om LRF:s propaganda på denna punkt är sann. Svaret blir nej.
Skogar med naturvärden hos privata markägare är platser där rationellt skogsbruk inte bedrivs, inte har bedrivits eller där det bedrivs på ett annorlunda sätt utan kalhyggen, markberedning och plantering.
Det finns en enkel grundregel. Det går aldrig att slå vakt om naturvärden eller öka dem genom avverkning i stor skala där merparten av träden avlägsnas. Det är ju genom denna hårdhänta hantering vi fått dagens kris i skogen, det vill säga utarmningen av den biologiska mångfalden (alltså mångfald av arter, genetisk variation och mångfald av ekosystem och ekologiska relationer).
Visst finns det privata markägare som har stort naturintresse och bedriver ett naturnära kalhyggesfritt skogsbruk, kanske har betande djur i någon skog, kanske hamlar sina lövträd och liknande. Men detta är på det stora hela ytterst marginella företeelser.
Det finns också en del markägare som vårdar kulturmiljöer i jordbrukslandskapet, men det har rent produktionsmässigt tyvärr nästan ingen omfattning alls. Idag kallar man dessa miljöer för biologiskt kulturarv och de kräver skötsel. Det gäller exempelvis fäboddrift, ekhagar och miljöer kring slott och större gods. Bilden på eken är från ett sådant exempel vid Christinehof i Andrarum i Skåne. Där försöker man öka de biologiska värdena med skog och död ved.
Den som är intresserad av biologiska kulturarv måste vara historiskt bevandrad och det gäller särskilt i södra Sverige. Det är ett oerhört komplext ämnesområde. Men jag har aldrig hört talas om biologiska kulturarv som ska skötas med kalhyggen i stor skala, markberedning och plantering av träd i raka rader och av samma sort. Men vem vet, snart kanske LRF klassar kalhyggen som kulturarv.
