BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är inte bara en tillfällig svacka, utan ett symtom på en djupare, långsiktig process som har att göra med den globala kapitalismens eskalerande överkonsumtion av jordens resurser och råmaterial.
Ny vetenskaplig forskning visar att den växande lönsamhetskrisen som den fossila bränsleindustrin står inför, är del av en oundviklig övergångsperiod till en förnybar era.
Den förnekelse som råder har dock lett till att starka kapitalintressen fortsätter att blint klamra sig fast vid sin tilltro till fossila bränslen, med alltmer förödande och oförutsägbara konsekvenser för miljön.
Konkursepidemi
I februari förutspådde finansföretaget Deloitte att över 35 procent av de oberoende oljeföretagen runtom i världen sannolikt kommer att gå i konkurs, möjligen följt av ytterligare 30 procent nästa år – totalt 65 procent av världens oljeföretag. Sedan i början av förra året har redan 50 nordamerikanska olje- och gasproducenter begärt konkurs.
Orsaken till krisen är det dramatiska fallet i oljepriserna – det har sjunkit med två tredjedelar sedan 2014 – vilka nu är så låga att oljeföretagen har svårt att generera tillräckligt med intäkter för att täcka de höga produktionskostnaderna, än mindre återbetala sina lån.
De olje- och gasföretag som framför allt ligger i riskzonen är de med störst skuldbörda. Och den bördan är enorm – så stor som 2,5 biljoner dollar enligt The Economist. Den verkliga siffran är sannolikt högre.
I ett tal vid London School of Economics i -februari sa Jaime Caruana från centralbankernas samarbetsorgan Bank for International Settlements, att olje- och gasindustrins utestående lån och obligationer nästan tredubblades mellan 2006 och 2014, och uppgår nu till totalt 3 biljoner dollar.
Den tunga skuldbördan, förklarade han, har försatt branschen i en dubbelbindning: För att kunna betala skulderna fortsätter de att producera mer olja till försäljning, men det bidrar bara till sänkta marknadspriser. Minskade oljeintäkter innebär mindre kapacitet att återbetala skulderna och ökar därmed sannolikheten till uteblivna betalningar.
De här skulderna på 3 biljoner dollar utgör en risk. De var tänkta att generera en trefaldig värdeökning, men motsvarar istället – tack vare de sänkta oljepriserna – ett värde på mindre än hälften av detta. Än värre är, enligt en studie av Goldman Sachs som publicerades i tysthet i december förra året, att så mycket som en biljon dollar i investeringar i framtida oljeprojekt runtom i världen inte är vinstgivande, i själva verket strandade.
Studien från Goldman Sachs granskade 400 av världens största nya olje- och gasfält (förutom USA:s skifferoljefält), och fann att projekt till ett värde av sammanlagt 930 miljarder dollar (mer än två tredjedelar) är olönsamma vid ett Brent-oljepris på under 70 dollar. (Priserna ligger i dag en bra bit därunder.)
Skulle de här projekten kollapsa på grund av olönsamhet, skulle det resultera i en förlust av olje- och gasproduktion motsvarande oerhörda 8 procent av den nuvarande globala efterfrågan. Om det händer, plötsligt eller på annat sätt, skulle det ödelägga världsekonomin.
Goldmananalysen baserades helt på den interna dynamiken inom branschen. En vidare fråga är att de internationellt erkända riskerna med klimatförändringar innebär att om vi ska förhindra farlig global uppvärmning, får en stor del av världens återstående fossila bränslen inte brännas.
Allt detta får investerare att ifrågasätta klokheten i sina invest-eringar, med rädsla att en stor del av de tillgångar som olje-, gas- och kolföretagen använder för att uppskatta sitt eget värde, skulle kunna utgöras av resurser som i slutändan aldrig används.
Tankesmedjan Carbon Tracker Initiative, som analyserar risker med kolinvesteringar, påpekar att under kommande decennium riskerar fossilbränsleföretag att slösa bort uppemot 2,2 biljoner dollar på investeringar i nya projekt som skulle kunna visa sig vara ”oekonomiska”, när vi nu står inför en internationell politik för att begränsa klimatförändringar.
Allt fler aktieägare i fossilbränsleindustrin sätter press på energiföretagen att sluta investera i prospektering av olja av rädsla för att klimatriskerna kan göra nya projekt värdelösa.
– Ren teknologi och klimatpolitik minskar redan efterfrågan på fossila bränslen, säger James Leaton, forskningschef vid Carbon Tracker Initiative.
– Att feltolka de här strömningarna förstör aktieägarnas värde. Företagen måste nu tillämpa stresstester för tvågradersmålet på sina företagsmodeller.
I en förutseende rapport som publicerades i november förra året, identifierade Carbon Tracker Initiative de stora energibolag som är mest utsatta för – och därmed står inför de största riskerna med – strandade tillgångar: Royal Dutch Shell, Pemex, Exxon Mobil, Peabody Energy, Coal India och Glencore.
Då hånskrattade branschen åt det djärva påståendet. Sex månader efter att rapporten släpptes – för en vecka sedan – gick Peabody i konkurs. Vilka står på tur?
Carbon Tracker Initiatives analys kan underskatta omfattningen av möjliga förluster. En ny artikel som just publicerats i den vetenskapliga tidskriften Applied Energy – skriven av ett team vid Oxforduniversitetets institut för nytt ekonomiskt tänkande, Institute for New Economic Thinking – visar att konceptet ”strandade tillgångar” inte bara kan tillämpas på obrännbara fossilbränslereserver, utan även på en omfattande, kolintensiv elinfrastruktur, vilken kan anses vara lika inaktuell som de fossila bränslen den bränner och tillhandahåller marknaden.
Den kommande skuldspiralen
En del analytiker tror att det svarta hål som slukat biljontals dollar i hjärtat av oljeindustrin, kommer att utlösa ännu en global finanskris, av ungefär samma omfattning som dot-com-kraschen.
Jason Schenker, ordförande och chefsekonom vid Prestige Economics som utför analyser av finansmarknaden, är en av dem.
– Oljepriserna kommer helt enkelt inte att stiga tillräckligt snabbt för att förhindra att olje- och energiföretagen inte kan betala sina skulder. Sedan finns en verklig smittorisk till finansföretagen och därifrån till resten av ekonomin.
Schenker har av det finansiella informationsföretaget Bloomberg News rankats som en av de mest korrekta ekonomiska prognosmakarna i världen sedan 2010. Den amerikanska ekonomin, förutspår han, kommer att sjunka ned i lågkonjunktur i slutet av 2016 eller början av 2017.
Mark Harrington, konsult inom oljeindustrin, går ännu längre. Han tror att de obetalda skulderna inom branschen kommer att resultera i en ekonomisk kris som kan få finanskrisen från 2007 – 2008 att framstå som en lätt match. ”Olje- och gasföretagen lånade stora summor när oljepriserna låg över 70 dollar per fat”, skrev han på nyhetskanalen CNBC i januari.
”Men under de senaste 24 månaderna har de sett sina värden och kassaflöden kraftigt försämras i takt med att oljepriserna rasat – det har gjort det svårt för en del att betala tillbaka sina skulder. Detta skulle kunna leda till en omfattande kreditåtstramning, som den vi upplevde 2008. Vår ekonomi har just kommit på fötter igen efter den globala finanskrisen 2008, så timingen kunde inte vara sämre.”
Rankingbyrån Standard & Poor (S&P) rapporterade i våras att 46 företag inte har klarat att betala sina skulder under det här året – den högsta nivån sedan finanskrisen var som djupast 2009. Den totala summan obetalda skulder uppgår hittills till 50 miljarder dollar.
Hälften av det här årets obetalda skulder kommer från olje- och gasindustrin, enligt S&P, följd av metall-, gruv- och stålsektorn. Bland dem fanns koljätten Peabody Energy.
Trots offentliga försäkranden förblir bankernas utsatthet för dessa energirisker från ofinansierade lånefaciliteter hög. Officiellt är endast 2,5 procent av bankernas tillgångar utsatta för energirisker.
Men det är sannolikt värre. Konfidentiella källor från Wall Street hävdar att centralbanken i Dallas i hemlighet har rått amerikanska storbanker, i möten bakom stängda dörrar, att täcka upp för potentiella energirelaterade förluster. Centralbanken förnekar de här påståendena, men vägrar att besvara förfrågningar med hänvisning till informationsfrihetslagen om interna möten, med den uppenbart falska förevändningen att de inte för protokoll över några av sina möten.
Enligt Bronka Rzepkowski från den ekonomiska rådgivningsfirman Oxford Economics, är över en tredjedel av USA:s hela index för högavkastande obligationer sårbar för låga oljepriser, vilket ökar risken för en jättevåg av bolagskonkurser.
– De förutsättningar som vanligtvis banar väg för allt större obetalda skulder – såsom växande dåliga skulder, åtstramade monetära förhållanden, skärpta kreditkrav för bolagen och volatilitetsökningar – uppfylls för närvarande i USA.
Slutet för billig olja
Bakom oljans lönsamhetskris, vilken hotar hela den globala ekonomin, ligger en geofysisk kris i tillgången på billig olja. Billig handlar här inte bara om marknadspriset på olja, utan om den totala kostnaden för produktionen. Mer specifikt så handlar det om energins värde.
Det finns ett exakt vetenskapligt mått för detta, vilket är praktiskt taget okänt inom konventionella ekonomiska och finansiella kretsar, kallat Energy Return on Investment (EROI) (på svenska: energiavkastning på investering), vilket i huvudsak kvantifierar mängden energi som utvinns, jämfört med den tillförsel av energi som krävs för att utföra utvinningen. Konceptet EROI lades först fram och utvecklades av professor Charles A. Hall vid Institutionen för miljö- och skogsbiologi vid State University of New York. Han fann att ett ungefärligt EROI-värde för en energikälla kan beräknas genom att dividera kvantiteten av den producerade energin med mängden energi som tillförs produktionsprocessen.
Således: Ju högre EROI, desto mer energi kan den källan och teknologin producera. Ju lägre EROI, desto mindre energi producerar den källan och teknologin.
En ny kollegialt granskad studie, ledd av Institutionen för fysik vid Nationella autonoma universitetet i Mexiko, har utfört en jämförande granskning av EROI-värdet hos alla större -energikällor som den industriella civilisationen för närvarande bygger på – olja, gas, kol och uran.
I den vetenskapliga tidskriften Perspectives on Global Development and Technology konstaterar forskarna att EROI-värdet för fossila bränslen har minskat obevekligt under en relativt kort tidsperiod: ”Det genomsnittliga EROI-värdet för kolväten i världen sjönk från 35 till 15 mellan 1960 och 1980.”
Med andra ord: På bara två decennier har det totala värdet på den energi som produceras genom utvinning av fossila bränslen sjunkit med mer än hälften. Och det fortsätter att minska.
Detta beror på att ju mer fossila bränslen vi exploaterar, desto mer har vi förbrukat av de resurser som är enklast och billigast att utvinna. Detta tvingar branschen att i större utsträckning förlita sig på resurser som är svårare och dyrare att få ur marken och ut på marknaden.
EROI-värdet för konventionell olja är, enligt de mexikanska forskarna, 18. De uppskattar optimistiskt att ”världens reserver skulle kunna räcka i 35 – 45 år med nuvarande förbrukningstakt”. EROI-värdet för gas är 10 och världens reserver kommer att räcka omkring ”45 eller 55 år”. Kärnkraftens EROI är 6,5 och enligt studiens författare kommer ”peaken i världens produktion av uran att nås senast 2045”.
EROI-perspektiv
Problemet är att även om oljan inte håller på att ta slut, så håller den sorts olja och gas som är billigast och enklast att utvinna på att ta slut. Branschen kompenserar i allt större utsträckning bristen genom att vända sig till okonventionella former av olja och gas, vilka dock har väldigt lågt energivärde ur ett EROI-perspektiv.
Det mexikanska teamet har undersökt EROI-värdena hos okonventionella källor som oljesand, skifferolja och skiffergas. ”Det genomsnittliga EROI-värdet för oljesand är fyra. Endast tio procent av det är ekonomiskt lönsamt med nuvarande teknologi.”
För skifferolja och skiffergas är situationen ännu värre: ”EROI-värdet varierar mellan 1,5 och 4, med ett medelvärde på 2,8. Skifferoljan är väldigt lik oljesanden: båda är oljekällor av väldigt låg kvalitet. Skiffergasrevolutionen inleddes inte för att det var en så bra idé att utvinna gasen, utan för att de mest attraktiva ekonomiska möjligheterna redan exploaterats och förbrukats.”
Det växande beroendet av okonventionell olja och gas har, på det hela taget, inneburit att kostnaderna för och tillförseln till den energiproduktion som krävs för att hålla igång en industriell civilisation, obevekligen ökar. Det är inte så att regeringarna inte vet om det. Däremot har man redan beslutat att skydda de kapitalintressen som effektivt tagit kontroll över politiken genom lobbying, nätverksarbete och donationer.
För tre år sedan beställde och publicerade den brittiska regeringens departement för internationell utveckling (DFID) en djupgående rapport, ”EROI of Global Energy Resources: Status, Trends and Social Implications” (på svenska: Globala energiresursers EROI-värden: Status, trender och sociala konsekvenser). Rapporten uppmärksammades inte alls i media.
Dess slutsatser är dock upplysande: ”Vi finner att EROI-värdet för varje betydande fossil bränsleresurs (förutom kol) har minskat avsevärt under det senaste århundradet. De flesta förnybara och icke-konventionella energialternativen har betydligt lägre EROI-värden än konventionella fossila bränslen.”
De sjunkande EROI-värdena har inneburit att en allt större andel av den energi vi utvinner måste användas till att få ut ny energi, vilket gör att det blir mindre kvar till andra sociala investeringar.
Detta innebär att den globala ekonomiska nedgången står i direkt samband med de fossila bränslenas försämrade resurskvalitet. DFID-rapporten varnar: ”De sjunkande EROI-värdena på traditionella fossila energikällor och deras effekt på världsekonomin kommer sannolikt att resultera i en myriad av oförutsedda konsekvenser.”
Strax efter att den här rapporten publicerades träffade jag en senior statstjänsteman vid DFID som var väl insatt i dess slutsatser. Han talade med mig på villkor att han fick vara anonym. Jag frågade honom huruvida den här viktiga forskningen faktiskt påverkat politiken inom departementet.
– Tyvärr inte, sa han och ryckte på axlarna.
– De flesta av mina kollegor, förutom kanske en handfull, har helt enkelt ingen aning om de här frågorna. Och trots att rapporten har spridits vitt inom departementet och delats ut till andra relevanta departement, är intresset svagt från ministrarna, som verkar vara ideologiskt förinställda att ta ställning för fracking.
Den drivande kraften bakom den allt snabbare minskningen i resurskvalitet, vilken ivrigt förnekas inom branschen, är ”peak oil” – oljeproduktionstoppen.
En omfångsrik vetenskaplig analys, publicerad i februari i Wiley Interdisciplinary Reviews: Energy & Environment, avslöjar omfattningen av branschens förnekelse. Wiley Interdisciplinary Reviews (WIRES) är en serie högkvalitativa kollegialt granskade publikationer som publicerar auktoritativa granskningar av litteraturen inom relevanta akademiska vetenskapsgrenar.
Den nya WIRES-artikeln är skriven av professor Michael Jefferson vid den europeiska handelshögskolan ESCP Europe Business School. Han var tidigare chefsekonom vid oljejätten Royal Dutch/Shell Group, där han tillbringade nästan 20 år i olika seniora roller, från planeringschef i Europa till chef över oljetillgång och handel. Han blev senare ställföreträdande generalsekreterare vid Världsenergirådet och är redaktör för Elseviers framstående vetenskapliga tidskrift Energy Policy.
I sin nya studie granskar Michael Jefferson en nyligen utförd 1865-sidig ”internationell energianalys” (Global Energy Assessment), publicerad av Internationella institutet för tillämpad systemanalys (IIASA). Han kritiserar dock analysen för att den i allt väsentligt duckar för frågan om ”peak oil”.
”Det är ganska konstigt”, skriver han. ”Först och främst för att bevisen tyder på att den globala produktionen av konventionell olja planade ut och kan ha börjat minska från 2005.”
Vidare förklarar han att branschens standardbedömningar av storleken på de globala konventionella oljereserverna har varit dramatiskt inflaterade, och konstaterar att ”de fem största oljeexportörerna i Mellanöstern ändrade grunden för sin definition av ’bevisade’ konventionella oljereserver, från en sannolikhet på 90 procent ned till en sannolikhet på 50 procent, från 1984. Följden blev en skenbar (men inte verklig) ökning i deras ’bevisade’ konventionella oljereserver på omkring 435 miljarder fat.”
440 miljarder fat
Till dessa uppskattningar har lagts siffror för reserver av venezuelansk tjockolja och kanadensisk oljesand, vilka driver upp uppskattningarna av de globala reserverna med ytterligare 440 miljarder fat, trots det faktum att de är ”svårare och dyrare att utvinna” och i allmänhet är av ”sämre kvalitet” än konventionell olja.
”För att tala klarspråk så är standardpåståendet att världen har bevisade konventionella oljereserver på närmare 1,7 biljoner fat överdrivet med omkring 875 miljarder fat. Därmed – trots de sjunkande råoljepriserna från en ny topp i juni 2014, efter den i juli 2008 – kvarstår frågan om ’peak oil’.”
Michael Jefferson tror att en nominell ekonomisk återhämtning, i kombination med en minskad produktion medan branschen reagerar på sin interna kris, så småningom kommer att vända den nuvarande övermättade oljetillgången. Detta kommer att bana vägen för ”stora höjningar i oljepriset” under kommande år.
Det är inte helt klart att detta kommer att inträffa. Om oljekriserna slår hårt mot ekonomin, skulle den långvariga lågkonjunktur som blir följden därav kunna dämpa den växande efterfrågan som alla planerar för. Om oljepriserna således förblir relativt låga längre än väntat, skulle detta kunna tillfoga branschen irreparabel skada.
Så småningom kan produktionsförlusten få priserna att stiga igen. OPEC uppskattar att investeringarna i oljeprospektering och utbyggnad ligger på sin lägsta nivå på sex år. När konkurserna ökar kommer den åtföljande nedgången i investeringar slutligen att få världens oljeproduktion att falla, även om den globala efterfrågan börjar stiga.
Detta skulle kunna leda till att oljepriserna klättrar mycket högre, när en stigande efterfrågan – beräknad att växa med 50 procent till 2035 – möter den knappa produktionen. En sådan pristopp skulle, ironiskt nog, också vara oerhört negativ för den globala ekonomin, och skulle kunna, som vid finanskrisen 2007 – 2008, bidra till inflationen och utlösa ännu en våg av obetalda konsumentskulder på bostadsmarknaden.
Även om det skulle hända är antagandet – förhoppningen – att oljejättarna på något sätt kommer att överleva den föregående kaskaden av obetalda lån. Det andra antagandet är att efterfrågan på olja kommer att växa.
Men då nya förnybara energikällor dyker upp i en allt snabbare takt, och då framstegen inom rena teknologier accelererar, kan vi behöva göra oss av med gamla fossilcentrerade prognoser om en framtida ökande efterfrågan på olja.
Ren energi
Enligt en annan ny studie, publicerad i mars i Energy Policy och utförd av två forskare vid Texas A&M University, ”beräknas icke förnybar energi” – det vill säga ”fossila bränslen och kärnkraft” – ”att nå sin peak runt mitten av århundradet ... Därpå följande minskande icke förnybar produktion kommer att kräva en snabb expansion av förnybara energikällor om befolkningstillväxten och/eller den ekonomiska tillväxten ska fortsätta”.
Det fossila bränsleimperiets fall är, förutspår studien, oundvikligt. Vilken beräkningsmodell forskarna än använde så var slutresultatet detsamma– ett nästan totalt ersättande av fossila bränslen med förnybara energikällor vid slutet av århundradet, och, till följd därav, omvandling och lokalisering av den ekonomiska aktiviteten.
Studien tillägger dock att för att undvika att jordens medeltemperatur stiger med över två grader, vilket skulle föra in klimatförändringarna i farozonen, måste minst 50 procent av befintliga fossila bränslereserver förbli oanvända.
Nödvändigheten att överge fossila bränslen är därmed både geofysisk och miljömässig. Å ena sidan kommer fossila bränslen och kärnkraft vid mitten av århundradet att vara förlegade som livsdugliga energikällor på grund av deras allt högre kostnad och allt sämre kvalitet. Å andra sidan, för att, redan innan dess, upprätthålla vad forskarna beskriver som ett ”säkert manövreringsutrymme” för mänsklig överlevnad, kan vi inte låta planeten bli ytterligare två grader varmare utan att riskera katastrofal klimatpåverkan.
Att hålla oss under två grader, konstaterar studien, kommer att kräva att förnybar energi tillhandahåller mer än 50 procent av den totala globala energin senast 2028 – ”en 37-faldig ökning av den årliga tillförseln av förnybar energi på bara 13 år”.
Detta framstår som en herkulisk uppgift med alla mått mätt, men forskarna från Texas A&M drar slutsatsen att vid slutet av det århundradet kommer de fossila bränslenas fall att inträffa ändå, med eller utan hänsyn till klimatrisker:
” ... de ’ambitiösa’ avkarboniseringsmålen till slutet av århundradet som G7-ledarna fastställt, kommer att uppnås på grund av ekonomiska och geologiska begränsningar på fossila bränslen, till och med inom ett scenario utan tvång där litet eller inget proaktivt åtagande om avkarbonisering krävs ... Våra modellresultat visar att förnybara energikällor, med eller utan klimathänsyn, kommer att utgöra 87– 94 procent av den totala energiefterfrågan mot slutet av århundradet.”
Men då förnybara energikällor har mycket lägre EROI-värden än fossila bränslen, kommer detta ”snabbt att minska andelen av nettoenergi som finns tillgänglig för samhällsbruk”. Med mindre energi tillgänglig för samhällena, ”spekuleras det att det kommer att bli nödvändigt med en omprioritering av samhälleliga energibehov”. Med andra ord innebär detta en väldigt annorlunda sorts ekonomi, där obegränsad materiell tillväxt, understödd av en ändlös tillförsel av billig fossil bränsleenergi, är en relik från det tidiga 2000-talet.
Den 37-faldiga årliga ökningen i tillgången av förnybar energi verkar ouppnåelig vid en första anblick, men nya uppgifter som just släppts av den Abu Dhabi-baserade Internationella byrån för förnybar energi (IRENA), visar att den rena energin har kommit långt, trots att den saknar de fossila bränslenas enorma subventioner.
Uppgifterna avslöjar att under förra året ökade solenergikapaciteten med 37 procent. Vindkraften växte med 17 procent, den geotermiska energin med 5 procent och vattenkraften med 3 procent.
Tillväxttakten för solenergi har hittills varit exponentiell. En rapport från Deloittes center för energilösningar, Center for Energy Solutions, från september 2015, konstaterade att solenergins hastighet och spridning konsekvent har passerat konventionella linjära prognoser och fortsätter att göra det.
Medan kostnaderna för solenergi konsekvent minskar, har framställningen av solenergi fördubblats varje år under de senaste 20 åren. Med varje fördubbling av solinfrastrukturen har produktionskostnaden för solceller (PV) minskat med 22 procent.
Fortsätter det så här så är solenergins tillväxt, enligt analytiker som Tony Seba – som undervisar i entreprenörskap, störningar och ren energi vid Stanforduniversitetet – redan på väg att bli global. Med ytterligare åtta fördubblingar, det innebär senast 2030, skulle solenergin ha kapacitet att tillhandahålla 100 procent av världens energibehov. Och det till och med utan rätt kombination av regeringspolitik till stöd för förnybara energikällor.
Tony Sebas prognos stöds endast av en minoritet av experter, men enligt Deloitte finns en riktig möjlighet att den bör tas på allvar. Centret påpekar dock att vissa hinder kvarstår:
”Det skulle inte vara ekonomiskt förnuftigt av energiplanerare att stänga ned en befintlig produktionskapacitet på tusentals megawatt innan dess ekonomiska livslängd är slut och ersätta den med ny framställning av solenergi.”
Deloittes studie förklarar dock inte den eskalerande lönsamhetskrisen som redan uppslukat fossilbränsleföretagen, eller hotet om strandade tillgångar på grund av klimatrisker. Medan de fossila bränslenas oekonomiska karaktär blir allt mer uppenbar, blir samtidigt den rena energins ekonomiska fördelar det.
Kamp mot tiden
Frågan är huruvida övergången till ett förnybart energisystem – accepterandet av oljeekonomins oundvikliga död – kommer att inträffa tillräckligt snart för att undvika en klimatkatastrof.
Tvågradersmålet för ett säkert klimat är vida erkänt som otillräckligt – forskare hävdar i allt större utsträckning att till och med en ökning i jordens medeltemperatur med en grad skulle vara tillräckligt för att utlösa farliga, oåterkalleliga förändringar i jordens klimat.
Enligt en rapport från 2011 – utgiven av den amerikanska vetenskapsakademin, National Academy of Sciences – visar den vetenskapliga konsensusen att för varje grads uppvärmning kommer vi, lågt räknat, att se följande påverkan: 5 – 15 procents minskning i skördeavkastning; 3 – 10 procents ökning av nederbörd i en del regioner, vilket bidrar till översvämningar; 5 – 10 procents minskning i flödet i vissa flodområden, däribland Arkansasfloden och Rio Grande, vilket bidrar till brist på drickbart vatten; 200 – 400 procents ökning av det område som drabbas av skogsbränder i USA; 15 procents minskning i årsgenomsnittet för den arktiska havsisen, med 25 procents minskning av Arktis årliga minimum i september.
Även om alla utsläpp av koldioxid skulle stoppas, skulle klimatet fortsätta att uppvärmas i ytterligare flera århundraden. Sett över tusentals år, varnar den amerikanska vetenskapsakademin, skulle detta kunna utlösa förstärkta reaktioner som leder till att polaristäcken försvinner och andra dramatiska förändringar. Samtidigt är det omöjligt att beräkna riskerna för katastrofala ”wild cards”, såsom ”det potentiella storskaliga utsläppet av metangas från djuphavsbottnar” eller permafrosten.
Avlägsna kol från atmosfären
I den här kontexten måste vi, även om den soldrivna energirevolutionen blir en stor framgång, alltjämt avlägsna den kol som redan ackumulerats i atmosfären för att återföra klimatet till säkerhet.
Att avlägsna kol från atmosfären låter teknologiskt svårt och oerhört dyrt. Det är det inte. I själva verket är det relativt enkelt och billigt.
En ny bok, The Carbon farming solution av Eric Toensmeier, lektor vid Yaleuniversitetets fakultet för skogs- och miljövetenskap, förklarar på ett fantastiskt tillgängligt sätt varför ”regenerativt jordbruk” erbjuder den ultimata kolupptagningslösningen.
Regenerativt jordbruk är ett slags småskaligt, lokalt, samhällsfokuserat organiskt jordbruk, som använder tekniker som avlägsnar kol från atmosfären och binder det i växtmaterial eller i jorden.
Genom att använda en rad olika metoder för markdrift och naturvård, av vilka många är väl beprövade inom olika ursprungsfolkssamhällen, är det teoretiskt möjligt att trappa upp regenerativa jordbruksmetoder på ett sätt som dramatiskt kompenserar de globala koldioxidutsläppen.
Eric Toensmeiers viktiga bok diskuterar dessa tekniker och erbjuder, till skillnad från andra vetenskapliga luntor, praktiska verktyg så att samhällen kan börja utforska hur de själva kan använda regenerativa jordbruksmetoder.
Enligt Rodale Institute, en oberoende amerikansk organisation som studerar ekologiskt jordbruk, kan tillämpningen av regenerativt jordbruk på en global nivå leda till revolutionära resultat:
”Enkelt uttryckt, ny information från jordbrukssystem och betesexperiment runtom i världen visar att vi skulle kunna ta upp mer än 100 procent av våra nuvarande årliga koldioxidutsläpp genom att övergå till vida tillgängliga och billiga ekologiska driftsmetoder, vilka vi benämner ’regenerativt ekologiskt jordbruk’ ... Dessa metoder maximerar kolbindningen och minimerar utsläppet av detta kol när det sedan återförs till jorden, vilket upphäver växthuseffekten.”
Detta har bekräftats i vida kretsar. Till exempel så fann en studie från 2015, delvis finansierad av den kinesiska vetenskapsakademin, att ”att ersätta kemiska gödningsmedel med organiskt gödsel minskade påtagligt utsläppen av växthusgaser. Vete- och majsskördarna ökade också då jordens bördighet förbättrades genom tillförseln av boskapsgödsel. Att helt ersätta kemiska gödningsmedel med organiskt gödsel minskade utsläppen av växthusgaser, vilket ställde om jordbrukets ekosystem från en kolkälla till en kolsänka.”
Regeringar börjar förstå detta, om än långsamt. Vid klimatsamtalen i Paris skrev 25 länder och över 50 NGO:er på den franska regeringens initiativ ”4 på 1 000”, en global överenskommelse om att främja regenerativt jordbruk som en lösning för matsäkerhet och mot en klimatkatastrof.
Det råder inga tvivel om att livet som vi känner det på planeten Jorden kommer att se väldigt annorlunda ut i slutet av det här århundradet. Den fossildrivna rovdjurskapitalismen kommer att vara död. Den mänskliga civilisationen kommer inte att ha något annat val än att, i dess ställe, förlita sig på en mångfald av rena, förnybara energikällor.
Vilka val vi än gör under det här århundradet, kommer kommande generationer i den förnybara framtiden att behöva hantera ett överlag varmare, och därmed mer oförutsägbart, klimat. Även om regenerativa processer finns på plats för att dra ned kolet från atmosfären, så tar det tid – och under den tiden kommer klimatförändringarna tillfoga våra hav, våra skogar, våra vattenleder, våra kuster och våra marker oåterkallelig skada.
Det skulle kunna ta århundraden, om inte millennier, för planeten att uppnå en ny, stabil jämnvikt.
Arbetet med att reparera och mildra åtminstone en del av den skada som tillfogats, kommer dock att bli en uppgift för våra barnbarn och deras barn och så vidare.
Den ekonomiska aktiviteten i detta globala samhälle kommer av nödvändighet att vara väldigt olik den ändlösa tillväxtiver som vi har upplevt sedan den industriella revolutionen. I denna förnybara framtid kommer materiell produktion och konsumtion samt teknologisk innovation, bara kunna vara hållbar genom en deltagande ”cirkulär ekonomi”, inom vilken sällsynta mineraler och råmaterial hanteras noggrant.
Den snabba konsumerismen som vi i dag tar för given kommer helt enkelt inte att fungera under dessa omständigheter.
Stora centraliserade nationella och transnationella strukturer kommer att börja bli förlegade på grund av de höga underhållskostnaderna, ohållbarheten i den energitillförsel som krävs för deras överlevnad och maktskiftet till nya, decentraliserade producenter av energi och mat.
En upptrappning av resurskrig
Istället för sådana centraliserade strukturer kommer mer småskaliga, nätverksbaserade former av politisk, social och ekonomisk organisation, sammankopplade genom revolutionerande informationsteknologi, sannolikt lyckas bäst. För att samhällena inte bara ska överleva, utan blomstra, kommer de att behöva samarbeta, dela teknologi, expertis och kunskap, med utgångspunkt i en ny kultur av mänsklig jämlikhet och samverkan.
Tiden innan vi når dit kommer, naturligtvis, att vara omvälvande. Innehavarna av dagens fossila bränslen är fortfarande i ett stadie av förnekelse och kommer sannolikt inte att acceptera den fossila energins oundvikliga undergång förrän den faktiskt faller ned död.
En upptrappning av resurskrig, inhemska oroligheter, främlingshat, statsmilitarism och bolagsdiktatur är att vänta. De är dödsryckningarna hos ett system som har nått vägs ände.
Vad följderna blir av den kamp som kommer att uppstå under kommande årtionden – en kamp mellan människor och makten, men också en meningslös geopolitisk kamp inom de gamla maktcentrana (parallellt med en missriktad kamp mellan folkslag) – vet vi ännu inte.
Angelägna om att hålla fast vid de sista spåren av sin existens, kommer de gamla maktcentrana fortfarande att försöka att självmaximera inom ramarna för det gamla paradigmet, på bekostnad av konkurrerande maktcentra, och även sina egna befolkningar.
Och de kommer att undvika problemets grundläggande orsak i så stor utsträckning som möjligt, genom att uppmuntra sina väljare att skylla på andra maktcentra, eller än värre, på vissa andra medborgare, genom att på olika sätt konstruera ett ”vi och dem” som bygger på etnicitet, nationalitet, hudfärg, religion och till och med klass.
Var så säker. Under kommande årtionden kommer vi att få se det gamla paradigmet förgöra sig självt på våra tv-skärmar, surfplattor och mobiltelefoner. Många av oss kommer att göra mer än se på. Vi kommer att vara deltagande observatörer, offer eller förövare, eller båda på samma gång.
Den enda fråga som räknas, i denna malström som framträder, är: Kommer vi att samarbeta med andra för att plantera frön till livskraftiga förnybara samhällen för kommande generationer av människor, eller kommer vi att stå i vägen för denna livskraftiga framtid genom att hänge oss själva helt till att försvara våra intressen inom ramarna för det gamla paradigmet?
Vad som än händer under de kommande årtiondena, så kommer de val som var och en av oss gör att i slutändan avgöra beskaffenheten hos det som överlever detta avgörande och omvälvande århundrade.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
