BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Japansk trädgårdskultur har formats av klimatet och landets geografiska läge. Japan är ett ö-land som består av fyra större öar och hela 6 848 mindre öar. Geografiskt har landet varit isolerat från andra länder eftersom det ligger vid Stilla havets rand. Många tekniska och kulturella influenser importerades från fastlandet, ofta via Kina och Korea, men under Edoperioden (1603–1868) slöt sig Japan nästan helt från omvärlden och det blev också en tid då mycket av den inhemska japanska kulturen formades. I den japanska trädgårdskonsten kan man se hur influenser från framförallt Kina ofta är sammanflätade med den egna estetiska och naturfilosofiska traditionen.
Klimatet är också av betydelse för den japanska trädgården och arkitekturen. Norra delen har måttligt varma somrar, men långa, kalla vintrar med mycket snö. Centrala Japan har varma, fuktiga somrar och måttliga till korta vintrar, och sydvästra Japan har subtropiskt klimat med långa, varma, fuktiga somrar och milda vintrar. Generellt är dock klimatet mycket fuktigt och i juni och juli är det regnperiod över större delen av landet. Att skapa hus med god ventilation var nödvändigt eftersom somrarna var så fuktiga och varma.
Därför har de traditionella husen en linjär skelettstruktur med stora skjutdörrar och fönster som gör att luften lätt kan cirkulera genom rummen. Ofta är stomme och golv gjorda av trä eftersom det är ett material som sväller och suger upp fukt. Golven byggdes ofta en bit ovanför marken så att fukt inte skulle sprida sig. I ett traditionellt hus med tillhörande trädgård ses trädgården som en del av byggnaden. Det är helt enkelt ett rum utan tak. Med hjälp av skjutdörrarna kan huset öppnas mot trädgården som blir en del av det inre rummet och arkitekturen.
Man vill också att trädgården ska betraktas och anträdas inifrån huset.
Det skiljer sig från västerländska trädgårdar som ofta är byggda och planerade så att besökare ska se och gå in i trädgården utifrån innan de når ett eventuellt närliggande hus. Detta intima förhållande mellan arkitektur och trädgård i Japan har delvis formats av det klimat som det skapats i.
Även framhävandet av vissa element och växter i trädgården, som till exempel mossor, kan kopplas till det rådande klimatet. Att klimatet är gynnsamt för mossor råder det knappast någon tvekan om – drygt 2 500 olika arter finns här.
Naturen, trädgården och det gudomliga
Ofta talas det om japanernas starka band mellan människa och natur, och hur det speglar sig i trädgården. Det stämmer att japanernas liv genom historien på olika sätt har varit sammanflätat med naturen. Japans natur består mest av berg och skog, och landet drabbas regelbundet av jordbävningar och andra naturkatastrofer. Den inhemska religionen shinto, som är en form av animism, kretsar i stor utsträckning kring kulten av naturandar, kami. Kami är ett komplext koncept, som kan översättas till gud eller gudomligheter, men som ofta syftar på andeväsen eller något slags kraft eller energi i naturen.
Hela naturen är därför värd att dyrka och full av andar som kan vara snälla om man är snäll mot dem. Kami sägs finnas överallt och speciellt i storslagna naturfenomen som berg och vattenfall. Den viktigaste kami som dyrkas är solgudinnan Amaterasu, härskarinnan över ”den höga himmelens plan”.
Det heliga berget Fuji är kanske det mest berömda exemplet på närvaro av kami.
Shinto saknar egentliga tempel. Det finns dock en lång tradition av olika religioner och filosofer som utövats sida vid sida med shinto, bland annat buddhism, konfucianism och taoism, och det har resulterat i olika uttryck, tempel och symboler i den japanska trädgården.
Redan på 500-talet kom buddhismen till Japan och med den ett starkt kinesiskt inflytande. Då var det främst kinesiska och koreanska hantverkare som byggde tempel, palats och trädgårdar. Det ursprungliga ordet för tempel i japanskan var egentligen skog (mori), och ordet för trädgård (niwa) betyder en plats där gudarna samlas.
Grundtanken om att trädgården är ett heligt rum skiljer sig från den västerländska traditionen där trädgården ofta är en plats för rekreation och olika typer av aktiviteter. De klassiska italienska renässansträdgårdarna konstruerades till exempel som platser där människor kunde träffas och umgås med varandra. Japanska trädgårdar däremot har varit platser för meditation och tanke. Där kan individer kommunicera med gudarna och förstå att människans liv är en del av naturen.
Från den japanska zenbuddhistiska filosofin har det bland annat uppstått koncept som wabi-sabi, som från början var en lära för att skapa miljöer för just rekreation och meditation både inomhus och utomhus. Wabi var ett sätt att arrangera avskalade och enkla miljöer kring det rituella tedrickandet för de japanska aristokraterna under 1500- och 1600-talet. Ordet sabi användes från början för att beskriva den nakna skönheten i poesi och kan översättas som ”tidens blomstring” och representerar tidens gång. Tillsammans blir wabi-sabi en filosofi som illustrerar en ”ödmjuk skönhet”.
En vanlig missuppfattning i väst är att den japanska trädgården är samma sak som naturen. Det är dock en abstrakt tolkning av naturen som är väl avgränsad mot yttervärlden. Avgränsningen består ofta av en mur eller en häck och ger en upplevelse av djup och illusion i trädgården. För japanerna har naturen varit en länk till det gudomliga och livet. Utan naturen finns det inget liv. Trädgården och naturens element som finns i den, stenar, växter och vatten, representerar den rena skönheten och är ett sätt för japanerna att i vardagen kunna anknyta till det gudomliga. Det är också därför religionen har en sådan stark koppling till trädgården i Japan.
Många av tempelträdgårdarna har historiskt använts just för religiös praktik och lära. Bara i Kyoto finns det 1 700 tempel där de tillhörande trädgårdarna låter oss lära känna den traditionella och mångfacetterade japanska kulturen som fortfarande lever i träden, stenarna och mossorna.
