– Jag forskar på apor och försöker också stoppa den illegala handeln med nattapor. Det har jag gjort i 15 år nu. Genom det blev jag också människorättsförsvarare, för jag såg hur urfolk lever i de skogar där jag bedriver mina efterforskningar. Att de saknar tillgång till grundläggande rättigheter, som sjukvård, utbildning och vatten, och att det leder till konflikter med aporna, säger Angela Maldonado. Hon startade sin miljöorganisation, Fundacion Entropika, 2007.

Raabia Hawa är några år yngre. Hon startade stiftelsen Ulinzi Africa, som är swahili för ”Afrikas försvarare”, år 2014.

– Vår verksamhet går ut på att skydda de djurväktare som varje dag ger sig ut för att förhindra tjuvjakt. De letar upp och förstör fällor och håller koll på vad som händer i området. Om de hittar skadade djur ser vår organisation till att de får veterinärvård. Vi bryr oss om varje enskilt djur, säger Raabia Hawa.

Vi träffas i Stockholm, dit båda har rest för att delta i en konferens som människorättsorganisationen Civil Rights Defenders organiserar. De har ett fullspäckat program, samtalet blir kortare än vad vi vill, men vi hinner både skratta och gråta på den dryga timme vi träffas. Såväl Angela Maldonado som Raabia Hawa ingår i Natalia-projektet, som är Civil Rights Defenders larm- och säkerhetssystem för människorättsaktivister. Systemet är upp­kallat efter Natalia Estemirova, som kidnappades och mördades i Tjetjenien 2009. Deltagarna, som kallas Natalia-bärare, utrustas med ett gps-system så att de kan aktivera ett nödlarm ifall de skulle bli attackerade. Aktivistens position skickas då direkt till Civil Rights Defenders och till närstående, som snabbt kan mobilisera hjälp och informera omvärlden om attacken.

– Det är som ett slags paniklarm, säger Angela.

– Ja, det är en lustig liten knapp. Jag hoppas att jag aldrig behöver prova det, men jag tycker om att känna att om något skulle hända mig så får jag hjälp. Jag kan ju inte ringa polisen. Som människa är det naturligt att be om hjälp när du är i fara…

– Men i vårt fall, om vi ringer polisen så är det i princip självmord, fyller Angela Maldonado i.

Världens farligaste land

Colombia har länge räknats som världens farligaste land för miljöaktivister. I kölvattnet av det fredsavtal som slöts år 2016 mellan regeringen och Farc-guerillan har stora delar av landet hamnat i händerna på knarkkarteller. Flera hundra personer som kämpade för att skydda djur och natur har mördats de senaste åren. Sedan i somras har landet visserligen en ny president – vänsterpolitikern och tidigare rebelledaren Gustavo Petro, som lovar att sätta stopp för laglöshet­en och har utnämnt miljöaktivisten Francia Marquez till sin vicepresident.

Angela Maldonado, som själv röstar på politiker mer till mitten av det politiska spektrat, är dock försiktig i sina förhoppningar. Dels är landet splittrat, polariserat, ”vilket ni också har erfarenhet av i Sverige”, säger hon.

– Gustavo Petro och hans stab bidrog till detta genom en smutsig valkampanj med inslag av fejkade påståenden. Sen ser jag väldigt positivt på vissa av hans förslag, som att han vill ge tillbaka stora mängder mark till människor som kastades ut från sina hem av paramilitära grupper. Den här reformen behövs. Vi är en av de länder i världen som har störst biologisk mångfald, men vi har väldigt liten livsmedelsproduktion, vi klarar inte av att mätta vår egen befolkning. Han vill också förhandla om fred med knarkkartellerna, som helt saknar etik och moral. Det ska bli spännande att se om han lyckas med det här konststycket som i princip kräver magi. Men jag vill verkligen se fred i de laglösa områdena, för det är där mina apor lever, säger Angela Maldonado.

Kunskap försvann under pandemin

Samtidigt är situationen i regnskogen sämre än på länge, säger hon. Under pandemin dog många äldre från urfolken, och med dem försvann mycket kunskap. Samtidigt sinade många av deras inkomstkällor, som turismen. Parallellt drog sig myndigheterna tillbaka från området och lämnade fältet fritt för odling av kokabuskar, smuggling av droger och hotade djur, illegal skövling och palmoljeproduktion och andra kriminella verksamheter – som inte vill att miljöaktivister ska verka inom samma område och störa dem. Även vissa medlemmar från ursprungsbefolkningen försöker, i brist på andra inkomstkällor, tjäna pengar på att smuggla nattapor. Angela Maldonado jobbar med att ge dem andra möjligheter att försörja sig. Hon har också lagt ned mycket tid på att samla in pengar till mat, mediciner och annat som urfolk behöver. Hon är dock bekymrad över att myndigheterna inte ens svarar på hennes förfrågningar gällande säkra sätt att dela ut förnödenheterna.

– De är genomkorrupta, säger hon.

Raabia Hawa har liknande erfarenheter.

– Så många tjänstemän är väldigt arga på mig, vilket jag länge inte förstod. Där jag bor finns inga oberoende organisationer som granskar myndigheterna och hur de jobbar. Jag började driva olika ärenden, när jag inte fick gensvar hos stationsbefälhavaren tog jag det till regionchefen och sen till nästa nivå, tills jag slutligen hamnade i Nairobi. Tack vare min envishet har jag gjort mig många fiender.

Även hon anser att naturvård är en kamp för mänskliga rättigheter.

– Vi jobbar i Tanas floddal där urfolk bedriver nomadisk boskapsskötsel. De är beroende av sina djur, och just nu är det många tjuvskyttar från andra platser som jagar bushmeat (ett afrikanskt ord för vilt som jagas för mänsklig konsumtion, reds. anm.) och säljer det på marknader över hela Kenya. Det påverkar urbefolkningen, för även om de själva inte äter det här köttet, så har rovdjur i området inget att äta när tjuvskyttar tar deras vilt och då börjar de anfalla urfolkens boskap istället – som är deras enda inkomst. De är beroende av det för att kunna skicka sina barn till skolan och för att köpa saker de behöver. Det ger dem mjölk i deras te. Så min stiftelse jobbar också för att uppmärksamma lokalbefolkningen om deras rättigheter. De lider när rättsstaten inte fungerar.

Hur orkar ni fortsätta kämpa trots den hotbild som finns mot er?

– Jag försöker sluta med det jag gör hela tiden. Men när jag lämnar regnskogen, och särskilt när jag var tvungen att lämna Colombia på grund av alla hot, så inser jag väldigt snabbt att jag inte kan göra något annat. Det här är mitt uppdrag i livet. Jag blir känslosam nu … men jag känner så stark kärlek till naturen, och jag har ett liv och vad annat kan jag göra än att ägna det åt att rädda andra liv? Nej, jag hör hemma i mina skogar, jag är bara en apa, jag också, säger Angela Maldonado och torkar bort några tårar. Raabia Hawa ger henne en kram och fyller i:

– Jag upplever något liknande. Jag har väldigt lätt att identifiera mig med djur. Eftersom de inte kan prata för sig och inte förstår varför någon försöker skada dem eller döda dem så behöver jag hjälpa dem. Jag har känt många gånger att jag inte kan fortsätta. Hoten tar aldrig slut. Det går inte att leva så. Jag har varit väldigt nära att kasta in handduken för jag är rädd för att dö. Jag ser framför mig hur de skadar min familj, min katt. Jag vet att det första de kommer att göra är att hänga min katt i ett träd någonstans. Är jag säker på att det är värt det? Varför ger jag inte upp? Men så tänker jag på elefanterna. Jag har levt med dem så länge, jag känner hela elefantfamiljer. Jag vet att om jag slutar kämpa kommer de inte ha någonstans att ta vägen. Vad betyder det för deras barn – och för våra barn? Jag har inga egna barn ännu, men mina systrar har och min systerdotter älskar varenda insekt, varje djur. Om jag inte räddar den här platsen, vad kommer hon då att få se i sitt liv? Vad kommer hennes barn någonsin att få uppleva? Om vi förlorar djuren så förlorar vi också vår identitet, mänsklighet. Vi förlorar förmågan att visa oss barmhärtiga mot något som inte kan prata, säger Raabia Hawa och fortsätter:

– Jag känner att jag har det här ansvaret. Det är ingen annan som vågar bo i min skog, stora organisationer vill inte vara här på grund av närvaron av Al-Shabaab, det blir för dyrt för dem att garantera deras medarbetares säkerhet. Jag tycker om att tänka att Gud satte mig i den där skogen och gjorde så att jag aldrig vill lämna den. Tack vare min bortgångne far är jag tillräckligt väl utbildad för att kunna använda min hjärna och mina kunskaper och mina resurser för att skydda det som verkligen är viktigt. Sen känns det bra att veta att det finns andra som är i samma situation som jag. Det kanske svåraste är att känna sig ensam i skogen… säger Raabia Hawa och snyftar till.

– Nu är det min tur att ge dig en kram, tröstar Angela Maldonado.

– Ni förstår, jag, som inte kan skada en fluga, har svårt att ta in att det finns män som sitter och planerar vilken väg de ska köra till mitt hus så de kan våldta mig, döda mig och bränna mitt hus så att ingen ska hitta min kropp, fortsätter Raabia Hawa.

Vidgat sina vyer

Hon säger att besöket i Stockholm har vidgat hennes vyer.

– Jag har aldrig tidigare sett mig som aktivist. Jag känner mig först och främst som en naturvårdare som försöker skydda djur. Men nu känner jag mig också som en del av en särskild gemenskap av människor som är villiga att som Angela sätta sitt eget liv på spel. När jag tänker så känner jag mig lyckligt lottad.