– Jag vill gärna ha väck skiten så när de frågade mig om jag ville vara med i studien svarade jag ja. Parkslide slår ut den biologiska mångfalden och kväver resten av växtligheten så att marken inte går att bruka. Grisar är dessutom fantastiska djur som har visat sig kunna böka bort liknande problem, säger Magnus Nyman.
Stor skillnad på kort tid
Studien är ett samarbete mellan Lunds universitet och Hushållningssällskapet och idén till upplägget fick Tina D’Hertefeldt, forskare i växtekologi vid Lunds universitet och lektor vid Högskolan i Halmstad, efter att hennes vänner hade provat att använda grisar mot en släkting till parksliden, rosenslide. Försöket var lyckat och Tina D’Hertefeldt och Ingela Löfquist, rådgivare på Hushållningssällskapet, bestämde sig för att skapa ett forskningsprojekt. De inspirerades också av Härryda kommun som hade haft två grisar mot parkslide år 2021.
– Magnus grisar är vanliga grisar, men eftersom de är krav-märkta är de vana vid att vara ute, vilket är viktigt. Alla grisar har dock i sig att böka, det är ett naturligt beteende, säger Ingela Löfquist.
Även storleken spelar roll. Bäst är grisar som väger 60-80 kilo. Är de mycket större är de inte lika alerta.
Grisarna betar och bökar i cirka en månad under sommaren. Tina D’Hertefeldt visar bilder på hur det såg ut när de först släpptes ut. Marken är grön och grann och parksliden bildar täta och ogenomträngliga buskage. Nu, mot slutet av grisarnas betesperiod, är marken brun och hålig. Torra rötter ligger överallt och endast några få blad skvallrar om vad som en gång har frodats här.
– Vi visste inte om grisarna skulle äta parksliden och i de flesta fall åt de den andra växtligheten först så uppenbarligen är smakligheten sämre hos parkslide. Men en av suggorna är ett lysande undantag och började beta av dem direkt. Vi tycker ju om olika saker och det gör tydligen grisar också, säger Ingela Löfquist.
Det räcker dock inte att grisarna äter upp bladen eller ens de delar av växten som är ovan jord. Även rötterna måste bort och de kan sträcka sig flera meter ner i marken. Grisarnas bökande kan komma åt en del av rötterna och forskarna vill veta om det räcker för att hindra återväxten.
– Vi vet att vi kommer att få hålla på i flera år. Vad vi vill ta reda på är vilken effekt grisarna har. Nästa år kommer de att ge sig på nästa lager och det ska bli intressant att se om parksliden kommer igen med full styrka eller om den har påverkats av grisarnas betande året innan, säger Tina D’Hertefeldt.
Ett allmänskapat problem
Nyligen vädjade Naturvårdsverket till allmänheten att rapportera in förekomster av så kallade invasiva främmande arter samt göra allt för att stoppa spridningen av dem. Det gäller främst jätteloka, jättebalsamin och signalkräfta som sedan 2019 ingår i EU:s förordning om invasiva främmande arter. Det innebär att vissa arter är förbjudna att odla, sälja och släppa ut i naturen. Fler arter är dock under utredning att läggas till på en ny svensk förteckning, bland annat blomsterlupin och parkslide.
– Invasiva arter är ett problem skapat av människan då de antingen har spridit sig med människans hjälp eller åkt snålskjuts på mänsklig aktivitet. Som privatperson kan man hjälpa till att inte förvärra situationen. Det är ofta svårt att göra inventeringar och det är därför värdefullt att få in enskilda rapporter, speciellt nu när det är så mycket folk ute i naturen, säger Johan Linnander, handläggare på Naturvårdsverket.
Enligt honom är det enklaste och viktigaste man kan göra som privatperson att rapportera in sin observation på invasivaarter.nu, en sajt som drivs av SLU Artdatabanken. För det krävs att du har tagit en bild och kan placera fyndet på en karta. Vad som händer sedan beror på hur angelägen förekomsten är.
– Om det handlar om en ny art i ett naturreservat så har staten ofta ansvar för marken och då tar länsstyrelsen hand om det. Om det är på en privat tomt och det inte är en ännu förbjuden art så kommer staten troligtvis inte att lägga sig i. Skulle det dock vara en förbjuden art blir det en tillsynsfråga hos länstyrelsen.
Angående projektet grisar mot parkslide är han försiktigt positiv. Enligt honom finns det i nuläget inga riktigt bra metoder och eftersom rotsystemet är så beständigt tar det dessutom väldigt lång tid innan man vet om metoden fungerade. Men alla försök är välkomna, menar han.
– Grisar är bra för de är nere i jorden och rotar så det är hoppfullt i teorin iallafall. Sen är det svårt att förutspå vad som fungerar i praktiken, men det är väldigt positivt att de försöker.
Lågintensiv ogräsbekämpning
Det är varmt och Ingela Löfquist tar fram vattenslagen för att skapa ett gyttjebad till grisarna. De rusar fram till pölen och rullar överlyckliga runt i leran. Sedan tar de några skutt över de fallna parkslidestammarna och bökar vidare i jorden.
Hittills har hon och Tina D’Hertefeldt blivit positivt överraskade över grisarnas insats. Ingen av dem trodde att det skulle bli en så stor skillnad på bara en månad. Men även om projektet visar sig vara framgångsrikt så har de svårt att se att grisarna skulle användas vid exempelvis vägbyggen, där parkslide kan ge upphov till stora problem. Däremot skulle de kunna göra nytta på alternativa platser, till exempel i parker och trädgårdar.
– Grisar skulle kunna användas allmänt till ogräsbekämpning. Kanske blir det en nisch att ha slaktdjur som samtidigt kan utföra tjänster. Samtidigt mår grisen bra för den får utöva sitt naturliga beteende. Vi kommer att behöva bekämpa invasiva arter på olika sätt, men har man möjlighet är detta ett lågintensivt sätt, säger Tina D’Hertefeldt.