År 2020 startade bra. Trump, Bolsonaro och alla de andra höll visserligen på med sitt. Men Fridays for future, med flera, tog världen i en energigivande omfamning med sina klimatprotester. En långsamt växande känsla av att nu vänder det. Kändes det inte så? Minns ni? Sedan kom nyheten. Ett nytt virus hade upptäckts i kinesiska Wuhan.
I klimatkretsar spekulerades det
Den 11 mars stämplade WHO covid-19 som pandemi. Den förvirrade tiden som följde stöttes och blöttes pandemins konsekvenser för klimatet och klimatrörelsen. I en uppmärksammad essä i Financial Times (3/4) av författaren och aktivisten Arundhati Roy menade hon att pandemins reva i normaliteten erbjöd ”en möjlighet att se med andra ögon på den domedagsmaskin vi byggt åt oss själva”. Hon beskrev en portal ”mellan en värld och nästa” som vi kan välja att gå genom ”med lätt bagage, redo att föreställa oss en annan värld. Redo att kämpa för den”.
I vissa avseenden besannades förhoppningen. De i nyliberalismens namn hårt hållna nationskistorna öppnades för en stund. Som att åtstramningspolitiken var en genant kvarleva från det förflutna vi nu kan lägga bakom oss. I klimatkretsar spekulerades det. Gav inte pandemin oss en möjlighet att omvärdera vad som är viktigt i livet, vad ett samhälles uppgift är? Var inte pandemin det uppvaknande som skulle leda världen ut ur det av fossilkapitalet garanterade undergångsmotiv vi sett framför oss?
Nja. Så blev det inte riktigt. Vi fick en utsläppsnedgång. En minskning på strax under nio procent jämfört med föregående år. Men samtidigt som förstamajdemonstranter försökte skapa kampkänsla framför sina skärmar uppmättes, en pandemi till trots, rekord för koldioxidhalten i atmosfären. Igen.
Detta pandemins grå år har känts som att ett leva i ett alternativt, främmande universum – där allting på något förbannat sätt ändå är obehagligt mycket som det brukar. Nej, jag jobbar inte inom sjukvården. Ingen kan hundraprocentigt hävda att vi inte kommer ut på andra sidan portalen till en värld där politiken vill tygla kapitalismen för att minska naturförstörelse och fossilbränning, tygla det ekonomiska system som skapar orättvisa och ojämlikhet. Det kan hända. Men har du sett tecken på det? Trots en historiskt unik situation, en global kris, tycks politiken vid varje givet tillfälle gravitera tillbaka mot business as usual.
Tillväxtkritiker fick i vart fall lite vatten på sin kvarn när Italiens regering under en kort tid i mars och april i år stängde ner all ”icke-samhällsviktigt produktion”. Där fanns det svart på vitt: det går att skilja på vad som är viktigt för ett samhälle och inte. I alla fall i Italien.
Inte bara för trygg medelklass
Porten är inte stängd för ett bättre samhälle. Men som vissa hoppades verkar pandemin inte vara nyckeln. Den är dock inte över ännu, vi vet inte vad som väntar. Krisen blottlägger under tiden sambandet mellan ekologiska och sociala frågor. När djupt fossilberoende näringar, som flygbolaget SAS, står inför konkurs kan svaret inte vara skattepengar i form av stödpaket. Men för att en klimatrörelse ska kunna säga nej till stödpaket måste den också ropa ”höj A-kassan” och ”full sysselsättning”. Gör den det så kan miljö- och klimatfrågor äntligen sluta stämplas som en angelägenhet för den trygga medelklassen. Då kan frågorna få fäste i djupare folklager. En klimatrörelse med sociala krav kan lägga ut en röd garntråd som kan hjälpa den svenska socialdemokratins ledning att hitta ut ur den nyliberala labyrinten.
Årets seger i Lysekil, att Preem drog tillbaka sin ansökan om utbyggnad av oljeraffinaderiet Preemraff, är ett skäl för klimatrörelsen att fira. Preemraffs utbyggnad skulle ha dubblat verksamhetens utsläpp till 3,4 miljoner ton per år – Sveriges i så fall största utsläppskälla. Men Preem drog tillbaka ansökan efter protester och överklagande, samt ett intrikat politiskt maktspel.
Vi skulle kunna fira att Sverige hamnar i topp på Climate change performance index 2021. Där rankas klimatpolitiken hos de 57 länder som står för 90 procent av världens klimatutsläpp. Sverige ligger överst. Men bara på plats fyra. Ingen har gjort sig förtjänt att stå på prispallen. De översta tre platserna står tomma.
Ifall alla de rankade länderna, världens mesta utsläppare, följde Sveriges exempel skulle det inte vara nog för att nå ens tvågradersmålet. Med andra ord: inte ens Sveriges insats är tillräcklig. Klimatpolitiska rådets granskning av Sveriges klimatpolitik ger en hård dom: ”Ingen av målen i det klimatpolitiska ramverket bortom 2020 kommer att nås med nuvarande förutsättningar och beslutad politik.”
DN och kapitalet sitter i samma båt
Skitåret 2020 förde i alla fall med sig ett viktigt fall framåt. Donald Trump fick äntligen foten. Med Joe Biden som president kommer USA åter ansluta sig till Parisavtalet. Att världens största ekonomi, ett land som står för runt 15 procent av världens utsläpp, är tillbaka i avtalet är ingen småsak. Främst är det viktigt för avtalets trovärdighet, i den mån en icke-bindande, strafflös överenskommelse har någon trovärdighet.
När valresultatet stod klart jublade Dagens Nyheter: ”Bidens seger avgörande för klimatet”. Bidens klimatpolitik kallades”den mest ambitiösa klimatplan som har lagts fram”. Men om vi till skillnad från DN skrapar undan Bidens retorik blir en annan verklighet blottlagd: kapitalets makt över den amerikanska politiken står stark. Inte minst fossilkapitalets. Vi kan inte vänta oss mirakel med Biden vid makten. Biden har – som ett exempel – utsett Cedric Richmond till att leda Vita husets Office of public engagement. Richmond ska fungera som sambandsansvarig för administrationens kontakt med företagarorganisationer och klimataktivister. Hur kommer det se ut? Under sina tio år som kongressledamot har demokraten Richmond tagit emot närmare tre miljoner svenska kronor i bidrag från fossilindustrin. Han har gett sitt stöd för pipeline-dragning, röstat för att öka fossilexporten, samt gått emot sitt eget parti när de ville rösta fram ett utsläppstak för fracking. Vem tror ni Richmonds öra kommer lyssna mest till? Entergy, ExxonMobil och Chevron, eller klimatrörelsen? Detta exempel kan verka perifert. Men det illustrerar något som den som engagerar sig för progressiv politik förr eller senare upptäcker. Spelet är riggat. Sveriges partiledare debatterar i SVT och sedan går vi till val. Vi kallar det demokrati. Alltmedan mäktiga affärsintressen verkar i kulisserna. De shoppar politik. Kapitalet fick Sverigedemokraterna att vända i vinst i välfärden-frågan. Kapitalet spenderar världen över miljardbelopp på att fördröja, eller krossa, politiska beslut som skulle förbättra världens möjligheter inför klimatkrisen. De rika köper sig den värld de vill ha. De shoppar oss djupare ner i klimatkrisen.
Det största klimatproblemet
Det är inte bara bildspråk. Samma dag som jag skriver detta släpper svenska Oxfam en rapport. De konstaterar att den minst förmögna halvan av den svenska befolkningen släpper ut i snitt fyra ton koldioxid per person och år för att Sverige ska vara i fas med 1,5-gradersmålet krävs ett nationellt genomsnitt på hälften – 2,1 ton – år 2030. Landets tio rikaste procent släpper ut 17 ton per person och år. Sveriges enprocentare släpper ut 43 ton per skalle. Den som säger att Sverige inte är ett klassamhälle har gått vilse i sitt eget bostadskvarter av likasinnade.
Tyvärr saknas i dag regeringsunderlag för en politik som adresserar det största klimatproblemet – de rika. När den genom januariavtalet manglade höstbudgeten släpptes syntes klimatambitionen knivskarpt: sänkta skatter och arbetsgivaravgifterna fick nästan tre gånger större budgetutrymme än omställningen. 27 miljarder mot 9,7 miljarder. Den biologiska mångfalden på fjäll, myrar och i skogen gjorde inte vågen av glädje.
Vinnarna i budgeten var återigen de rika. De vars livsstil smutsar ner mest. De vars politiska intresseorganisationer förhalar lagstiftning med hjälp av lobbying och påverkanskampanjer. De som arbetat i 40 år för att få oss alla att tro att näringslivet bäst löser samhällsproblem, att politik är administration och inget annat, att höjda skatter är Nordkorea. De som skjuter upp den nödvändiga omställningen.
Det kan tyckas hopplöst. Kapitalet kommer alltid ha mest pengar att köpa makt för. Pengar är liksom deras grej. Men – vi är fler än de är. Det är, faktiskt, oftast vår enda styrka. Därför kan 2020, på grund av inställda demonstrationer, ses som ett förlorat år. Några segrar, fler förluster, ständigt nya negativa rekord. Det är intressant att fråga sig om Preem hade fått tumme ner ifall konflikten hade seglat upp först i år, stugsittandets år. Hade resultatet blivit detsamma om inte protester hade genomförts på plats? Hade regeringspartierna agerat annorlunda bakom kulisserna?
En annan fråga är: Hur många människor måste ut på gator och torg för att Sverige ska formulera en politik som når de uppsatta klimatmålen?
En sak är säker. Fridays för future och andra kommer inte tvinga politiker till verklig handling om protesterna enbart kan ske på Instagram. År 2021 måste bli ett protesternas år. Om Folkhälsomyndigheten tillåter.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
