BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ett agrihood är ett kvartersområde uppbyggt kring jordbruksaktivitet. Mer än att bara odla i en stadsmiljö vill MUFI – om än på mikronivå - omformulera hur det urbana livet ser ut genom att placera odling i centrum för ett färgstarkt kvartersliv där människor möts och bostadshus, jordbruk, affärer, caféer och offentliga mötesplatser blandas.
MUFI, som bland annat sponsras av kristyngda Detroit-biltillverkaren General Motors, är en icke-vinstdrivande organisation som lyckats förse hem och kyrkor i närområdet med omkring 22 000 kilo donerade livsmedel sedan initiativet startades år 2011.
– Det är färre och färre som bedriver jordbruk i USA än det någonsin har varit, säger Aaron Scarlata, vattenspecialiserad landskapsarkitekt på MUFI.
– Trots att urbana gårdar har flera decennier på nacken verkar det som att folk känner att det vi gör är något väldigt nytt, det vill säga att vi jobbar så direkt med att interagera med och inkludera kvartersborna, fortsätter han.
En kommande nyhet är den vattentank som ska installeras i ett före detta ödehus bredvid MUFI:s ekologiska odlingar.
– Målet är att så stor andel som möjligt av vattnet vi använder ska komma från regnvatten, berättar Aaron Scarlata.
Har mött kritik
Mediavärlden har applåderat initiativet och dess hållbarhetsansatser, men på hemmaplan har termen agrihood mött en hel del kritik. Även om rörelsen exploderat under de senaste årens ekonomiska motgångar har många av Detroits odlare stört sig på MUFI:s självbeskrivning som innovatörer på området – särskilt med tanke på att traditionen länge funnits hos den afroamerikanska befolkningen här och MUFI:s grundare Tyson Gersh är en vit icke-detroitare.
En som har ofta har stött på den här kritiken är stadsplaneraren Kathryn Underwood, som har kontakt med många av Detroits urbana gårdar. Hon var en ledande figur i utformandet av en policy för urbant jordbruk som tillsattes 2013 och som syftar till att underlätta för stadsfarmer samt att regularisera stadens många guerillaodlingar.
– Att MUFI kallar sig det första någonting alls är stötande för personer och organisationer som i flera år har arbetat med de här frågorna. Många i den urbana jordbrukssvängen tar avstånd från termen agrihood så som den används av MUFI – och det gör även jag, säger hon.
Kathryn Underwood stöttar dock att nya jordbruksinitiativ fortsätter att slå rot i staden och är en förespråkare för att urbant jordbruk ska växa sig ännu starkare i Detroit. Jordbruk är nämligen fortfarande en relativt liten sysselsättning i förhållande till hur stor del av Detroit som består av ödetomter, men Kathryn Underwood menar att potentialen finns där.
– Om politikerna är villiga att ta risken skulle Detroit kunna bli en plats för experimenterande och innovation inom jordbruk. Alla övergivna tomter, till och med de övergivna husen som folk har börjat odla i – det finns så mycket potential här! Men vi behöver ett ledarskap som har den visionen och som är villig att ta risken, säger hon.
Begränsat stöd från staden
I Detroit finns det omkring hundratusen lediga tomter. The Land Bank Authority, en offentlig institution på uppdrag av men inte officiellt styrd av borgmästaren, äger två tredjedelar av dessa. MUFI är ett av initiativen som uttryckt frustration över hur stadens ledare handskats med jordbrukare, men de är inte ensamma.
Urbanvetare Kami Pothukuchi menar att det finns en motvillighet hos Detroits politiska auktoriteter att sälja mark i stora kvantiteter till jordbrukare, eftersom de är rädda att avskräcka andra investerare och förebygga ekonomisk utveckling.
– Det finns människor som vill ha mark och som köper från privata ägare för att de inte orkar ha med staden att göra. Eller så har de redan försökt och så har staden kanske bett dem att återkomma om tre månader, men då har de till exempel tappat bort pappersarbetet. De får människor att springa runt väldigt mycket, säger Kami Pothukuchi.
Kathryn Underwood medger att det finns spänningar mellan staden och dess jordbrukare och att mycket beror på den socioekonomiska situationen i Detroit där arbetslösheten är hög. Att investera i jordbruk har därför än så länge varit lågprioriterat. Kathryn Underwood menar att konflikten mellan MUFI och staden, till exempel, inte handlade om brist på stöd för verksamheten utan om att platsen organisationen odlar på eventuellt skulle vara bättre lämpad åt mer tätbefolkade verksamheter.
– Staden har fortfarande inte bestämt sig för huruvida det är det bästa sättet att använda marken i ett sådant centralt område. Olyckligtvis har den långsamma beslutsprocessen skapat en situ-ation – inte olik många andra i Detroit – där jordbruksinitiativ växer och etablerar sig trots att staden fortfarande inte bestämt sig för vad den vill använda landområdet till.
”Många fördelar”
Problemet, menar Kami Pothukuchi, är att jordbruk inte är en så lönsam användning av mark. Men i en stad där allt fler hus överges – även om blomstrande, gentrifierade kvarter har vuxit fram kring och just norr om Detroits centrum – finns det mark så att det räcker och mer därtill. Och enligt henne är anledningarna att satsa på urbant jordbruk många. I staden – som ofta beskrivs som en matöken och där det råder brist på mataffärer som säljer färskvaror – skulle urbana gårdar fylla en viktig funktion. Dessutom, menar hon, är gårdarna brottsförebyggande, de involverar hela grannskap och skapar interaktion mellan generationer samtidigt som de genererar inkomst till de som säljer sin skörd.
– Det finns många fördelar men de är alla småskaliga. I vår kultur är det svårt att driva igenom något som är lite bra på många olika sätt. Vi gillar att maximera på ett bestämt område, men det är ett väldigt reducerande sätt att tänka, säger Kami Pothukuchi.
Kathryn Underwood uttrycker liknande tankar och menar att aktivister och jordbruksförespråkare som hon själv måste hitta ett nytt språk som tilltalar även stadens andra visionärer. Att Detroit precis tillsatt en hållbarhetschef ser hon som ett gott tecken på att ekologiska frågor börjar sättas på agendan.
– Staden hoppar långsamt på hållbarhetståget. Jag hoppas att vi inom de närmaste 3–5 åren har lyckats fatta alla svåra beslut om landanvändning i Detroit, och kanske framför allt att vi har lärt oss att prata om jordbruk i nya termer så att dessa frågor tas på större allvar.
