De kämpar för miljön – med livet som insats

Elna Tamandong och Barbara Toribiano är med och organiserar protesterna. De påpekar att ingen riktig miljöprövning har gjorts.

– Dammen förstör Sierra Madre-bergen. Flera städer kommer att bli översvämmade. Bergen skyddar Manila från effekten av tyfonerna. Nu huggs skogen ned och skyddet minskar, förklarar Barbara Toribiano.

Hon säger att urfolken, enligt lag, ska ha rätt till sina förfäders mark. Men omkring 2 000 familjer förlorar nu sina hem som en konsekvens av bygget.

– Här bor Dumagat-Remontadosfolket. En del av dem är beredda att dö för att få bo kvar.

Myndigheterna vräker folk från deras mark, men erbjuder inte någon annan plats att bo och leva på.

– De som var för rädda lämnade området utan ersättning, andra är fortfarande kvar och kämpar för sina hem. En del har papper på att de äger land, andra har det inte. De som inte har papper och trakasseras av myndigheterna är de som är allra mest utsatta, tillägger Elna Tamandong.

Båda har känt sig trakasserade av myndigheterna.

– Ja, vi har hotats och vi är rädda. Vi förväntar oss att det ska hända saker som är farliga för oss. De har anklagat oss för att syssla med narkotikahandel och under Dutertes tid som president mördades tusentals personer med den anklagelsen som grund. Men vi använder bara våra demokratiska rättigheter som finns inskrivna i konstitutionen – vår lagliga rätt att organisera oss, säger Elna Tamandong.

De anser att myndigheterna borde skydda folket – inte storföretagen.

– När vi kämpar för folk som är i konflikt med regeringen och storföretagen blir vi ”rödtaggade”. Vi klumpas ihop med maoistgerillan som är terroriststämplade. Men vi argumenterar emot, säger Elna Tamandong och fortsätter:

– Vi kommer att fortsätta protestera. Vi deltog i en stor protestmarsch ned till Manila i februari. Den ordnades av en bred koalition av grupper, även kyrkan var med.

Under intervjun får Barbara Toribiano ett hotfullt sms från polisen som berättar att de vet att vi är där. Det är bäst att åka vidare.

Ayi Kaario: ”Jag har känt flera som har blivit dödade”

Ayi Kaario är en erfaren aktivist som deltagit i många aktioner genom åren. Hon har också arbetat med att stödja barn vars föräldrar var aktivister som har försvunnit och mördats. Hon vet vilka risker miljöaktivister och företrädare för urfolk tar när de utmanar mäktiga ekonomiska intressen.

– Rödtaggning fungerar annorlunda på landsbygden jämfört med i storstäder. På landsbygden sätter de upp affischer längs gatorna med bilder och namn på aktivister som hotas. Militären kan gå runt bland husen och tala om att man inte ska stödja aktivister. I samband med valen går de runt och berättar vilka kandidater folk inte bör rösta på.

I städerna används sociala medier för att framföra hoten, berättar hon.

– Det kan komma direkt från myndigheterna som namnger folk och organisationer, de lägger ut namn och bilder. Det sker helt öppet.

Våldet och hoten har fått miljörörelsen att utveckla strategier för att skydda sig och uppmärksamma vad de utsätts för.

– En del aktivister arresteras och fängslas. Det kan vara miljö- eller klimataktivister som anklagas. Vi protesterar mot fängslanden genom att gå till domstol, och ibland är det framgångsrikt. Ofta grundar sig gripanden på påhittade anklagelser som att de protesterande haft skjutvapen.

Filippinerna är ett av världens farligaste länder för miljö- och klimataktivister och många vet att kampen sker med livet som insats.

– Många, många dödas varje år. Jag har känt flera som har blivit dödade. Jag känner andra som har försvunnit för att sedan ha återfunnits, men en del av deras vänner kom aldrig tillbaka. Just nu saknas flera aktivister som har försvunnit, de har varit aktiva för böndernas rättigheter, säger Ayi Kaario.

I internationella förhandlingar har Filippinernas regering framhållit hur drabbat landet är av den globala upphettningen. Tyfoner och översvämningar tillhör vardagen.

– Den filippinska regeringen deltar i klimatförhandlingar och det finns en klimatkommission. Men det är en läpparnas bekännelse. I praktiken gör de som storföretagen vill. De säger en sak och sedan säger de ja till projekt som skadar miljön och klimatet.

Ayi Kaario berättar att den filippinska klimatrörelsen växer sig starkare och att det är ungdomar som driver på. Fridays for future-rörelsen är numera etablerad men också andra ungdomsorganisationer som riktat in sig på klimatfrågan. Långt ifrån alla är politiska eller vänster.

– Även de nya unga klimataktivisterna möts med hot och trakasserier. En av de som har kidnappats av militären nu är bara 23 år gammal, säger Ayi Kaario.

Filippinerna har en historia av våld mot folkrörelserna. Under diktaturen var det de som krävde demokratiska förändringar som utsattes. Men trots att diktaturen föll har våldet fortsatt.

– Alla som kan förknippas med vänstern drabbas. Även radikala präster och akademiker blir rödtaggade. Myndigheterna gör inte skillnad på maoistgerillan och dem som arbetar öppet och fredligt.

För henne är det tydligt: våldet handlar om att försvara makt och ekonomiska privilegier. Hon säger att många politiker har egna ekonomiska intressen i gruvbolag.

– Konflikten med gerillan gör det enkelt för militären och den ekonomiska eliten, de kan angripa alla som organiserar sig och de kan behålla sina egna privilegier. De har inget att vinna på social rättvisa. Nu kan lönerna fortsätta vara låga och bönderna utnyttjas.

Fara Divina Gamalo: ”Min man blev skjuten av militären”

Fara Divina Gamalo kommer från Tacloban, en stad som nästan utplånades av en tyfon år 2013. Flera tusen personer dog.

Filippinerna är ett av de länder som drabbas hårdast av den globala upphettningen. Samtidigt växer klimatrörelsen och allt fler protesterar mot projekt som förvärrar problemen. Ett sådant projekt är bygget av en ny bro och motorled till den lokala flygplatsen, som Fara Divina Gamalo är med och protesterar mot.

– Det här sker helt utan dialog med lokalbefolkningen. Bygget förstör bukten med dess rika fiskevatten som fiskarfamiljerna är beroende av för att försörja sig. Det påverkar den marina biodiversiteten och kustlinjen negativt samtidigt som mangroveskogar förstörs, säger hon och förklarar att artrikedomen i viken är beroende av mangroveträden.

Men att nå fram till makthavarna är svårt. Korruptionen är utbredd och ofta samarbetar politiker med de storföretag som ligger bakom projekten.

– Människor fick lämna sina hem längs stranden med två dagars varsel, så behandlas lokalbefolkningen av myndigheterna. De flesta av dem kommer aldrig att åka på den väg som myndigheterna vill bygga. Bukten ligger mot Stilla havet där tyfonerna drar in. Nu tar man bort mangroveskogen som fungerar som en naturlig barriär mot havet och istället byggs en väg som ökar utsläppen.

Precis som på andra håll i landet har miljörörelsen i Tacloban hotats i samband med protester. Ofta är hoten mycket konkreta.

– De har länge använt rödtaggning mot oss. Min man blev skjuten av militären, men han överlevde som tur var. För en månad sedan lade vi märke till att civila män ställde sig utanför vårt kontor under kvällen för att skrämma folk. Vi gör inget olagligt, vi bara organiserar oss, säger Fara Divina Gamalo.

– De kommer till och med in i kyrkan för att konfrontera oss och skrämma oss när vi har möten där. Många vågar inte aktivera sig, de är rädda.

Sonny Africa: ”Jag vill se förändring – vi kan inte ge upp”

Sonny Africa leder tankesmedjan IBON, som kritiskt granskar regeringens ekonomiska politik och uppmärksammar sociala problem och miljöfrågor i landet. Han är en känd filippinsk röst i den offentliga debatten.

– Det finns stora konflikter i vårt samhälle som handlar om sociala villkor och miljöfrågor. På ena sidan finns aktiva folkrörelser med rötterna i kampen mot diktaturen på 1970-talet. Vi har 50 års erfarenhet av gräs­rotsrörelser och massorganisering mot orättvisor. På andra sidan finns regeringen, mäktiga familjer, myndigheter och storföretag, säger han och påpekar att det är denna intressekonflikt som gör Filippinerna så farligt för miljöaktivister.

– Den filippinska staten är underutvecklad och grundläggande demokratiska värderingar har aldrig fått genomsyra den. Myndigheterna begår övergrepp och använder våld. Det är mord, bortföranden, kidnappningar och tvångsförflyttning av folk, säger han.

Militären gör ingen hemlighet av att de deltar i våldet mot folk­rörelserna, de har aldrig behövt dölja det, påpekar Sonny Africa.

– Det är ingen tvekan om att det är militären och polisen som står för våldet mot miljörörelsen. Den militära apparaten fick fortsätta med våldet efter att diktaturen föll och nästan ingen har ställts till svars för alla övergrepp.

Sonny Africa berättar att det mellan 2016 och 2023 har begåtts uppåt ett tusen politiskt motiverade mord på aktivister från de sociala rörelserna.

– Då har jag inte räknat in de tusentals som mördades under president Dutertes ”war on drugs”. Den nuvarande presidenten ”Bongbong” Marcos låter mindre aggressiv och bombastisk än Duterte, men han gör inget för att stoppa våldet eller ställa ansvariga inför rätta.

Trots att våldet och hoten är en del av vardagen fortsätter miljörörelsen på Filippinerna att utmana makten.

– Rödtaggning sker väldigt systematiskt. Även vi på IBON har blivit taggade och personalen har trakasserats. Det finns en lista med tusentals personer och organisationer som är utpekade som opålitliga av myndigheterna. Även i medierna hängs aktiva ut – de får namnen av militären. Målet är att tysta och isolera aktivister.

Sonny Africa har själv blivit uthängd och rödtaggad upprepade gånger av regeringens talesperson. Han känner också flera som har blivit dödade.

– Nu senast var det en aktivist som drev en skola för urfolk tillsammans med oss, han dödades förra året. Men jag fortsätter vara aktiv. Jag vill se förändring, vi kan inte ge upp.