David Wallace Wells: Att leva sitt liv i ett permanent klimatnödläge

Bränder i Kalifornien

I Portland, Oregon, där temperaturerna steg upp till 46 grader, nya värmerekord sattes tre dagar i rad, och elkablar smälte i värmen, lade sig röken från skogsbranden Lava i norra ­Kalifornien över stadens centrum. Hela ­regionen slöts in i en ”värmekupol”, som
meteorologerna kallar fenomenet, som började fyllas med rök från skogsbränderna. Och det gick snabbt. Branden Lava växte till
6 000 hektar under sin första dag, och precis på andra sidan av berget Mount Shasta härjade branden som fått namnet Tennant. Sannolikt väntar den värsta brandsäsongen i Kaliforniens moderna historia. De största konkurrenterna om titeln är förra årets ­bränder och de som rasade bara två år dessförinnan.

Plötslig död i Kanada

British Columbia har räknat fram ­åtminstone 486 fall av ”plötslig död” mitt under den värsta värmeböljan – en siffra som säker­ligen kommer att stiga många gånger om, då värmerelaterade dödsfall sällan är så uppenbara att de kan identifieras i realtid, det görs snarare i den statistiska analysen. I Portland har åtminstone 63 personer dött och i Seattle, där färre än hälften av hushållen har luftkonditionering, har den extrema värmen redan fått över 1 000 personer att hamna på sjukhus. Lokala hotellägare firar dock – deras hotell har full beläggning för första gången sedan pandemins början, då invånare i staden flyr sina hem på jakt efter luftkonditioneringens svalka. ”Det har varit en välsignelse”, sa en av dem.

Kanada varmare än Las Vegas

På andra håll i delstaten Washington smälte vägarna, och jordbruksarbetare så unga som 12 år och så gamla som 70 år började sina skift klockan fyra på morgonen för att försöka skörda regionens körsbär och blåbär innan de brändes sönder i värmen. I Sacramento uppmanades invånare som klagade på att kranvattnet hade en kraftig jordsmak, tack vare den pågående torkan som kan vara den värsta som inträffat i västra Nordamerika på årtusenden, att ”tillsätta citron”. I Santa ­Barbara har folk fått rådet att själva fixa i ordning ”renluftsrum” som förberedelse inför den kommande brandsäsongen som redan är i full gång – flera månader innan den ­brukar nå sin kulmen under hösten. Leverantörer av tomtebloss bommade igen inför nationaldagshelgen den 4 juli. I Alaska, i värmekupolens utkant, konstaterade klimats­kribenten Eric Holthaus att ”kalvande glaciärer orsakar ’isbävningar’ som är lika kraftfulla som små jordbävningar när de bryts sönder och faller ned i havet”. Klimatforskaren Zeke Hausfather påpekade att det i delar av Kanada och Oregon var varmare än det någonsin har varit i Las Vegas, som ligger mitt i Mojaveöknen.

– Det är ofattbart att vi kunde få de tempera­turer som vi uppmätte här i Pacific Northwest, särskilt på de västra sidorna av Kaskadbergen, sa delstaten Washingtons klimatolog Nick Bond till The Guardian.

– Jag hade kunnat tänka mig något sådant först i mitten, eller under den senare halvan, av århundradet.

Till och med mitt i ett permanent klimatnödläge är den här värmeböljan en extraordinär händelse. Likväl ger specialisten Nick Bond uttryck för samma intuition som många ­”klimatvanlisar”, som på något sätt lyckats blunda för de senaste årens spektakulära trage­dier, nu känner: på vissa platser och under vissa dagar, åtminstone, är den fasansfulla avlägsna framtiden redan här. I en intervju med den amerikanska nyhetssajten Axios gick den havspolitiska experten och Portland-bon Jean Flemma längre.

– Jag är orolig för mänsklighetens framtid.

Historiskt osannolikt

Att i stället blicka bakåt är lika förvirrande, då till och med de mest försiktiga beräkningarna framställer denna värmehändelse som ett fenomen som enligt historiska standarder inträffar en gång på flera århundraden – en gång under hela den amerikanska historien, eller en gång sedan industrialiseringens uppkomst. Enligt en beräkning låg värmeböljan fem standardavvikelser över vad som förväntades, vilket innebär att den var en händelse som, utan global upphettning, skulle ­in­­­träffa en gång var femtusende år. Det är en gång sedan Egyptens forntid.

Vi upplever denna ytterst sällsynta ­händelse i år. I British Columbia var det lika varmt som i Death Valley i Kali­fornien. Det finns en anledning till att denna landsänka fått namnet Death Valley.

– Jag vet att det har varit en massa uppvärmningsakter och förshower, men det känns verkligen som att ­klimatapokalypsen sa ”VÄLKOMMEN TILL HUVUDSHOWEN” den här veckan, skrev poeten Saeed Jones på Twitter.

– Den här tiden kommer man att prata om i århundraden, förutspådde meteoro­logen Scott Duncan.

Men kommer man det?

***

Profetior förverkligas ofta genom antiklimax, när förutsägelserna själva bäddar för det som de varnar för, då de först introducerar och sedan normaliserar risken för händelser som för inte så länge sedan skulle ha verkat otänkbara. Klimataktivister har länge oroat sig över kostnaden av att använda alarmism som retorisk strategi, och varnat för att det inte leder till panikslagna åtgärder utan till fatalism och hopplöshet. Det som framför allt oroar mig, som uttalad alarmist, är inte att ödesdigra ­varningar ska få ledare och potentiella aktivister att ge upp, utan att vi ska se alla utfall som ”bara” är katastrofala – men inte verkligt apokalyptiska – som framgångar, att sådant som borde vara abnorma uppvisningar av en fasansfull klimatutveckling ses mer som en obruten följd av det ”normala”, snarare än tecken på djupgående ekologisk obalans. Anpassningsförmåga är en dygd, eller åtminstone ett verktyg, i en tid då klimatkrisen sköljer över oss, som den tid vi just nu träder in i. Det är också ett smärtstillande medel eller en form av klimatdemens.

Färgade San Francisco orange

Just nu väcker värmekupolen mycket mer oro än välbehag bland allmänheten – och det är innan dödssiffrorna stigit och innan ytterligare månader av ­intensiva bränder, som sannolikt kommer att härja ­genom samma region som redan bränts sönder av värmen och torkat ut av regnbristen. Men som klimatjourna­listen Kendra Pierre-Louis påminde oss om, i ett anfall av be­fogad förtvivlan, så har vi varit här förr – när ­förra årets bränder färgade San Francisco orange och orsakade ett kusligt bibliskt mörker vid lunchtid, när skogsbränderna under Australiens ”svarta sommar” brände ned 18 miljoner hektar och dödade över 1 miljard djur, när avskogningsbränder rasade genom Amazonas och under en kort tid väckte internationell vrede som nästan uppnådde de nivåer som är reserverade för folkmord. Det är bara ett fåtal av nyligen inträffade lokala apokalypser, och då nämns inte ens de många katastrofer som inte har skakat om amerikanerna, såsom den torka och svält som i dag pågår i Madagaskar och som drivit 400 000 människor till svältgränsen.

Där ingen människa kan leva

I juni drabbades Mellanöstern av en värmebölja och i fem länder uppnåddes temperaturer som var högre än de som uppmätts i västra USA och Kanada. I Pakistan kollapsade 20 barn i ett och samma klassrum av värme­stress och fördes med ilfart till sjukhus. Forskare har redan upptäckt att över hela ­Pakistan och runt Persiska viken har regioner uppnått kombinationer av temperaturer och luftfuktighet som bokstavligen överstiger tröskeln för mänsklig överlevnadsförmåga. Termen för detta mått är ”våttemperatur” – och den kommer säkerligen att bli kusligt välbekant under kommande år, precis som ”röd flaggvarning”, ”eldtornado” och till och med ”koldioxidekvivalent” och ”1,5 grader” har blivit under senare år.

”Vilken slags medvetenhetskvot är vi ute efter?” frågade författaren Sarah Miller i ett lysande, ärligt blogginlägg där hon funderade över klimatkommunikationens ­begränsningar när vi nu står inför en på­gående katastrof.  ”Vad mer behöver någon veta om klimatförändringar? Vad mer finns det att säga?”

Hon avslutar sin artikel så här:

”Att skriva är dumt. Jag vill bara leva. Jag vill bara att vi alla ska leva. Det är svårt att acceptera hur saker och ting är, att veta att kampen ligger bortom resonemang och övertalning och böner om hur ont allt det här gör. Det är hemskt att veta att priset för många som bryr sig kan vara fängelse eller värre. Men alla de rätta orden om klimatet har redan spridits. Det är dags för andra vapen.”

***

FN:s klimatpanel IPCC sammanställer i sina rapporter den vetenskapliga förståelsen av den globala upphettningen för politiker. Nyligen läckte ett utkast av dess ­kommande rapport ut till pressen, förmodligen som en rättelse av den senaste tidens positiva bevakning av länders och storbolags löften om nettonollutsläpp inför klimatkonferensen COP26. Läckan kan fungera som en slags förmaning – för att uppnå de nivåer som inte bara av världens forskare utan också av planetens klimat kräver behöver alla göra ­mycket, mycket mer. I vanliga fall skrivs de här rapporterna, som bara släpps ungefär en gång per decennium, med ett språk som präglas av vetenskaplig försiktighet. Den här verkar ha skrivits mer som ett gisslanbrev.

Forskarnas varning

Den franska nyhetsbyrån AFP, som fick läckan och sedan dess har övervakat den noga, sammanfattade utkastet till rapporten i tre anmärkningsvärda meningar:

”Klimatförändringarna kommer att omforma livet på jorden fundamentalt under kommande årtionden, även om människor lyckas minska utsläppen av planetuppvärmande växthusgaser.”

”Utrotning av arter, ökad spridning av sjuk­domar, otrolig värme, kollapsande ekosystem, städer som hotas av stigande havsnivåer – dessa och andra förödande klimateffekter accelererar och kommer att bli plågsamt uppenbara innan ett barn som föds i dag fyller 30 år.”

”De val som samhällen gör nu kommer att avgöra huruvida vår art blomstrar eller bara överlever när 2000-talet fortskrider… Men farliga trösklar ligger närmare än vi trott, och ödesdigra konsekvenser som härrör från årtionden av otyglade koldioxidutsläpp är oundvikliga på kort sikt.”

Det här är så klart bara den journalistiska sammanfattningen, och journalister kritiseras alltid för att överdriva, till och med när vi bara återger den mest framstående forskningens slutsatser. Tyvärr så är de citerade delarna av den läckta rapporten lika dystra som samman­fattningen.

”Det värsta ligger framför oss och det kommer att påverka våra barn och barn­barns liv mycket mer än våra”, konstaterar rapporten enligt AFP. ”Vi behöver djupgående förändring i processer och beteenden på alla nivåer: individer, samhällen, företag, institutioner och stater”, fortsätter den. ”Vi måste omvärdera vår livsstil och vår konsumtion.” I en uppenbar underdrift slår den fast att ”nuvarande nivåer av anpassning kommer att vara otillräckliga”.

Bristande uppmärksamhetsförmåga

Budskapet är bokstavligen talat världsomskakande. Vid två graders uppvärmning, menar utkastet, skulle ytterligare 420 miljoner människor utsättas för extrema, ­potentiellt dödliga värmeböljor, och ytterligare 410 miljoner skulle drabbas av vattenbrist. År 2050 skulle ytterligare tiotals miljoner lida av kronisk hunger och ytterligare 130 miljoner av extrem fattigdom.

Trots det så hördes knappt ett knyst om detta utanför klimatvärlden, vilket kanske är ett tecken på att hur mycket alarmismen än åstadkommit under senare år, vad gäller att få igång ett genuint klimatarbete, så har den också gjort oss så vana vid apokalyptiska förvarningar att nya bara sveper förbi och de gamla, när de uppfyllts, bara har vår uppmärksamhet helt kort innan världen återgår till sin bedövande belåtenhet och en växande tolerans för upphettningens plågor. ”Livet på jorden kan återhämta sig efter en drastisk klimatförändring genom att utvecklas till nya arter och skapa nya ekosystem”, sägs utkastet sammanfatta. ”Mänskligheten kan det inte.”

***

Den där sista delen är med största sannolikhet inte sann, åtminstone inte inom det intervall av temperaturer som till och med klimatolyckskorparna förväntar sig det här århundradet, men överraskningar kan så klart inträffa även om vi radikalt minskar våra ­koldioxidutsläpp. Den är också särskilt slående som ett uttryck för klimatfatalism, med tanke på att den kommande IPCC-rapporten inte bara förväntas ägna betydande uppmärksamhet åt vetenskapen kring upphettning och projektet att fasa ut fossila bränslen, utan även åt det överhängande behovet av klimatanpassning.

Anpassning som ursäkt

Det där ordet, anpassning, har varit ett fult ord för miljökämpar i årtionden – en skenbar ursäkt för att skjuta upp utfasningen av fossila bränslen, vilken (med rätta) alltid har framstått som det mest brådskande. Men enbart klimatåtgärder räcker inte längre. Nästan oavsett vad som görs, kommer skogsbränderna i västra Nordamerika sannolikt att sexdubblas och ytterligare tiotals miljoner människor kommer sannolikt att dö av de luftföroreningar som förbränningen av fossila bränslen orsakar. Och, som ekologen Simon Lewis konstaterade i en klarsynt essä i The Guardian med rubriken ”Allt fler delar av världen kommer snart att vara för varma för människor”, så ”förutspås outhärdliga temp­eraturer hålla i sig längre och förekomma i större områden och på nya platser, däribland delar av Afrika och sydöstra USA, under kommande årtionden”.

Utsikterna ser dystra ut, åtminstone om man för ett ögonblick bortser från ­människans svar på dessa förändringar. Likväl, när vi begrundar vår respons på den där oförsonliga framtiden, är beboelighet (engelskans ”livability”) en alltför överseende måttstock – för överseende med oss alltså. Som den fasa man just nu genomlever i västra Nordamerika visar, så kan inte frågan om upphettning reduceras till ett vägskäl, där den ena vägen leder till apokalyps och den andra till seger. Risken för det förstnämnda har sannolikt redan avvärjts, tack vare nyligen införda klimatåtgärder. Möjligheten till det andra är förstås sedan länge förbi. Vi lever ­redan i ett träsk av klimatproblem. Några av oss har ­sjunkit djupare ned i det än andra, men vi kan inte nöja oss med att vi har våra huvuden ovanför ytan. Helt enkelt för att tiotals miljoner människor i Kanada och USA nu lever i värmekupolen. Hur många tusen människor som än kommer att dö av den, ­eller som kommer att överleva den kommande skogsbrandssäsongen, hur mycket de än nästan kvävs av röken från den, så skulle det vara straffbart att se tillbaka på det som händer nu och som kommer att hända under kommande månader, och tänka: ”Vi klarade det.”

Anpassningen behövs

Att inte fundera över hur vi ska hantera klimatanpassningen skulle troligen också vara ett brott. Frågan om hur vi ska anpassa oss kommer sannolikt, och nästan oundvikligen, att hamna allt mer i centrum, som Lewis skriver i sin artikel. Han nämner ett antal områden som kräver investeringar och planering: tidiga varningssystem, dramatisk ökning av nedkylningscenter och prognoser med våttemperaturer vid värmeböljor, ombyggnad av infrastruktur, i synnerhet energi­infrastruktur, för att göra den motståndskraftig mot nya klimatextremer, ombyggnad av hem och ”framtidssäkring” av jordbruket genom att utveckla nya arter av grödor som kan frodas, eller åtminstone klara sig, i vår brutala nya värld. Han nämnde inte ­skyddande infrastruktur, såsom skyddsmurar och vallar mot havet, eller storskaliga kontrollerade skogsbränder på platser som västra Nordamerika, eller utrotning av myggor genom genteknik så att de inte börjar sprida tropiska sjukdomar som denguefeber eller malaria så långt norrut som Skandinavien under kommande årtionden. Enligt ­modeller som utvecklats av Vivek Shandas vid Portland State University kan vi bara genom att göra städerna grönare – med mer gräs och gröna tak, ljusare fasader och fler trädkronor – sänka marktemperaturerna under intensiva värmeböljor betydligt, jämfört med ett extremt framtidsscenario med städer helt belagda med asfalt. Han varnar dock för att det här är idealiserade, extrema modeller, och att det låter enkelt att göra städer grönare, men att det inte direkt skulle vara enkelt att genomföra, särskilt inte i avsaknaden av regelbundna värmekriser.

En ny era

I åratal har överdrivande rubriksättare använt den här sortens uppvärmningskatastrofer för att förklara att klimatupphettningens tid har kommit. Det här året tyder på att en ny tid har kommit – anpassningens tid, eller det som klimat- och energiforskaren Juan ­Moreno-Cruz kallar för ”klimatrealism”.

Alarmism, skriver han på Twitter, är ”odugligt”, och till och med åtgärder för att fasa ut fossila bränslen har fungerat som ett slags distraktion. ”Sluta drömma om klimatlösningar, tänk på strategier för klimathantering”, förmanar han.

Att prata om klimatlösningar har gjort att vi står oförberedda inför faktiska klimatkriser. Vi fortsätter att köra modeller och bråka om vilken ”lösning” som är den bästa, men vi har inte gjort något för att ta itu med upphettningens effekter.

Att hantera upphettningen är inte lika sexigt som att lösa klimatkrisen, men det är det vi behöver. Ja, vi behöver verkliga åt­gärder för att uppnå verklig utfasning av fossila bränslen i vår ekonomi. Ingen anpassning är tillräcklig om vi inte tar kontroll över våra utsläpp. Vi är redan stekta av så mycket upphettning att vi måste hantera den nu. Vi målade in oss själva i det här hörnet och vi behöver hitta vår väg ut ur det. Att drömma om framtidens koldioxidfria system kommer inte att göra något för folk i Indien och Pakistan i dag.

Kanske har det stora uppvaknandet om upphettning redan skett – eller fortsätter att ske och fortsätter att glömmas bort, bland annat så att vi ska kunna fortsätta tro att vi bara står på tröskeln till klimatlidande, snarare än långt bortom den. Det stora uppvaknandet om anpassning ligger förmodligen fortfarande framför oss. Eller så kanske det där ”permanenta nödläget” börjar just nu.