”Det här visar att Green New Deal skulle vara en dödlig deal”, sade Texas guvernör Greg Abbott på Fox News den 17 februari. På Twitter postade Rick Perry, delstatens tidigare guvernör och sedermera energiminister i Trumpadministrationen, en bild av snötäckta solpaneler och ett citat från en Forbesartikel av Robert Bryce som löd: ”Om vi människor vill fortsätta att överleva kalla vintrar så kommer vi vara tvungna att fortsätta elda naturgas – mycket naturgas – i årtionden framöver”.
De här påståendena är bisarra. Green New Deal är, bland annat, en plan för att strängt reglera och uppgradera energisystemet så att USA får hundra procent av sin elektricitet från förnybara källor inom ett årtionde. Idag får såklart Texas fortfarande merparten av sin energi från gas och kol. När kraftiga oväder häromveckan orsakade en stor ökning i efterfrågan frös en stor del av denna industris dåligt isolerade infrastruktur. (I motsats till vad många konservativa påstår var det alltså inte den förnybara energins fel.)
Det delstaten upplevde var just den sortens abnorma vädersystem som nu blir allt vanligare tack vare utvinning och eldning av fossila bränslen som kol och gas. Kopplingen mellan global uppvärmning och ovanliga kallfronter – som den som just drabbade Texas – är fortfarande ett aktivt forskningsområde, men Katharine Hayhoe, klimatforskare vid Texas tekniska universitet, säger att det faktum att sådana händelser sker allt oftare borde vara ”en varningsklocka”.
Men det var inte bara vädret som orsakade den här krisen. Texasborna genomlever kollapsen av ett 40-årigt experiment i marknadsfundamentalism, vilket också har stått i vägen för effektiva klimatåtgärder. Som tur är finns en utväg – och det är precis det som delstatens republikanska politiker är mest rädda för.
En oreglerad energimarknad
I slutet av 1990-talet fattades en rad ödesdigra beslut, då det skandalomsusade och nu nedlagda energibolaget Enron ledde en framgångsrik framstöt för att radikalt avreglera Texas elektricitetssektor. Den resulterade i att de beslut som togs om generering och distribuering av energi i stort saknade regleringar, vilket ledde till att verksamheten praktiskt taget överläts till privata energibolag. Föga förvånande prioriterade dessa företag kortsiktiga vinster över kostsamma investeringar för att underhålla nätet och bygga in överskott som kan nyttjas vid extrema väderhändelser.
Idag är Texasborna utelämnade till regleringsallergiska politiker som inte krävt att energibolagen planerar för chocker eller vädersäkrar sin infrastruktur (det gäller både förnybar och fossil energi). När Austins borgmästare Steve Adler nyligen medverkade i NBC:s morgonprogram Today, sammanfattade han situationen: ”Vi har ett avreglerat energisystem i delstaten och det fungerar inte, för det bygger inte in incitament för att skydda människor.”
Denna oreglerade energimarknad innebär att när snön till slut smälter så kommer många Texasbor att upptäcka att de är skyldiga sina privatägda energibolag tusentals dollar – en konsekvens av att låta marknadens nycker styra prissättningen.
De elräkningar på över 200 000 dollar (1,6 miljoner kronor) som en del fått – foton av dem blev virala på nätet – var, vad det verkar, ett misstag. Men en del räkningar som närmar sig 10 000 dollar (drygt 80 000 kronor) är resultatet av enkel tillgång och efterfrågan på en radikalt underreglerad marknad. ”Det sista väldigt många människor behöver just nu är en högre elräkning, men tyvärr är det något som många människor kommer att få dras med”, säger Matt Schulz, branschanalytiker vid låneplattformen Lendingtree.
Det här är dåliga nyheter för kunderna, men fantastiska nyheter för skiffergasbolag som Comstock Resources Inc. Vid ett intäktssamtal härom veckan sade deras ekonomichef: ”De makalösa priser vi haft den här veckan har varit en jackpot.”
För att tala klarspråk är Texas ungefär lika långtifrån en Green New Deal som alla andra platser på jorden. Så varför har republikanerna valt den som sin syndabock?
En systemchock
Skyll på högerpanik. I årtionden har republikanerna bemött varje katastrof med en dogm som jag har beskrivit som ”chockdoktrinen”. När katastrofen slår till blir människor rädda och ur balans. De fokuserar på att hantera vardagens nödsituationer, som att koka snö till dricksvatten. De har mindre tid till att engagera sig i politiken och en minskad förmåga att skydda sina rättigheter. De regredierar ofta, och fogar sig efter starka och beslutsamma ledare – minns exempelvis New Yorks olycksaliga kärleksaffärer med dåvarande borgmästaren Rudy Giuliani efter 11 september-attackerna och guvernören Andrew Cuomo under de första månaderna av covid-19-pandemin.
Storskaliga chocker – naturkatastrofer, ekonomisk kollaps, terroristattacker – blir perfekta tillfällen att smuggla in impopulär frimarknadspolitik som tenderar att göra eliter rikare på bekostnad av alla andra. Ytterst så handlar inte chockdoktrinen om att lösa krisers underliggande orsaker. Den handlar om att exploatera dessa kriser för att driva igenom sin önskelista, även om den förvärrar krisen.
För att beskriva det här fenomenet citerar jag ofta en guru för den fria marknadens revolution, den framlidne ekonomen Milton Friedman. 1982 skrev han om vad han såg som det främsta uppdraget för högerekonomer som han själv: ”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring. Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp. Detta är enligt min mening vår viktigaste uppgift: att utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga.”
Republikanerna har använt denna taktik effektivt, till och med efter kriser som marknadskollapsen 2008, vilken orsakades av ekonomisk avreglering och gjordes dödligare av årtionden av åtstramningar. Demokrater har, i hög grad, varit villiga deltagare. Detta verkar kontraintuitivt, men allt handlar i slutändan om Friedmans dogm: Förändringen beror inte på orsakerna till krisen, bara på vem som har idéerna ”i omlopp” – en slags intellektuell katastrofberedskap. Och länge var det bara högern, understödda av ett nätverk av marknadsliberala tankesmedjor med koppling till de båda stora partierna, som hade sina idéer redo.
När orkanen Katrina 2005 bröt igenom New Orleans länge försummade skyddsvallar fanns, under en kort tid, visst hopp om att katastrofen skulle kunna fungera som ett slags väckarklocka. När de bevittnade tusentals invånare sitta övergivna på sina hustak och på arenan Superdome, förlorade den lilla statsmaktens tillbedjare plötsligt sin religion. ”När en stad sjunker ned i havet och upploppen rasar ohejdat borde staten förmodligen göra sig beredd att ingripa”, skrev då Jonah Goldberg, en framträdande högerkommentator. Inom miljökretsar diskuterades också att katastrofen skulle kunna driva fram klimatåtgärder. Några vågade sig på att förutspå att de kollapsade skyddsvallarna skulle vara arvet efter Reaganismen på samma sätt som Berlinmurens fall var arvet efter Sovjetkommunismen.
Inget av detta hände. I stället blev New Orleans ett laboratorium för chockdoktrinen. Kommunala skolor stängdes ned i stor skala och ersattes med friskolor. Kommunala bostäder revs och dyra radhus dök upp, vilket förhindrade tusentals av stadens fattigaste invånare – majoriteten av dem svarta – att någonsin återvända. Återuppbyggandet av staden blev en utfodringsplats för privata byggföretag. Republikanerna använde krisen som täckmantel för att begära utökad prospektering av olja och gas samt ny raffineringskapacitet, ungefär som guvernören Rick Perry gör just nu i Texas när han begär ökade satsningar på gas.
Många försökte stoppa dem. Till exempel gjorde lärarnas fackförbund, trots att deras medlemmar är spridda över landet, sitt bästa för att bekämpa privatiseringarna. Samtidigt möttes boende i kommunala bostäder och deras supportrar av tårgas när de försökte stoppa rivningen av sina hem.
Men det fanns inga snabbt tillgängliga alternativa idéer om hur New Orleans skulle kunna återuppbyggas för att göra staden både grönare och mer jämlik för alla dess invånare.
Även om sådana hade funnits så saknades politiska muskler att förverkliga dem. Trots att miljörättviserörelsen har djupa rötter i Louisianas cancerbälte så hade klimaträttviserörelsen just börjat ta form när Katrina slog till. Det fanns ingen Sunrise movement, den ungdomsledda organisation som ockuperade Nancy Pelosis kontor efter mellanårsvalen 2018 för att kräva ”bra jobb och en beboelig planet”. Det fanns ingen ”squad”, den ad hoc-allians av progressiva kongressledamöter vars mest synliga medlem, Alexandria Ocasio-Cortez, sände chockvågor genom Washington när hon anslöt sig till Sunriserörelsens ockupation. Bernie Sanders hade ännu inte bedrivit två presidentkampanjer som visade amerikanerna hur populära de här idéerna faktiskt är. Och det fanns verkligen ingen nationell rörelse för en Green New Deal.
I spillror
Skillnaden mellan då och nu räcker väldigt långt för att förklara varför den republikanske guvernören Abbott rasar mot en politisk plan som, i nuläget, huvudsakligen existerar på papper. I en kris är idéer betydelsefulla – han vet det. Han vet också att Green New Deal, som lovar att skapa miljontals fackanslutna jobb när det ska byggas chocktålig infrastruktur för grön energi, kollektivtrafik och överkomliga bostäder, är oerhört tilltalande. Särskilt nu, när så många Texasbor genomlider flera överlappande kriser som arbetslöshet, hemlöshet, rasistisk orättvisa, sönderfallande samhällsservice och extremt väder.
Det enda Texas republikaner har att erbjuda är fortsatt beroende av olja och gas, vilket orsakar ytterligare klimatstörningar, jämte mer privatiseringar och nedskärningar i samhällsservicen för att betala för oredan i delstaten – något vi kan förvänta oss att de försöker driva igenom under kommande veckor och månader.
Kommer det att fungera? Till skillnad från när det republikanska partiet började använda sig av chockdoktrinen så är den marknadsliberala handboken inte längre ny. Den har prövats upprepade gånger: av pandemin, av ökande hunger och arbetslöshet, av extremt väder. Och den har misslyckats varje gång – så pass att till och med avregleringarnas mest övertygade påhejare nu pekar på Texas energinät som ett varnande exempel. En nyligen publicerad artikel i Wall Street Journal, till exempel, kallade avregleringen av Texas energisystem för ”ett fundamentalt fel”.
Kort sagt, republikanska idéer är inte längre i omlopp – de är i spillror. En liten statsmakt passar helt enkelt inte den här eran med stora, sammankopplade problem. Dessutom – för första gången sedan Margaret Thatcher, Storbritanniens tidigare premiärminister, förklarade att ”det finns inga alternativ” till att lägga vårt öde i marknadens händer – så står de progressiva redo med en mängd planer som löser problemen. Den stora frågan är huruvida Demokraterna, som har makten i Washington, kommer ha modet att genomföra dem.
Det fasansfulla som just nu sker i Texas uppenbarar både att klimatkrisen är verklig och att infrastrukturen för fossila bränslen är extremt sårbar i den krisen. Så självklart befinner sig Green New Deal under skarp attack. För första gången på länge står republikanerna inför precis det som de påstår sig vörda, men egentligen aldrig velat ha: konkurrens – i idéernas kamp.
Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i The New York Times.
