Dessutom tvingades hon försäkra framför allt Enhedslisten att regeringens politik ska minska ekonomiska klyftor i det danska samhället och inte sänka skatten för de med högst inkomst. Men en tredje konfliktpunkt var klimatkrisen.

Till sist, efter avslutade förhandlingar, gav statsministern detta besked:

”Det är ett politiskt förslag, ett av de första i världen, som verkligen har gröna ambitioner. Vi vill upprätta en plan för klimatet, en bindande klimatlag och minska utsläppen av växthusgaser med 70 procent.”

Dagarna därpå sonderade jag med danska klimatrörelsen och stödpartierna.

70 procent?

Kan ni lita på att det här faktiskt blir verklighet, att det inte försvinner när mandatperioden stöter på olika utmaningar? Stödpartierna var helt säkra: Det kommer att hända, annars faller regeringen. Klimatrörelsen var däremot tveksam, inte minst eftersom Fredriksen varit noga med att poängtera för väljarna att hon prioriterar det röda – hon menar då främst välfärd och sysselsättning – framför det gröna, det vill säga att sänka utsläppen av växthusgaser.

Sedan sögs hela världen in i en pandemi.

Med stängda samhällen och hotande massarbetslöshet.

Den givna nödutgången för en politiker som helst skulle slippa.

Men istället:

”Den här överenskommelsen visar resten av världen att klimatåtgärder och ekonomisk återuppbyggnad går hand i hand.”

Så sammanfattar danska finansdepartementet helgens förhandlingar som till sist samtliga partier – utom Nye Borgerlige, ett nationalistiskt och klimatförnekande missnöjesparti – ställde sig bakom, förhandlingar som utgår från den klimatlag som antogs förra veckan, förhandlingar som beslutar att Danmark verkligen ska minska sina utsläpp med 70 procent till år 2030.

Det här är riktigt, riktigt stort.

Av flera skäl.

En socialdemokratisk statsminister verkar faktiskt förstå nödvändigheten av grön politik.

En prioritering görs som simultant angriper både klimat- och coronakrisen.

En borgerlighet saboterar inte varje försök att säkra framtiden för kommande generationer, utan verkar tvärtom för att regeringen ska skärpa sin målsättning – med resultatet att Danmark nu ska minska sina utsläpp med 3,4 miljoner ton koldioxid om året, nästan dubbelt upp jämfört med det ursprungliga förslaget.

Tidpunkten är avgörande.

Mitt i pandemin sänder danska politiker en oerhört viktig signal.

De berättar att det är möjligt.

De berättar att det det måste ske nu.

De berättar att det är ekonomiskt oförsvarbart, och oansvarigt gentemot medborgare, att låsa sig fast vid ett fossilt system.

Konkret kom politikerna ut med detta från nattmanglingen, som blev färdig natten mot måndagen: Danmark har nu ett principbeslut om grön skattereform med koldioxidavgift. Danmark ska utöka sina investeringar i förnyelsebar energi, särskilt vindkraft men även solkraft, där målet är att alla danska hushålls och företags elförbrukning ska vara grön. Privatpersoner ska få hjälp att ställa om från oljepannor och gasspisar. Industrin ska få stöd för att ställa om. Politikerna ska sätta fokus på jordbruk och transporter, där man bedömer att det snabbt måste till omfattande förändring. Med mera.

Nej, alla är inte nöjda.

En grupp utbrytare som samlats under parollen Frie Grønne Stemmer, inte formellt ett parti, klev av förhandlingarna som man menar ändå missar det akuta i klimatkrisen: ”En långsam seger är ett nederlag.”

Inget avtal skulle kunna ha gjort dem nöjda, anser Radikale Venstre, som fungerat som en blåslampa under socialdemokratin.

”Det här levererar”, säger partiledare Morten Østergaard i en kommentar.

Klimatrörelsen vill vänta med att recensera. Till exempel skjuter Fredriksen ständigt upp beslutet hur länge Danmark ska fortsätta projektera efter olja och gas i Nordsjön. Och kommer regeringen att använda koldioxidlagring som ett alibi för att inte minska de faktiska utsläppen?

Men att så många partier ändå kunnat enas om att 19 miljoner ton koldioxid ska bort…

Politik för att följa Parisavtalet, inte för att bryta mot dess ambitioner.

Ur ett svenskt perspektiv låter det utopiskt.

Trots att vi har ett grönt parti i koalition med Socialdemokraterna.

Trots att vi också har en klimatlag (utsläppen av växthusgaser ska vara 63 procent lägre 2030 jämfört med 1990).

Men medan danskarna får en bred, klimatmedveten uppgörelse ser svenskarna nu istället möjlighet efter möjlighet sippra mellan sina folkvaldas taffligt spretande fingrar.

Massiva investeringar i rena transporter?

Nähä, det blev miljarder till flyget.

Först stimulera ekonomin, sedan åtgärda klimatkrisen.

Givetvis deprimerande.

Och även det har sina skäl.

Sverige har en statsminister som inte förstår varför grön politik måste vara något annat än polityr, nödvändiga eftergifter åt en tjatig partner.

Sverige har en riksdag som, med nuvarande mandatfördelning, alltid kommer att hitta något som går före klimatkrisen.

Sverige har en utpräglat destruktiv borgerlighet, där inte ett enda parti delar sina danska kollegors rationalitet inför samlad vetenskap och de odiskutabla ekonomiska vinster som kommer ur att satsa grönt.

Till och med högerpopulisterna i Dansk Folkeparti ställer sig bakom beslutet att minska med 70 procent.

Det om något borde fungera som en skamsköljning för svenska politiker – alla svenska politiker.