Cykloner slår hårt mot Madagaskar

Stormen slår till i norr, drar vidare över landets västra delar mot Moçambiquekanalen, för att sedan röra sig österut och bedarra i Indiska oceanen. Efter sig lämnar den enorma översvämningar, ödelagda skördar och demolerade boningshus.

I veckan var Dannick Randriamanantena, en madagaskisk WWF-expert, på besök i Stockholm för att tillsammans med fyra kollegor föreläsa om sitt arbete inom organisationen. Dagens ETC passade på att fråga honom om ­situationen i det cyklondrabbade ­hem­landet, ett land mitt i klimatkrisens epicentrum.

Hur klarar sig de som drabbats, har de tillgång till vatten och mat?

– Det beror på. Regeringen varnar via radio, tv och sociala medier innan en cyklon slår till. På så sätt hinner människor samla ihop mat och mediciner att ta med sig när de behöver fly. Men det är inte alla som har tillgång till el och internet, och då missar de den här informationen. Då får de vänta på hjälp från staten. Och det kan ta tid – för avlägsna byar ibland över en månad. Cykloner förstör ofta vägarna, vilket försvårar ­leveransen av förnödenheter.

Vad gör folk för att skydda sig?

– Det är svårt. Cyklonerna blir starkare och mer ­frekventa på grund av klimatkrisen. Invånarna är inte tillräckligt resilienta för den här typen av katastrofer. De är fattiga och det kommer nya cykloner varje år. Efter att ha drabbats av en katastrof är det många som inte hinner bygga upp sina liv och återgå till det normala innan nästa slår till. För det mesta saknar de försäkring, så de får bekosta allting själva. Och de har inga besparingar, utan måste komma igång och jobba så snart som möjligt.

Kommer det någon hjälp utifrån?

– Ja, Care, Röda korset och flera FN-organisationer hjälp­er. Men förstörelsen efter en cyklon kan vara enorm och icke-statliga organisationer måste prioritera i förhållande till sina resurser. De måste hjälpa de mest ­­utsatta. Men jag menar att alla är utsatta i ett land som ­Madagaskar, eftersom fattigdomsnivån är så hög. Så visst kan humanitärt stöd från icke-statliga organisationer hjälpa, men jag är inte så säker på att det räcker.

Kan människor hjälpa varandra?

– Vanligtvis har vi nätverk med ömsesidig hjälp, men efter en cyklon drabbas hela byar samtidigt. Då blir det svårt att för folk att självorganisera.

Vad anser folk om den hjälp de får?

– De är missnöjda med staten och systemet. Ofta utnyttjar politiker situationen efter en cyklon, och visar upp sig i samband med att de delar ut mat och förnödenheter. Vi är vana vid politiker som står framför kamerorna och ler, och får det att framstå som att det är på grund av dem som det kommer hjälp. Den mat som de delar ut kanske inte ens räcker till alla, utan fungerar mest som röstfiske.

Gör folk någonting av sitt missnöje?

– Och protesterar? Madagaskiska människor protesterar generellt ganska lite, skulle jag säga. Åtminstone tills de är tillräckligt missnöjda – och då kan de explodera. Men vanligtvis accepterar de bara läget. I alla fall på landsbygden. I städerna är folk mer frispråkiga.