Hon protesterade mot privatflyg – nekas svenskt medborgarskap

Allt fler poliser ansluter. Till slut placeras aktivisterna sittandes mot en vägg.

– Det känns som på film. Poliserna är fler än oss. De står framför oss på rad. Och jag tänker: Nu har min son snart basket. Och min andra son har kalas. Så nu är det dags för mig att gå hem och gå tillbaka till mitt liv, säger ”Clara”, en av aktivisterna.

”Clara” heter egentligen något annat. Namnet är fingerat, och skapades i en intervju med tidningen Dagens Nyheter. Hon vill vara anonym, för det rättsliga efterspel som sköljde över henne efter dagen på terminalen har kommit att rubba hela hennes liv. Men det visste hon ännu inget om då. 

Om ditt liv beror på att en tolk finns där, då är du i en väldigt dålig situation, det har jag lärt mig

Misstänkt flygplatssabotage

Det blev varken basketträning eller barnkalas för Clara den dagen. Istället kördes hon och de andra aktivisterna iväg till polisstationen. 

Brottet de misstänktes för var flygplatssabotage, som kan ge maximalt fyra års fängelse.

– Hur kan de ens komma på flygplatssabotage för en grupp aktivister som står på en parkeringsområde? De har ju sett allt vi har gjort och det finns på film. Ingen gick heller på landningsbanan.

På polisstationen fördes hon in i ett celliknande rum. Där befalldes hon ta av sig kläderna, alla utom trosorna och strumporna, luta sig fram och sära på skinkorna.

– Jag frågade varför jag behövde göra detta när jag inte var misstänkt för att ha några droger eller vapen på mig. Men då sa polisen bara att ”så säger alla”.

Hon lämnades därefter knappordigt i cellen.

– Jag försökte slappna av. Så jag sjöng. 

Du sjöng?

– Ja. För att hålla fast i positiva tankar. Klimatlåtar.

Förhör utan advokat

Efter flera timmar inleddes förhöret, som hon berättar att hon tvingades genomgå utan att först få frågan om hon ville invänta en advokat.

Hon tackade ja till en tolk, men förstod snabbt att den tjänsten inte var till någon hjälp. 

– Tolken var katastrofal. Så pass mycket svenska pratade jag att jag kunde höra det. Om ditt liv beror på att en tolk finns där, då är du i en väldigt dålig situation, det har jag lärt mig. 

När hon nio timmar senare fick åka hem var hon uppskakad. Ändå visste hon inget om den extrema publicitet deras aktion skulle få. 

Det statsägda flygplatsbolaget Swedavia hade under dagen spridit uppgiften om att aktivisterna hindrade ett ambulansflyg från att landa. Detta fick flertalet svenska medier att publicera uppgiften utan att kontrollera sanningshalten. Nyheten fick vingar och till slut hade berättelsen spridits även internationellt.

Och nyheten skapade känslor: M-riksdagsledamoten Maria Stockhaus var en av alla som kommenterade den och skrev tvärsäkert på X att ”om den som var i ambulansflyget avlider borde aktivisterna dömas för mord”. 

När Dagens ETC kontrollerade Swedavias uppgifter och kunde visa att de var felaktiga pudlade flygplatsbolaget. Vad som hade påståtts vara ett ambulansflyg var i själva verket ett tomt privatflygplan som var på väg tillbaka från London. 

Misstänkt ohederligt levnadssätt

Än i dag hänger misstankarna kvar över Clara – även om rubriceringen är ändrad från sabotage till skadegörelse, alternativt medhjälp till skadegörelse. Och för Claras del har misstankarna skapat andra problem. I oktober 2021 ansökte hon om svenskt medborgarskap från ett annat EU-land. I augusti förra året fick hon veta av Migrationsverket att hon var misstänkt för skadegörelse. Strax därefter avslogs hennes ansökan om medborgarskap. 

Skälet? Ur motiveringen går att läsa att hon visat att hon inte  ”uppfyller kravet på ett hederligt levnadssätt” eftersom hon är brottsmisstänkt.

– Det här känns absurt. Om man inte kan hålla i en banderoll och samtidigt leva upp till kravet så tror jag att vi behöver tänka lite till. Vilka rättigheter vill vi ska finnas i Sverige? Och är det inte just den typen av rättigheter vi vill vara stolta över?

En het sommar av sorg

Vi rör oss tillbaka till sommaren 2018. Det är ohyggligt varmt i Sverige. Gamla och sjuka plågas, överdödligheten stiger. Och så kröns katastrofrubrikerna med en alarmerande IPCC-rapport som varnar om att sommarens hetta kan vara en hälsning från framtiden. 

Inuti Clara händer något den sommaren. En oro börjar härja runt i bröstet, konstigt nog nära förbunden med ett slags lågmäld sorg. Hon känner sig trött. Får stundtals svårt att orka med sina vardagliga sysslor. Vill bara ligga i soffan, säga nej till de älskade barnen. I just det läget dyker en bild upp i nyhetsflödet. En flicka i flätor och en blå träningsjacka sitter i skräddarställning utanför riksdagen. Hon heter Greta Thunberg och är 15 år gammal.

– Det var något med den bilden som fick igång något i mig. Det kändes så fel att hon satt där helt ensam medan allt hände runt om henne. 

Stärkt av att agera tillsammans

Det är nu Clara börjar läsa på. Hon nöjer sig inte med tidningsrubriker – hon vill ha forskningsartiklar, förstahandskällor. Ju mer hon läser på desto mer beslutsam blir hon: något måste göras. Successivt byts tröttheten mot energi.

En vårdag 2019 bevistar hon sitt livs första klimataktion utanför riksdagen. Sånger sjungs i stämmor. Clara minns allt som mycket vackert. Några år senare hittade hon till slut sitt aktivistiska hem: Scientist rebellion, ett nätverk av forskare som vill öka medvetenheten för vad forskningen har att säga om klimatkrisen genom att engagera sig i fredlig civil olydnad.

– Jag var inte deprimerad längre alls. Att vara med människor som förstår mig gjorde att jag mådde mycket bättre. Känslan av att vi gjorde något som för att förändra stärkte mig.

En son begravd i Sverige

Det är sex år senare som Dagens ETC träffar Clara i hennes och familjens bostad. Det har hunnit gå 16 månader efter privatflygsaktionen. Eftersom hon inte vill oroa barnen i onödan har hon inte berättat för dem om Migrationsverkets beslut. Det är ett av skälet till varför hon har valt att vara anonym. 

Vad skulle det innebära för dig att tvingas lämna Sverige?

– Jag tror att min familj skulle klara sig. Men när man flyttar till ett land och lär sig ett språk och en ny kultur, då blir man på ett sätt till en ny människa, med nya rötter. Allt detta skulle gå förlorat om vi tvingades flytta.

Men värst hade det varit att tvingas lämna sitt förstfödda barn, som dog och begravdes i Sverige.

– När han dog var det inte så självklart att han skulle begravas i Sverige. Till sist tog jag beslutet: Han ska begravas här och det betyder att jag ska leva här för jag behöver vara nära honom. Att flytta skulle vara som att, ja, överge honom igen. 

Brevet från FN

Nyligen nåddes hon av en stärkande nyhet. I ett brev till utrikesminister Maria Malmer Stenergard riktar FN:s särskilda rapportör för Århushuskonventionen, Michel Forst, skarp kritik mot Sveriges agerande av Claras fall, något som DN var först att rapportera om. I brevet står det bland annat att han är ”djupt bekymrad” över de allvarliga konsekvenser som Clara har drabbats av på grund av ”en fredlig miljöprotest”. Michel Forst kritiserar sättet hon behandlades i arresten, hur lång den juridiska processen varit och dessutom att hennes migrationsbeslut blivit påverkat. Även riksdagsledamoten Maria Stockhaus (M) får en känga för sitt ”inflammatoriska språkbruk, som framställer fredliga miljödemonstranter som allvarliga brottslingar”. 

För Clara innebär FN-brevet ett slags upprättelse:

– När jag läste de här orden, då fick jag ett slags bekräftelse: Aha, men det låter faktiskt hemskt. Hade detta hänt en vän så hade jag varit chockad. 

”Jag kan inte ångra mig”

Clara har nu överklagat Migrationsverkets beslut. Hon känner sig långt ifrån säker på hur hennes fall kommer sluta, men styrkt av FN:s ord börjar ett litet hopp spira inombords. 

– Jag tror att de flesta förstår syftet med rätten att protestera i en demokrati. Det är ändå den bilden vi vill att världen ska ha av Sverige, att Sverige är ett demokratiskt land. Vill vi verkligen att man inte ska kunna få bli medborgare om man har hållit i en banderoll? 

Ångrar du att du åkte ut till flygplatsen den där septemberdagen?

– Jag kan inte ångra mig. För jag tror att vi placerade oss rätt sida av historien. Klimatkrisen är akut och vi behöver gå ur vår bekvämlighet. Allt som sker och alla beslut som tas visar tydligt att politiker inte kommer ta beslutet som behövs själva. Jag ser inte en annan väg än att protestera. 

Clara har hittat hem i sitt klimatengagemang. Därför är hon fortfarande aktiv i Scientist rebellion-nätverket, om än i en något mer nedtonad roll.

– Mina barn vet att de har en mamma som gör något för världen i framtiden. Och jag vet att de är stolta.