I dessa tider ställer sig många frågan: Vad krävs för att vända skutan åt rätt håll igen? 

För några år sedan – i september 2019 närmare bestämt – tågade 7,5 miljoner människor på världens gator och krävde klimaträttvisa. Det var en oerhörd siffra. Sinnet den dagen var ljust. Vi som utgjorde en del av massan på gatorna tänkte: Det är nu det händer. 

Vi hade fel. Eller?

Inte alls, hävdar James Özden. Allt handlar om vilket perspektiv du har.

– Saker förändras faktiskt till det bättre hela tiden, på många platser i världen.

James Özden grundade för tre år sedan det ideella forskningslabbet Social change lab, som fokuserar på sociala rörelser och hur de kan effektivisera sitt förändringsarbete, särskilt inom grön aktivism. Som exempel på saker som förändrats till det bättre nämner han bindande klimatplaner, uttalade och radikala klimatpolitiska visioner, juridiska processer kring klimatansvar och enorma privata investeringar i grön teknologi. Och, understryker han, man får inte glömma hur vanligt det – faktiskt ganska plötsligt – har blivit att se eldrivna fordon på vägarna.

– De människor som finns inom den gröna rörelsen är kanske de mest ambitiösa i världen, vi vill alltid att saker ska förändras väldigt snabbt. Men saker rör på sig hela tiden. Bara inte i den takt vi hade önskat, säger han.

Hur skapa förändring?

Samtidigt kan insikten om hur mycket som återstår att göra för att hindra världen från att springa rakt in i katastrofengöra att det svartnar för ögonen. Och även om de 7,5 miljonerna ger sig ut på gatorna igen återstår de andra miljarderna.

Just detta, vad som krävs för en minoritet att bli en majoritet och på så sätt kunna få igenom förändringar, har sysselsatt flertalet forskare. Inom sociologin finns en idé som på engelska brukar kallas för social tipping point, vilket skulle kunna översättas med svenskans social brytpunkt.  Detta begrepp förklarar den kritiska punkt då en norm bryts, när tillräckligt många människor har anammat ett nytt beteendemönster för att en social förändring ska ske.

25 procent - en magisk gräns

En sociolog som har kommit att knytas till teorin om sociala brytpunkter är amerikanen Damon Centola, som idag är professor i sociologi och kommunikation vid Universitetet i Pennsylvania. 

Hans banbrytande studier har visat att den sociala brytpunkten ofta sker vid 25 procent. När en fjärdedel av en grupp har anammat ett beteende blir förändringen snabbt storskalig och kan stöpa om normer och samhällen.
För att kunna fastslå när brytpunkten sker genomförde han sociala experiment, där grupper om 20 deltagare fick enas om en språklig norm. En mindre ”minoritetsgrupp” fick sedan uppgiften att försöka ändra den etablerade normen. När minoritetsgruppen var mindre än 25 procent misslyckades den. Men när de blev större än 25 procent skedde en snabb förändring och majoriteten antog till slut den nya normen.

Synlighet centralt

Vad kan då klimatrörelsen vinna på att förstå teorin om sociala brytpunkter? Jo, argumenterar Damon Centola, genom att begripa hur man skapar de bästa förutsättningarna för att nå de 25 procenten.

Några knep här?

– Ja, förutom att all förändring kräver att olika grupper har kontakt med varandra på fler än ett sätt är synlighet den mest centrala för att lyckas.

Han förklarar behovet av synlighet genom att likna förändringsprocessen vid en “social smitta” bland befolkningen. För att illustrera nämner han hur snabbt det till slut gick att få stora delar av USA att börja sopsortera. Ett exempel som klimatrörelsen skulle kunna lära av, påpekar han. En del av sopsorteringprojektets framgång berodde enligt Centola på att de kärl som användes var lysande blå och därför syntes lång väg.

– Ju fler grannar som hade dessa blå hinkar, desto mer iögonfallande var det om du inte hade en blå hink. Det syntes lång väg. På så sätt skapades ett slags socialt tryck som red på viljan att passa in i grannskapet.

Influencers - usla i förändringen

Det sociala trycket från gruppen gör ofta kändisinfluerare särskilt olämpade att föra förändringsprocesser framåt, menar han.

– Problemet med influerare är att de ofta blir beroende av samhällets rådande normer och värderingar. Det är lätt för Kim Kardashian att få folk att dricka kokosnötvatten, det är en simpel social smitta. Men när det kommer till social förändring, eller saker som strider mot de existerande normerna och idéerna, så riskerar en influerare att förlora sitt inflytande eller status genom att försöka trycka för hårt på förändring. Därför händer det sällan.

Att ragga influerare för att marknadsföra simpla produkter kan därför vara en smart idé, men att ge dem roller som flaggskepp för verklig förändring är tvärtom korkat, förklarar han.

– De kan egentligen bara röra sig inom status quo.

Damon Centola understryker att stora förändringar genom sociala smittor och via brytpunkter kan ske utan så mycket inblandning från statligt håll. Något som han och säkert många inom den gröna rörelsen i USA kan se som något positivt.

Ju fler saker vi kan hitta som knuffar människor mot miljövänliga sätt att leva desto bättre.

Gör det enkelt

James Özden från Climate change lab håller med om att synlighet är centralt i förändringsarbete. Men han vill också lägga till en annan viktig faktor till listan: Det måste bli lättare att vara klimatsmart.

– Något som jag verkligen tror har potential är idén som brukar kallas för ”nudging”, eller eller att förändra vad som brukar kallas för "valarkitekturen” i människors liv, vare sig det är i en cafeteria, med återanvändbara koppar, i en mataffär eller på en bensinstation.  Alternativet som leder till lägst utsläpp ska göras enklast att välja. 

Här betonar han att politikerna har en central uppgift: 

– Eftersom människor agerar efter “minsta motståndets lag” är det av yttersta vikt att klimatsmarta val inte kostar mest, till exempel. Ju fler saker vi kan hitta som knuffar människor mot miljövänliga sätt att leva desto bättre.

Sätt delmål

När kommer vi då att nå de kritiska 25 procenten som krävs för förändring? Damon Centola väljer att sväva på svaret. Han anser att det mest utmanande med den kritiska 25-procentgränsen samtidigt är det mest hoppfulla.

– Precis under brytningspunkten kan grupperingar och beteenden växa betydligt – säg mellan 10 och till 20 procent – utan att någon bredare samhällsförändring sker. Detta kan vara nedslående för en grupp som vill förändra världen, eftersom det kan kännas som att det går trögt, som att även en fördubbling av en rörelses storlek har mycket liten inverkan. Men trögheten kan ske precis under brytpunkten. När brytpunkten nås går det fort.

James Özden har lättare att svara på frågan om när vi når brytpunkten om han får dela upp förändringsprocessen i delmål.

– När det gäller marknaden för elbilar till exempel, då har brytpunkten på vissa platser redan nåtts, som i Norge och i Kalifornien, vilket är fantastiskt.

– Inom andra frågor, som exempelvis vad vi äter, har vi större utmaningar. Andelen av kosten som är växtbaserad utgör fortfarande omkring en procent av den totala globala marknaden. Där kommer det ta längre tid, säkert flera årtionden.

Jag tror att vi ibland lägger för mycket tid på att vara domedagsnegativa om den förestående klimatkollapsen.

Hopp – mer konstruktivt

James Özden har bestämt sig för att själv anamma vad man skulle kunna kalla för ett konstruktivt sätt att se på hoppet för framtiden.

– Jag tror att vi ibland lägger för mycket tid på att vara domedagsnegativa om den förestående klimatkollapsen. Vi glömmer bort att vi redan har gjort mycket för att förbättra livet för miljarder människor i världen. Jag tror att man behöver tänka så för att orka arbeta för förändring. I slutändan är hopp en mycket kraftfullare motiverande faktor än rädsla eller oro, säger han.

– Jag har vänner i det mer pessimistiska lägret vars handlingar drivs av skuld. Detta leder inte sällan till att de bränner ut sig och sedan inte gör någonting alls. Därför tror jag att människor som är hoppfulla, utan att vara naiva, och som tror på att mänskligheten kan göra ett bra jobb blir mer uthålliga och kan behålla sin motivation på lång sikt.