Du skriver att livets mening är att vi människor ska ges möjligheten att föröka oss. Men – och det här är min poäng – borde vi inte vara mer solidariska? Inte bara mot varandra, utan också mot moder Jord, alla arter, livsformer, landskap och vattenmiljöer som finns här, och inte bara för vår skull utan för deras skull och för att de ska kunna föra evolutionen vidare till den dag vår stjärna falnar. Om planeten Tellus ska orka med oss framöver måste vi väl ta hand om denna vackra planet på ett bättre sätt än i dag? Din motivering, ”Jag tror att ju fler liv som kan leva på denna jord och leva värdigt, desto bättre”, känns lite som en religiös föresats. Borde vi inte i stället kunna säga att några miljarder människor som lever just nu på planeten räcker?
Göran B

SVAR: Jag läste av misstag Dan Browns senaste bok Inferno. Av misstag för jag hade ingen lust eller tid till 540 sidors springande i muséer med obegripligt kantig dialog och intrig, men ... jag blev förvånad när jag upptäckte vad boken handlade om.

Om du eller andra läsare INTE läst Dan Browns bok och av någon märklig anledning vill göra det, så sluta läs här.

Detta svar blir nämligen en superspoiler.

Ok? Bläddra till nästa sida eller läs vidare.

Dan Brown skriver en extremt obehaglig bok som handlar om en ”lysande vetenskapsman” som utrotar halva mänskligheten genom att ta bort en tredjedel av allas möjlighet att få barn. De blir sterila. Slumpmässigt utvalda genmanipuleras de via luften. Människans debatt om att vi ”är för många” är löst och Dan Brown verkar inte särskilt bekymrad över det. 

Själv tyckte jag det var ett fasaväckande innehåll eftersom den lägger skulden för fattigdom, klimathot, miljöförstörelse och utrotning av andra arter på de människor som skaffar för många barn. Och eftersom det är fattiga människor som har flest barn, blir det de fattiga som är problemet, inte det välmående Sverige eller Japan som ju faktiskt inte ökar befolkningen (utom med invandring).

Det här är en obehaglig politisk blindhet i befolkningsdiskussionen. Vi vet ju alla hur befolkningsökningen kan minska utan tvång eller förtryck, vi vet att så fort kvinnor utbildas, jämställdhet ökar, kvinnor får arbete och mäns maktförtryck motas ... ja, då föder familjerna färre barn. Trygghet löser problemet mycket bättre än hot. Det vill säga när människor får förutsättningar att göra ett mer fritt val så väljer de färre barn och mer tid för de barn man får. 

Det här är det enda vettiga sättet att diskutera befolkningsfrågan enligt mig. Politik för jämlikhet och jämställdhet på jorden, utjämning mellan rika och fattiga länder, skola för alla och pension för alla. Då kommer nämligen människor att välja själva.

Om de då väljer att ha många barn och om mänskligheten fortsätter öka, ja då är det ett demokratiskt skapat beslut som framtidens generationer får lösa. Om mänskligheten ”stannar” på 8 miljarder, ja då är det ett val som kommer forma framtidens samhälle och strävan. Det blir förmodligen helt olika samhällen (science fiction-litteraturen är full av berättelser om det här). Överbefolkning som leder till rymdexpansion, kontra planeter där människan minskar och tillslut tynar bort för att, ja, det hela var rätt ensamt och meningslöst. Vissa, som Clifford D Simak i boken Websters värld, överlåter ansvaret för jorden till andra varelser (hundarna) och de skapar den artrikedom du skriver om.

När jag skriver att meningen för mig är att ju mer liv som kan levas på jorden (värdiga fria liv) desto bättre, är jag inte religiös utan väldigt konkret. Vi har som tänkande varelser ett ansvar för alla liv på Tellus, visst, men hur tar vi beslutet att det är elefanter eller tigrar eller människor som ska få leva? 

Jag menar att en diskussion som utgår från att vi är ”för många” kommer att hamna fel moraliskt. Jag tror mer på att människor genom jämlikhet kan få frihet att fatta de beslut som formar framtiden. Inget vet hur många människor jorden kan föda. Är det långsiktigt två miljarder, tio miljarder eller som Dan Brown skriver, 4 miljarder?

Det beror på hur vi gör vår mat, hur vi gör vår energi, hur vi återanvänder resurser och vad vi tycker är viktigt att ha enskilt och gemensamt. Det vill säga, det handlar om hela vår ekonomi. Om vi utgår ifrån att dagens vansinniga sätt att sköta våra resurser och förstöra naturen även ska gälla framöver ... ja, då har vi problem hur många eller få miljarder vi än är.