Jag gör gärna en tågresa söderut på semestern. Det här svaret skriver jag till exempel på tåget mellan Avignon och Paris. Sedan blir det nattåg till Hamburg från storstaden.
Jag tycker inte tåget är långsamt, det är en tid som inte slängs bort vilket jag tycker väntan på en flygplats och resan till en annan flygplats känns som. Men det finns såklart problem. Tåg har motarbetats i Europa under många år. Av borgerliga partier som hellre ser bilar som motorn på ekonomins hjul. Av en finansvärld som tjänar mer på ökad bilism. Och av en ekonomisk politik som kallar en ny järnväg för en kostnad och inte för en investering.
Europas järnvägar byggdes i början för att frakta gods, framför allt kol till städernas industrier. Tågets storhetstid upphörde lite grann med byte av energisystem i Europa efter andra världskriget. Olja fraktas effektivare med pipelines och supertankers. Men tågen finns kvar. Det tar lång tid att förstöra ett trafiksystem, längre än att bygga ett nytt. Och tågen är helt enkelt en för bra idé nu när de finns för att kunna förstöras. Tåg var ett tag den fattiges sätt att resa. Eller de kortare resornas alternativ. Men det har ändrats. Nya snabba tåg förändrar ekonomin mellan städer. Det går fortare att åka genom halva Europa med franska snabbtåg än att ta sig till Jönköping från Stockholm. Nedan får du ett lite längre svar med vad jag såg dessa dagar.
Varför inte börja med cykelstaden. Alltså Köpenhamn. Att ta nattåget dit är enkelt och snart möter man cykeln överallt. Alla typer av cyklar. Cykelfetischismen där cyklarna blir som konstverk med magnifika raka linjer och designade stänkskärmar. Cykel får tas med på tåg och buss och det underlättar spridningen, liksom frånvaron av tunga backar. En ser trehjuliga cyklar med barnen fram, morgoncykel med grönsakstransporter till butiker och kvällscykel med flera barn och javisst springer en hund bredvid och nej, det är inte svenskt för de trampar inte i maximal hastighet, det är cykelvandringar genom staden och bilarna syns allt mindre i city. Inga cykelhjälmar. Det enda jag förvånades över var att det är så få elcyklar. Köpenhamn har förändrats en del sen sist. Det är väldigt mycket eko i de välmående delarna och väldigt mycket rasism på landsbygden.
Økologiska små butiker med mat såklart, kläder, skor och hoppsan … ekologiska sprayburkar för graffitin? Där bensin som gasråvara ersatts med socker. Kanske inte världens viktigaste ekoprodukt men ändå. Visst går tågen söderut fortfarande på diesel. Och visst mår grisarna dåligt. Men vill man se början på ett annat transportsystem är det nog inte i svenska kommuners miljöplaner man ska titta för att bli inspirerad, utan sätta sig på en bar i Köpenhamn och titta ut genom fönstret.
Hamburg. Det bästa med staden för tågresenären är centralstationens effektiva biljettbokning. Eftersom det går få tåg från Köpenhamn till Hamburg är det ofta fullt (man ska boka i tid) men från Hamburg öppnar sig världen. Jag har köpt Interrail-resa eftersom det ger mer valfrihet. Men det är då man också ser tågsystemets möjligheter och tågsystemets förfall i Europa. Vi lever i en digital värld. Det är en rätt enkel operation att samla Europas tågtider i databaser och låta människor kolla platser och köpa plats direkt online. Det finns faktiskt en enkel app till mobilen från Interrail-service som visar alla tänkbara linjer och stationer i hela Europa. Snabbare och enklare än SJ:s egna och som dessutom funkar offline. Men det går inte att boka! Bara att kolla. I Sverige finns bara fyra stationer som bokar. Tyskland verkar ha ett fungerande bokningssystem men även det kräver att man går till stationen. Det här är ju stenålder men ändå verklighet. De nationella tågsystemen skulle kunna vara väldigt effektiva när det gäller biljetter men är förstörda av ointresse och privatiseringarnas krånglighet.
Så man får lura systemet. Genom att tokboka resor i Tyskland som en kanske inte kommer göra. Att boka platsbiljetter över kontinenten kostar bara några hundra.
Välkommen till Bern. Schweiz lilla huvudstad är … liten. Fem, sex shoppinggator, Starbucks och så en vacker (rätt genial faktiskt) fontän framför parlamentet. Massor med cyklar men inga cykelbanor och få som cyklar. En enda biogasbil. Inga vindsnurror trots alptopparna. Och nästan inga solceller. Däremot träved staplad längs husen utanför staden.
Jag lämnar Bern fort med bara en nyfiken fråga kvar: de gamla husen har lutande underdelar, varför? De pekar ut i trottoaren som om husen behövde mera stöd. Mera fötter. Långt nere i dalen forsar vattnet.
Genua. Om man vill se global kapitalism kan man åka de lokala tågen från Milano till Genua och se containerbergen i hamnen. Stållådor från alla världens hamnar på väg med lastbil till all världens städer. Det är lätt att skriva om ekonomi, utveckling och kris och utgå ifrån världens statistik men jag tror det är ännu enklare att sitta i ett fönster i de gamla husen i Genua och titta på aktiviteten i containerleveranserna. Kapitalismen som en levande organism i sommarhettan.
De lokala tågen i Italien är från förr. Det är som att göra en tidsresa tillbaka till 70-talets Interrailande. Det är trångt. Folk ligger i korridoren. Toaletten är ett hål i golvet, piss och skit rinner ner på spåret … Och sen stolarna vid korridorens långvägg, de där man pustade ut på efter att ha suttit på golvet i timmar. Segern … en stund på en väggstol!
Alessio. Hela den norra italienska kusten är bebyggd som en enda lång småstad i vik efter vik med nya ortsnamn, men ingen fri yta mellan kommunerna. Det är parasollernas privatiserade land, varje meter av strand är bokad och de offentliga fria badplatserna ligger på stenstränder där varningsskyltar upplyser en om att ingen övervakar dig när du badar. I trafiken gäller de små bilarnas tyranni, det är ”kör först” som gäller och de få cyklisterna riskerar hälsan på små vägar där de inte får plats vid sidan om alla Fiatar. Husen är små och vänliga. Det började direkt när tåget lämnade Schweiz. Arkitekturen ändrades efter några kilometer, det är som om människans gränser finns där fast tågen inte känner dem. Samma sak märks vid passagen vid Menton där franska rivieran ersätter italienska. Större hus, mera pengar och bredare gator. Det är bara med tåg jag ser sådana här skiftningar mellan länder. Man reser i tid, i klass och i rum och ser världen förändras utanför de långsmala oöppningsbara fönstren.
När spåren blir rakare vid Avignon är det bara några timmar till Paris. Tågens hastighet gör att man får titta långt bort för att överhuvudtaget kunna se något. Sen vila i världens mest självmedvetna stad. Vad mer? Tja, du träffar folk på tåg. Om du vill. Vad sägs om att prata med dottern till en flykting från Francos fascistiska Spanien som nu höjer rösten i vagnen för att berätta om vad de bruna egentligen står för. Eller träffa de där hyperrika ryssarna som tagit över rivieran, för vad ska oligarkernas barn annars flytta till? Vad är meningen med alla dessa pengar om de inte ska kunna spelas bort på ett av västvärldens kasinon? Utanför fönstret en tvåtusenårig akvedukt som lyser i landskapet. En annan infrastruktur. Undrar om romarna kallade dem lönsamma?
Det är klart du ska åka tåg.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
