FN:s generalförsamling släcktes ner. Filmprojektorer tändes. Den påkostade trailern rullade igång, med stråkorkester, filmklipp med klimatkatastrof, vindsnurror, solcellspaneler, klimatstrejkande barn – och en djup Hollywoodröst som underströk den historiska dagen.
Förväntningarna skruvades upp. Och FN:s generalsekreterare följde upp med ett allvarsamt brandtal. Det här var ingen talkshow – det var Action Summit. Nu skulle det levereras.
Så blev det Greta Thunbergs tur. I ett slag vändes allt uppochned. Orden som följde lär gå till historien: “Ni har stulit mina drömmar och min barndom med era tomma ord…”, “Allt ni kan tala om är pengar och sagor om ändlös ekonomisk tillväxt... “Ni sviker oss…”, “Alla framtida generationer har sina ögon på er. Och om ni väljer att svika oss så kommer jag aldrig att förlåta er. Vi kommer inte att låta er komma undan den här gången. Just här, och just nu drar vi gränsen.”
Orden är förunderligt starka i sig. Och 16-åringens känslor svämmar över i de filmklipp som redan blivit virala. Det som inte syns, emellertid, är reaktionerna bland världens församlade ministrar och statschefer. Hur hela atmosfären i den pampiga FN-salen plötsligt förändrades. Hur hela toppmötet – Climate Action Summit – på några få minuter sjönk ihop som en sufflé.
Efter det var det som om hela tillställningen inte förmådde resa sig igen. Anförandena rann iväg. Noga utvalda. Det bästa världen har att komma med. Men över alltihop svävade den obönhörliga insikten: O-t-i-l-l-r-ä-c-k-l-i-g-t.
En efter en staplades besvikelserna på varandra: Indien – hade de något avgörande nytt att säga? Knappast. Tyskland – nej. Angela Merkel redogjorde för landets nya klimatplan. Men alla vet redan att den är otillräcklig. Donald Trump, som smugit sig in i salen, halvsov sig igenom Merkels tal. Brasilien – fanns de ens på plats? EU – alltjämt oeniga. Ryssland – slog till med lova att ratificera Parisavtalet, efter fyra år. Och så Kina, som många hoppats på: En deprimerande tystnad om möjligheten att höja landets klimatambitioner.
Det som verkligen hade behövts – rejält höjda ambitioner bland världens stora ekonomier – uteblev. Efter halva toppmötesdagen började världens miljöorganisationer förkunna sina domslut:
– Det här toppmötet skulle vara en vändpunkt. Istället har vi fått se en exceptionell avsaknad av åtaganden från de största och rikaste utsläppsländerna, dundrade Harjeet Singh i ActionAid.
– Världens länder förväntades komma hit för att annonsera att de ska stärka sina klimatambitioner. De flesta stora ekonomier misslyckades helt, konstaterade World Resources Institutes chef Andrew Steer.
Allt var naturligtvis inte nattsvart. Tvärtom.
Ett 60-tal små och medelstora länder har utlovat stärkta klimatambitioner – inte minst de som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Ungefär lika många har antagit målet netto nollutsläpp senast år 2050.
Samtidigt har en rad initiativ skapats mellan länder, företag och organisationer. Som den som ska försöka få fram fartygstransporter med netto nollutsläpp till 2030. Eller den som ska arbeta med industrins omställning, med Sverige och Indien i spetsen.
I företagsvärlden har 87 koncerner, värderade till 2 300 miljarder dollar, lovat att stöpa om sin verksamheter i linje med 1,5-gradersmålet. Och i finansvärlden växer trycket för regleringar som pressar världens investeringar i rätt riktning.
På det hela taget har hela utgångspunkten för förhandlingarna förändrats: Från att minska utsläppen litet grand till att eliminera dom. Och det är vägen dit som numera står i centrum: Omställningen.
Problemet är att helheten alltjämt är otillräcklig. Och att tiden som spillts i åratal nu ligger världen till last. Gradvisa steg räcker inte längre. Det måste till systemförändringar på politisk nivå – och det är världens stora ekonomier som släpar efter mest.
I september 2020 ska världens länder officiellt uppgradera sina klimatambitioner. Och framför allt: Runt 2020 måste den envist växande utsläppskurvan för världen vändas nedåt. Om tio år måste utsläppen halverats. Annars glider den sista rimliga chansen att klara 1,5- och 2-gradersmålen världen ur händerna.
Är det möjligt att åstadkomma en sån politisk omsvängning?
I stort sett alla på klimattoppmötet var överens om en sak: Det politiska trycket har höjts under det senaste året. Dramatiskt. Konsekvenserna av den globala uppvärmningen har märkts allt tydligare. Forskarvärldens budskap har skruvats åt. Och så har vi Greta Thunberg. Ungdomsrörelsen har förvandlat klimatångesten till en politisk kraft.
Det här är något helt nytt. En scenförändring.
Men för att lyckas måste trycket fortsätta att växa. Och riktas mot nationell nivå – där regeringar och politiker väljs. Politisk förändring trummas sällan fram på toppmöten. På toppmöten är manöverutrymmet begränsat. Regeringar har sina mandat – och de ändras inte under en toppmötesvecka, utan vid val och av politiska partier.
Ingen vet hur uppvaknandet inför klimatkrisen kommer att utvecklas. Men kanske är det på de nationella arenorna som vi kommer att få se ungdomsrörelsen ta sitt nästa steg? Utanför partikonvent och riksdagshus, inför de avgörande besluten.
Men be aware. Utmaningarna är annorlunda än under internationella toppmöten. På den nationella arenan kommer klimatfrågan flätas samman med vår tids andra utmaningar: högerpopulismen, klyftorna, den vittrande välfärden. Och motståndaren kommer inte, som i New York, glida in lite halvslött och fingra på sin mobiltelefon.
