Men när vi väl gör det brukar det bara ta en liten stund innan det magiska sker: Våra gnälliga barn blir som förbytta, får ett harmoniskt lugn i blicken och förlorar sig i alla de pinnar, stenar och klättervänliga formationer naturen bjuder på. Och varje gång tänker jag att vi borde göra detta oftare.
Vid Monte Perdidos fot infinner sig dock inte förtrollningen omedelbart. Trots att de hade fått leta vandringsstavar i skogen och tilldelats sina respektive favoritmellanmål är de gnälliga och omotiverade. Framför oss höjer sig enorma bergväggar som skiftar i olika toner av rött, brunt och grått.
– Titta, är det inte imponerande?
– Tycker du ja. Berg är tråkiga. De bara står där, säger 7-åringen.
Han och hans systrar håller fast vid denna bergens extrema tråkighet i säkert en timme. Fram tills det att vattnet börjar att porla. Det rinner ut ur berget, faller ut från bergsväggarna, forsar förbi oss i en flod. Det går att dricka, att kasta stenar, duscha och bada i. Och barnen hamnar äntligen i den efterlängtade transen. Glaciärens smältvatten är kanske inte ungdomens men i alla fall den harmoniska flerbarnsfamiljens källa. Här kan vi hämta andan.
Men snart är glaciären borta.
Världens glaciärer smälter nu snabbare än någonsin sedan det började mätas. Fem gånger snabbare än på 1960-talet. I augusti hölls en begravningsceremoni för den isländska glaciären Okjökull och i Anderna, Alperna, Himalaya och Antarktis smälter glaciärerna i en hisnande takt. Ingenstans går det så fort som här i Pyrenéerna – bergskedjan som sträcker sig över landgränsen mellan Spanien och Frankrike.
33 av de 52 glaciärer som fanns här år 1850 har idag smält bort – de flesta efter år 1980.
Glaciärerna Monte Perdido och Maladeta är Europas sydligaste och troligen de som försvinner först, enligt Ignacio López Moreno. Han är geograf och har tillsammans med sitt team vid IPE (Pyrenéernas miljöinstitut) analyserat Monte Perdido-glaciären. Forskningsgruppen menar att den kan användas som en spåkula för andra glaciärers framtid.
Temperaturhöjningen i Pyrenéerna är den dubbla i förhållande till den globala. Det som sker här är vad som väntas ske jordens glaciärer de närmsta decennierna. Vi kan observera hur Monte Perdido-glaciären beter sig i sina sista stadier och därmed utreda huruvida det finns något att göra för att försnabba eller sakta ned förloppet. Monte Perdido själv anses dock dödsdömd även om drastiska åtgärder skulle tas de närmsta åren. Det har gått för långt för att vända förloppet. Men just här är i alla fall inte invånarna beroende av glaciärens smältvatten för överlevnad – vilket de är på andra platser på jorden.
Vattnet är så kallt att fötterna domnar bort. Det bryr sig inte våra förtrollade barn om. De vadar i bäcken, kastar stenar ned för vattenfallen och skvätter de kalla dropparna på varandra. Att kylan inte bekommer dem beror till kanske lite på naturens magi – men framför allt på att det är så varmt. Trots att vi befinner oss 1 300 meter över havet och är på väg uppför är det nästan 30 grader varmt i luften. På vår resa mot Spanien genom Frankrike fick vi som mest tampas med 43-gradig värme. En förlamande dag som vi tillbringade i Gursonsjöns vattenbryn i Bordeauxs vindistrikt. Flera gamla och sjuka satte sina liv till just den dagen, enligt lokalpressen.
Det är också de allt högre sommartemperaturerna som är den främsta anledningen till issmältningen, enligt en studie vid Glaciärforskningscentret World Glacier Monitoring Service. Forskaren Michael Zemp som som ledde studien säger till nyhetsbyrån AP att alla glaciärregioner samtidigt börjat förlora ismassa de senaste 30 åren och att det är uppenbart att det beror på klimatförändring orsakad av människan. Glaciärer växer på vintern och smälter på sommaren – om de smälter mer än de växer försvinner de till slut.
Jag berättar för barnen om glaciärernas situation utan att förvänta mig något större intresse. Treåringen plaskar mycket riktigt vidare i smältvattnet – men de två stora rycker till och tittar på mig med stora ögon.
9-åringen vill veta om det är miljöförstöringens fel.
– Ja, det är vad de som jobbar med glaciärer säger i alla fall.
Den som vandrat i berg vet att på väg uppför är det ofta tystlåtet och fåordigt men på väg ned kommer orden. Under vår nedstigning är barnen upprörda. De har pratat om sådant här i skolan: Om plast, kött, flygplan och bilar som förstör naturen. De har sett den svenska flickan Greta Thunberg i ”Lilla aktuellt” men också i fransk och spansk tv. Hon är känd över hela världen och hon säger att vi vuxna har stulit deras framtid.
De riktar blickarna mot oss: Varför bär vi vårt vatten i plastflaskor? Varför slutar vi inte åka bil? Kan inte någon bara ta snö från ett annat berg och kasta det över Monte Perdido med ett flygplan? Kan vi inte sätta stopp för det här?
– Nej, just den här glaciären är nog förlorad, säger jag.
– Men vi kan fortfarande rädda andra glaciärer, på andra platser.
Kanske.
