Det kommer behövas stora summor, som olika delar av världen har helt olika förutsättningar att kunna bidra med. Enligt utvecklingsländerna ​​behövs det 1300 miljarder dollar för att klara av att nå klimatmålen samt hantera effekterna av klimatkrisen.

Problemet är att de rika länderna hittills bara sagt att de kan tänka sig att betala några hundra miljarder dollar. EU och Sverige har framfört att summan måste vara ”realistisk” och att 200 miljarder vore en realistisk summa.

Förhandlingarna har hittills inte lyckats nå några kompromisser. Tvärtom står parterna fortfarande långt ifrån varandra. När ett första utkast var klart på torsdagsmorgonen saknades skrivningar om summor helt i texten.

– Jag tänker inte linda in det. Som det ser ut nu är det helt klart oacceptabelt, säger EU:s klimatchef Wopke Hoekstra om utkastet vid en presskonferens på torsdagsmorgonen, enligt TT.

Även den afrikanska förhandlingsgruppens ordförande, Ali Mohamed, är missnöjd. Han säger till nyhetsbyrån AP att summan utgör den kritiska punkten för att nå en överenskommelse.

Mörkt – men inte becksvart

Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén är en veteran i klimattoppmötessammanhang. Det första toppmötet hon var på var det i Kyoto i Japan 1997. I år är hon på plats i Baku. Läget bedömer hon som mörkt, men inte becksvart.

–  Det rör på sig. Förhandlingarna har stått stilla sedan förra veckan, men nu har man i alla fall lyckats ta fram ett utkast, även om det som sagt saknas en siffra. Och fortfarande står parterna väldigt långt ifrån varandra, säger Karin Lexén.

Hon betonar att det inte bara är finansieringsfrågan som är viktig under mötet. Även förhandlingar om utsläppsrätter och ett författande av en förhoppningsvis skarpare text om utsläppsminskningar ska hinnas med under de återstående få dagarna. Men finansieringsdilemmat bedömer hon som mötets stora knäckfråga. Och här anser hon att Sverige och EU bör öppna plånboken.

– Självklart ska inte bara EU ta på sig ansvar, men EU borde ta ett rejält steg framåt och närma sig den afrikanska gruppen. 

Hon påpekar att utmaningen inte enbart handlar om att få fram en siffra. 

– Innehållet är också viktigt. Vi vill att denna siffra ska bestå av bidrag, inte lån. Siffran ska heller inte kunna uppnås med handel med utsläppsrättigheter i första hand. Vi behöver en kärna av offentliga finansieringar och inte bara hoppas att marknaden ska lösa detta.

Stämningen under Cop29 skiljer sig från den under tidigare möten, anser hon.

– Det är ganska låg stämning. Det geopolitiska läget är inte gynnsamt för progressiva beslut. Valet och Trump spelar in och likaså kriget i Ukraina. Det finns mycket oro i världen, vilket gör att fokuset på klimatet blir mindre. 

1700 från fossillobbyn

Mötet påverkas också av att många fossillobbyister är på plats. Enligt officiella siffror rör det sig den här gången om omkring 1700 personer som har till uppgift att föra fossilindustrins talan. Flera av dem har inte stuckit under stol med att de är på plats för att göra affärer.

– Det här problemet har hängt med Cop-mötena sedan deras begynnelse. Även i Kyoto 1997 låg oljeindustrin på för att få ner ambitionerna. Men i takt med att Parisavtalet har blivit allt mer konkret har också lobbyisterna mobiliserat och blivit fler. Deras påverkan är ett jättestort problem här.

Det är samtidigt färre NGO:s på plats i år än under tidigare möten, vilket påverkar dynamiken, anser hon.

– Massa olika saker spelar roll. Man får inte demonstrera utanför, det är svårt att ta sig till Baku och mötet hålls i ett oroligt område. Dessutom sker de flesta förhandlingar bakom stängda dörrar, vilket är ett generellt problem. Ju färre vi är desto svårare har vi att påverka utifrån de stängda rummen. Det blir en obalans.

Hur ser du på utsikterna för att hitta en lösning till helgen?

– Det blir svårt men inte omöjligt.