Där har du den verklighet som Anabela Lemos, klimataktivist från Moçambique, i förra veckan tog några dagar ledigt ifrån för att istället komma till Stockholm och ta emot årets Per Anger-pris, regeringens internationella pris för mänskliga rättigheter och demokrati.
– Det känns stort och viktigt att få priset. Framför allt för att det sätter värde på vårt arbete som miljöaktivister och för att det synliggör vår kamp. Miljön måste skyddas, och när du skyddar miljön skyddar du också människor. Det finns inget liv kvar för oss människor om vi inte skyddar naturen, säger pristagaren när Dagens ETC möter henne i Forum för levande historias lokaler i Gamla stan i Stockholm.
Fick nog
Miljöengagemanget har hon haft sedan tonåren. Först ett allmänt sådant; över naturen, haven, föroreningar. Men 1998, när hon fick höra att det i närheten av staden Matola skulle byggas en förbränningsugn för att destruera 900 ton giftiga bekämpnings- och gödningsmedel – med hög risk för utsläpp av cancerframkallande ämnen som följd – fick hon nog och bestämde sig för att bli aktivist på heltid.
Två och ett halvt år tog det, men till slut fick myndigheterna ge upp planerna på lokal förbränning och tvingades istället skicka tillbaka det giftiga avfallet till sina ursprungsländer i Europa.
– Under den perioden började många komma till oss och bad om hjälp, så vi bestämde oss för att starta en organisation och fortsätta kampen för miljön, säger Anabela Lemos.
– Det första vi engagera oss i var olaglig skogsavverkning och i ett dammbygge i Zambezifloden som vi nu lyckats förhala i 21 år.
Pågående kamp
Kampen om Zambezifloden pågår med andra ord än idag. Det senaste beskedet om Mphanda Nkuwa-dammen – med en planerad kapacitet på 1 350 megawatt (MW) i ett land där behovet stannar vid 350 MW– är att bygget ska påbörjas 2024, vilket enligt Anabela Lemos vore en katastrof.
För det första planeras dammbygget i en av Afrikas mest exploaterade floder. För det andra innebär det stora risker för Moçambiques ekonomi, för boende i närheten och deras hälsa samt för omkringliggande miljö. Och för det tredje finns en oro för att elproduktionen inte kommer att komma befolkningen till del. Bara en minoritet av moçambikierna har idag tillgång till elnätet och att bygga ut denna infrastruktur så att fler kan få elektricitet innebär kostnader som regeringen med största sannolikhet inte kommer att godkänna. Istället kommer elektriciteten enligt Anabela Lemos att gå på export, dessutom till under marknadspris.
”Förlorat allt”
Problematiken kring Mphanda Nkuwa-dammen ger en bra bild både av de krafter Anabela Lemos slåss mot och av de risker för människor och miljö som hon försöker bekämpa.
– Idag finns många samhällen runt om i Moçambique som förlorat allt. Deras vatten är helt förorenat, ofta helt svart. Det finns stora hälsoproblem. Människor tvångsförflyttas för att ge plats åt plantager, bland annat eucalyptusträd, som inte är anpassade till våra ekosystem och kräver enorma mängder vatten. Ibland handlar det om människor som sedan generationer varit fiskare, men som plötsligt skickas till inlandet så att deras levebröd försvinner. Och fiskarnas fruar, som tidigare haft land att jordbruka, förlorar även denna möjlighet när familjerna tvångsförflyttas, säger hon.
Får ni ingen som helst hjälp eller stöd från myndigheter?
– Ingen alls. Landet är helt korrupt och vår regering mycket intresserad av de projekt vi slåss emot, säger hon och räknar upp olika exempel på hur höga politiker förskingrat miljontals dollar tänkta att gå till projekt som skulle kommit befolkningen till del.
Hot och trakasserier har blivit en del av Anabela Lemos vardag.
– En dag kom tre personer i kostymer och trängde sig in i vårt hem och misshandlade min son och bröt hans revben. De gav sig av först när han visat upp sitt körkort och de insett att det var fel son de gett sig på. Det var min äldsta son Daniel, som också jobbar i vår organisation, de ville åt. Så de plockade på sig ett gäng dokument och lämnade.
Låg regeringen eller storföretagen bakom?
– Det kan vara både och, men oftast är det regeringen. Vi har också haft inbrott i vårt kontor. Det var över en helg så de som gjorde det hade nog med tid för att plocka isär våra datorer och ta med sig hårddiskarna. Resten vandaliserade de innan de gick.
– När vi sedan anmälde inbrottet till polisen var deras första reaktion att fråga vems tår vi trampat på. Sen tog det ett år för dem att skriva ihop en anmälan om händelsen.
Har hoten och den konstanta uppförsbacken någonsin fått dig att fundera på att sluta?
– Nej. Att vara tyst eller rädd löser inget. Dessutom blir man en del av problemet. När man tittar tillbaka i historien, på den kamp människor fört och på saker som förändrats, så är det ju människors mod som fått dem att ändras. Ingen kamp är enkel.
”Chockerande”
Den kamp hon nu för är mot ett gigantiskt gasprojekt i Cabo Delgado-provinsen i norra Moçambique, en region som dränkts i blod på grund av en väpnad konflikt med grannlandet Rwanda, triggad av spänningar mellan fattiga människor å ena sidan samt nationella och internationella eliter – både politiker och storföretag, som plundrar regionen – å den andra.
Om anläggningen till slut byggs kommer den att öka landets utsläpp av växthusgaser med 14 procent. Om regeringen får som den vill kommer sex sådana anläggningar att byggas.
– Det som händer i Cabo Delgado är chockerande. Det är ett av de viktigaste ekosystemen i världen på grund av korallreven. Om det exploateras kommer många arter att dö ut och ekosystemet försvinna. Många säger att gasen är viktigare än miljön, men det är nuvarande ekosystem som skyddar havet från att värmas upp för mycket. Allt hänger ihop.
