Trots det anser Matt Huber, författare till den nyutkomna ”Climate change as class war: Building socialism on a warming planet”, att Marx analys och dess ständiga kamp mellan ägarklass och arbetarklass både är relevant och nödvändig för att lösa dagens klimatkris.

– Vi kan hålla hur många demonstrationer som helst till stöd för forskningen och klimatet, men det påverkar knappast maktförhållandena, säger Huber under en videointervju från sin arbetsplats på universitetet i Syracuse, några timmar norr om New York.

På samma sätt som det krävdes en arbetarrörelse för att garantera ett drägligt liv för lönearbetare, kommer organi­sering av arbetarklassen att vara ett måste för att få fart på den gröna omställningen, lyder Hubers analys. I dag ligger allt för stort fokus på individuella förändringar och konsumentmakt, och för lite på att påverka och reglera den lilla krets kapitalister som, för att använda Marx uttryck, styr produktionsmedlen.

– Nyliberala ekonomer hävdar att konsumenterna sitter på makten att förändra marknaden. Men vänstern, och definitivt marxismen, ser inte på ekonomin som enskilda konsumenter som gör fria val, utan som formad av fundamentala klassintressen och makt hos den lilla minoritet som äger och kontrollerar företag. Det är de människorna, vars vinster är drivkraften bakom alla ekonomiska beslut, vi måste bygga tillräcklig makt för att besegra.

Efterlyser ny retorik

I boken påpekar Matt Huber att dagens arbetarklass fortfarande kämpar mer med de problem som var aktuella i mitten av 1800-talet – otillräckliga löner, brist på sjukvård, höga bostadskostnader – än med klimatkrisens konsekvenser. 57 procent av amerikanerna tror inte att klimatkrisen kommer att orsaka dem någon personlig skada. För att engagera arbetarklassen efterlyser Huber därför en ­annan retorik än dagens åtstramningsbudskap där vi uppmanas att sluta flyga och äta kött, konsumera mindre, odla eget i trädgården och generera el med solpaneler.

– Under dagens kuvande, nyliberala gilded age-kapitalism känner sig amerikaner sällan som de slösaktiga, glupska, giriga konsumenter som miljöaktivister beskriver dem som.

Att vi i dagens klimatdebatt ofta diskuterar konsumentval i stället för storföretagens agerande är ingen slump, menar Huber.

BP lanserade klimatavtryck 

– Flera forskare menar att konceptet ekologiskt fotavtryck i princip uppfanns av British Petroleum 2004, som en del av bolagets Beyond Petroleum-­kampanj. Det var sex år innan bolagets stora oljeutsläpp i Mexikanska golfen. Forskare har visat att det varit en systematisk och medveten strategi, inte bara från BP utan även andra fossilföretag, att flytta uppmärksamhet och ansvar mot individuella konsumenter. Företagen uppmanar folk att göra olika quiz för att mäta sitt koldioxidavtryck och lära sig minska det. Idén om att den globala upphettningen orsakas av våra individuella livsstilsval passar utmärkt för vinstdrivande företag vars hela affärsmodell bygger på att gräva upp fossila råvaror ur marken och omsätta dem i vinst.

Är inte vi i väst, i synnerhet amerikaner, bortskämda med att kunna använda obegränsat med energi och ha tillgång till alla typer av varor? Världen över ser vi också konsumtions­ökningar över tid, vi äter till exempel 23 procent mer per person än för 50 år sedan. Oljekonsumtionen fortsätter uppåt.

– Som socialist ser jag verkligen inte den amerikanska livsstilen som särskilt socialistisk utan extremt privatiserad. Jag kallar det ett system av privat proviantering. En känsla av att vi kan leva helt isolerade utan hjälp av det offentliga. Margaret Thatcher sa ”det finns inget samhälle” och många lever liv som fått dem att tro att det är sant. Jag propagerar för livsstilsförändringar paketerade som offentliga investeringar och offentlig konsumtion. Många Green New Deal-aktivister – och jag älskar det här sättet att uttrycka sig – pratar om hur de vill bygga offentlig lyx.

Matt Huber har själv knackat dörr för att prata med väljare om Green New Deal.

– Många sa ”javisst, jag håller med. Men det kommer aldrig att hända”. Vi måste börja leverera, övertyga människor och bygga självförtroende.

Svensk debatt

”Climate change as class war” gavs ut i maj och finns bara på engelska. Trots det har den redan debatterats i Sverige. Litteraturkritikern Rasmus Landström (återkommande medarbetare i Dagens ETC) beskrev i Aftonbladet boken som ”frisk luft i ett kvavt rum” och ”nödvändig läsning, inte bara för vänstern utan för alla som vill se en demokratisk omställning”. Kulturchefen Karin Pettersson såg i stället bokens premiss och Landströms recension som en diss mot dagens unga, radikala klimataktivister och en ”snuttefilt för en försvagad arbetarrörelse”.

Matt Huber avfärdar inte den unga klimatrörelsen, men är inte positiv till alla protest­aktioner.

– Civila olydnadsaktioner kan vara av godo men också väldigt mycket av ondo om de till exempel stoppar ett pendeltåg fullt av arbetare. Extinction Rebellion drabbades av en stor backlash i London, det var inte särskilt strategiskt.

Han pekar i stället på en framgångsrik lärarstrejk i West Virginia 2018.

– De förankrade sina krav i området och bland föräldrar innan de stängde ner skolorna.

Vem är arbetarklass?

Arbetarklassen ska med. Men vem tillhör egentligen arbetarklassen i dag? Och vem identifierar sig som arbetarklass? En komplicerad fråga, medger Matt Huber, och han gör en djupdykning i frågan i sin bok. Men kortfattat lutar han sig mot beräkningar från bland annat den socialistiska historikern Kim Moody: 63 procent är arbetarklass i USA.

– Många använder också antalet människor utan college­examen, och det blir också runt två tredjedelar. Men 80–85 procent i USA kan inte försörja sig utan att lönearbeta.

Du ser fackförbunden som en viktig kugge. Knappt 11 procent av amerikaner i arbetsför ålder är medlemmar i facket. Är det verkligen rätt väg att nå och mobilisera arbetarklassen?

– Runt 14 miljoner är ändå med i fackförbund, få andra institutioner kan visa liknande medlemsantal redo att aktiveras. Men i boken försöker jag också dela upp strategin att nå arbetarklassen i två delar. Den första är att leverera saker i stil med Green New Deal: gröna bostäder, allmän sjukförsäkring, jobbprogram, sådant som verkligen kan ha en effekt på arbetarklassens liv, paketerat som klimatåtgärder. Det kan bygga ett starkt stöd bland arbetarklassen. Men en arbetarklass-strategi måste också fundera på hur arbetar- och fackförbundsrörelsen kan vitaliseras igen, för den är liten och krympande. Trots det är den ändå en av de bastioner för samhällsförändring som vi har kvar. Facken har enorma institutionella ekonomiska resurser om kan sättas in, och ett inflytande som kan skifta politiska vindar.

”Riskerar att utmanövreras”

En del amerikanska fack har redan ställt sig bakom Green New Deal, främst inom vård och skola. Andra förbund är uttalat emot reformpaketet. Facken inom energisektorn är nyckelspelare och Huber uppmanar klimatrörelsen att uppmärksamma dessa på att de riskerar att utmanövreras.

– Dagens förnybara energi-­industri finansieras främst genom Wall street och extremt privata kapitalistiska bolag. De är väldigt antifackliga. Om energi­omställningen sker genom ett grönt kapitalistiskt Wall street kan facken förlora allt sitt inflytande.

Som akademiker uppmanas Huber av sin arbetsgivare att flyga så lite som möjligt. Vi börjar prata om flygsektorn, en mycket stor utsläppskälla, och kommer in på fenomenet ”spökflygningar”: avgångar som körs med helt eller nästan tomma plan då flygbolagen inte vill riskera attraktiva start- och landningstider.

– Individuella konsumenter har en uppblåst föreställning om hur deras val påverkar organisationer. Spökflygningar är ett bra exempel, planen lyfter även när vi väljer att inte flyga. Fokus borde flyttas från konsumenten till att reglera eller förbjuda spök­flyg, och tvinga flygbolagen att övergå till fossilfritt bränsle.

Är funderingar på individuella klimatavtryck bara en distraktion? Eller är det åtminstone en inkörsport till ökat intresse och kunskap kring klimatfrågan?

– Jag har ingen större tilltro till en förändringsteori som lägger tonvikten på kunskap om klimatförändringarna och spridning av denna. Det är något vi redan testat i flera decennier. Inte heller till en teori som fokuserar på konsumentval som en katalysator som ska skapa förändring. Vad jag argumenterar för i boken är att det här är en maktkamp. Det handlar om makt och vi behöver mer makt. Jag är inte övertygad om att vi ökar vår makt särskilt mycket genom att sätta upp egna solpaneler och berätta för våra grannar hur coola vi är som gjort det.

Tror du att människor nöjer sig med individuella förändringar för att lindra sina ­skuldkänslor, i stället för att engagera sig i grupper och projekt som har möjlighet att skapa större ­förändring?

– Ja. Det är svårt att organisera och det innebär en väldigt stor livsstilsförändring att engagera sig i den typen av arbete. Mycket är grovjobb: kalkylark, att kontakta människor och störa dem, försöka få dem att komma på möten, demonstrationer, och annat.

Matt Huber ser dock gärna samtal mellan kollegor och grannar om klimatet och, tillägger han med ett skratt, även han har solpaneler på taket.

– Men till syvende och sist, menar jag, bottnar många av dessa samtal och handlingar i en skuld över den egna delaktigheten i klimatets kollaps. Skuldkänslor är inte särskilt användbara för att tillskansa sig makt.