För några veckor sedan fick jag ett brev från en anställd vid en privat flygplats i Storbritannien. ”Jag ser sådant som verkligen inte borde ske 2019”, skrev han. Varje dag ser han jetplan av modellerna Global 7000, Gulfstream G650 och till och med Boeing 737, starta från flygplatsen med en enda passagerare. Oftast flyger de till Ryssland eller USA.

De privata Boeing 737-planen, byggda för att rymma 174 passagerare, fylls på flygplatsen med omkring 25 000 liter bränsle. Det är lika mycket fossil energi som en liten afrikansk stad använder på ett år. Vart ska alla de här ensamma passagerarna?

Kanske ska de besöka ett av sina superhem, som byggts och drivs med enorm miljö­påverkan, eller kanske ta en tur med sin superjakt, som kan dra 500 liter diesel i timmen på tomgång och som är byggd och inredd med sällsynta material som utvunnits på bekostnad av vackra platser.

Det borde kanske inte förvåna oss att när Google höll ett möte för de rika och berömda vid resorten Verdura på Sicilien i juli för att diskutera klimatkollapsen, så anlände delegaterna i 114 privatjetplan och en flotta av megajakter, och de körde runt på ön i superbilar. Inte ens när de menar väl kan de ultrarika låta bli att förstöra den levande världen.

Avgörande faktor

En rad forskningsrapporter visar att inkomst är den absolut viktigaste avgörande faktorn för miljö­påverkan. Det spelar ingen roll hur grön man tror att man är – om man har ett överskott av pengar så spenderar man dem.

Den enda sortens konsumtion som har ett tydligt och positivt samband med goda miljöavsikter är mat: människor som ser sig själva som gröna tenderar att äta mindre kött och mer ekologiska grönsaker. Men ståndpunkter har inte mycket att göra med den mängd transportbränsle, hushållsenergi och andra material man konsumerar. Pengar övervinner allt.

Köpkraftens katastrofala följder förvärras av de psykologiska effekterna av att vara rik. Flera studier visar att ju rikare man är, desto sämre är man på att knyta an till andra människor. Rikedom kväver empati. 

En studie visar att förare till dyra bilar är mindre sannolika att stanna för fotgängare vid övergångsställen än förare till billiga bilar. En annan avslöjade att rika människor är mindre benägna än fattigare människor att känna medlidande med cancersjuka barn. Trots att de är oproportionerligt ansvariga för vår miljökris så kommer de rika att drabbas minst och sist av den planetära katastrofen, medan de fattiga drabbas först och värst.

Ju rikare människor är, visar forskningen, desto mindre sannolikt är det att de bekymras av denna insikt.

Ett annat problem är att rikedom begränsar perspektiven även hos de mest välmenande av människor. Härom veckan hävdade Bill Gates i en intervju med Financial Times att divestering (att göra sig av med aktier) från fossila bränslen är slöseri med tid. Det skulle vara bättre, påstod han, att ösa in pengar i omstörtande ny teknologi med lägre utsläpp.

Självklart behöver vi ny teknologi. Men han har missat den springande punkten: I vårt försök att förhindra en klimatkollaps är inte det viktigaste vad vi gör, utan vad vi slutar att göra. Det spelar ingen roll hur många solpaneler vi installerar om vi inte samtidigt stoppar kol- och gasförbränningen. Om inte befintliga fossila kraftverk stängs innan deras beräknade livslängd löpt ut, och all prospektering och utveckling av nya fossila bränslereserver upphör, har vi liten chans att förhindra en global uppvärmning som understiger 1,5 grader.

Men detta kräver strukturell förändring, vilken inbegriper politisk intervention såväl som teknologisk innovation – det avskyr Silicon Valleys miljardärer. Det kräver ett erkännande att pengar inte är ett magiskt trollspö som får allt det dåliga att försvinna.

Vem strejkar jag emot?

Förra veckan anslöt jag mig till den globala klimatstrejken, i vilken vuxna stod sida vid sida med de ungdomar vars uppmaning till handling har gett eko över hela världen. Som frilans har jag frågat mig vem jag strejkar mot. Mig själv? Ja, åtminstone en aspekt av mig själv. Det kanske mest radikala vi kan göra nu är att begränsa våra materiella strävanden. Det antagande som regeringar och ekonomer arbetar utifrån är att alla strävar efter att maximera sitt välstånd.

Om vi skulle lyckas med detta så raserar vi oundvikligen våra livsuppehållande system. Om de fattiga skulle leva som de rika, och de rika leva som oligarkerna, skulle vi förstöra allt. Den fortsatta strävan efter välstånd i en värld som redan har tillräckligt (om än väldigt dåligt fördelat) är en formel för massfattigdom.

En meningsfull strejk till försvar för den levande världen är, delvis, en strejk mot önskan att höja våra inkomster och bygga välstånd; en önskan som formats, förmodligen i större utsträckning än vi är medvetna om, av dominerande sociala och ekonomiska narrativ. Jag ser det som att jag strejkar till stöd för ett radikalt och besvärligt koncept: tillräckligt. Individuellt och kollektivt är det dags att vi bestämmer oss för hur ”tillräckligt” ser ut, och hur vi vet när vi har uppnått det.

Den här inställningen har ett namn, myntat av den belgiska filosofen Ingrid Robeyns: limitarianism. Robeyns menar att det borde finnas en övre gräns för hur stor inkomst och rikedom en person får samla ihop. Precis som vi erkänner en fattigdomsgräns, under vilken ingen människa borde falla, borde vi även erkänna en rikedomsgräns, ovanför vilken ingen borde stiga. Denna uppmaning till nivåsänkning är kanske den mest blasfemiska idén i det samtida samtalet.

Men hennes argument är sunda. Överskottspengar låter en del människor utöva omåttlig makt över andra: på arbetsplatsen, inom politiken och, framför allt, i erövrandet, användandet och förstörelsen av planetens naturtillgångar. Om alla ska kunna blomstra så har vi inte råd med de rika. Vi har inte heller råd med våra egen strävanden, vilka vår kultur av välståndsmaximering uppmuntrar.

Den bistra sanningen är att de rika kan leva som de gör enbart för att andra är fattiga: det finns varken fysiskt eller ekologiskt utrymme för alla att eftersträva privat lyx. I stället borde vi sträva efter tillräcklighet i det privata och lyx i det offentliga.

Livet på jorden hänger på måttlighet.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian. Översättning: Jenny Cleveson