Cykelpendlare har två naturliga fiender – raksträckornas leda och de branta backarna. Båda borde gå att rå på med elcykelns hjälp. Det är i alla fall min inställning när jag hämtar ett testexemplar av Hill Killer, som enligt handlaren är ”elcyklarnas Tesla”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Uppdraget är enkelt: att se om en elcykel gör det enklare att välja bort allmänna färdmedel, i mitt fall en 30 minuters sejour med gång–tunnelbana–gång.
Måndag
Det tar ett tag att greppa hur min ”backdödare” funkar. Det finns åtta växlar och jag kan välja om cykeln ska växla på mitt kommando eller automatiskt. Det senare funkar hyfsat, men tar i grundinställningarna inte hänsyn till att vissa vill trampa tyngre och andra lättare.
Dessutom finns det fyra lägen för elassistansen: ingen alls, eko (låg), normal eller hög.
Elcyklar finns i två varianter: de som går snabbare än 25 kilometer i timmen och därmed klassas som mopeder och de som slutar driva på efter 25 knyck och som räknas som cyklar. Den jag testar är av den senare sorten. Det innebär att den inte hjälper mig i nedförsbackar, men är underbar i motlut och en god hjälp under de kilometerlånga platta raksträckor som i vanliga fall känns tröstlösa – och där motvinden lätt fångar en.
På en display kan jag se min fart, distans och vilken växel och draghjälp jag har. Den är löstagbar, precis som batteriet, som kan laddas antingen direkt på cykeln eller i avplockat skick.
Det tar ett tag att fatta hur jag ska hantera växlarna och elassistansen, men när jag får till det känns det som att ha ett välvilligt fartmonster till sitt förfogande.
De problem som jag har hört att vissa andra elcyklar har, inte minst den långsamma reaktionen vid start, finns inte här. Redan från första trampet är det full fart. Jag blåser om ett par mamils (middle-aged men in lycra) redan första dagen. Triumf!
Tisdag
Idag står jag på. 19 minuter tar min sjukilometerstur till jobbet – och jag kliver av med ett stort leende på läpparna. Kollegerna undrar om jag har vunnit på lotto, men jag inser att det som har hänt är att jag har fått tillbaka känslan från barndomen. Alltså den där berusande friheten och farten som alltid var som störst under vårens första tur, när cykeln släpats fram ur sin vinterdvala och jag flög fram på grusvägarna hemma i Hälsingland.
Onsdag
Hur bra motion är det egentligen att elcykla? Jag gräver fram min gamla pulsmätare från året då jag gjorde Tjejklassikern (och cyklade nio mil på en svintung, akuthyrd damcykel eftersom min räser blev stulen tre dagar före Tjejvättern).
Jag behöver en referens angående min träningspuls, så den här dagen görs turen till jobbet på min vanliga hoj, en sjuväxlars som har bra utväxling och ändå en bekväm sittställning. Snittpulsen under den 28 minuter långa cyklingen ligger på 150 slag i minuten.
Torsdag
Det regnar, men jag är fortfarande sugen på att cykla till jobbet. Ett bra betyg till elcykeln. Jag trampar på i bra takt och har en snittpuls på omkring 140 slag i minuten. Trots elmotorn är det alltså en bra motionspuls, motsvarande en rask promenad.
Fredag
Efter en vecka är jag en fullfjädrad trampsupporter. Men vem har råd med en elcykel för 25 papp? (Jo, jag vet: den som slutar köpa SL-kort för 10 papp om året och som dessutom använder skatteavdraget som regeringen presenterade i höstbudgeten.)
Om jag var lite latare eller lite rikare skulle den här cykeln kunna vara ett alternativ. Nu nöjer jag mig med min vanliga cykel – och sneglar på alternativ i 10 000-kronorsklassen om jag tröttnar på det strömlösa livet.
… och nu då?
Sedan jag gjorde min testvecka har jag insett att det inte är någon större ansträngning att cykla de sju kilometerna till jobbet. Så nu gör jag det ungefär varannan dag. Utan elassistans – men fortfarande med ett nöjt leende när jag kommer till jobbet.
