Det här är en klimatpolitisk krönika över 2015, men jag börjar med att backa till 2007: FN:s klimatpanel släppte en av sina omfattande rapporter och världen gungade till. De stora tidningarna publicerade ångestladdade framtidsscenarier. Klimat- och miljörörelsen exploderade av engagemang. Forskare, musiker, pensionärer, ungar, fackliga aktivister, socialister. Jag kände hopp.
Två år senare, 2009, var det dags för klimattoppmötet i Köpenhamn. Nu skulle världens nationer enas om ett bindande och rättvist avtal. Naiva och fyllda med hopp marscherade vi i hundratusental på Köpenhamns gator. Vi var så många. Vi ville så mycket. Vi hade så rätt.
Det innehållslösa avtal som blev resultatet fick rörelsen att tappa luften. Spiken i kistan kom på mötet i Durban 2011. Klimatförhandlingarna ändrade nu definitivt skepnad. Inga bindande åtaganden. Inga konkreta mål. In med frivillighet och flum. Förhandlingarna skulle resultera i ett avtal i Paris 2015.
Min post-Durban-ångest var stor. En kväll i badkaret kunde jag inte kliva upp. Vi satt där, min man och jag, och pratade om världen. Vattnet blev iskallt och ingen av oss kunde andas. Vi ger järnet till 2015, sa vi. Har världen inte börjat svänga då så ger vi upp. Vi träffade andra stukade aktivister. Bildade kampanjer. Skickade förtvivlade mejl. Jag råkade ge delar av min gamla föräldragrupp dödsångest (förlåt hörni) och några fantastiska aktivister i det nystartade Föräldravrålet var födda att kämpa i motvind och mediaskugga tillsammans med andra delar av den andra vågens klimatrörelse.
Och så var vi då här. 2015 alltså. Vårt referensår. Och inte sjutton har världen börjat svänga åt rätt håll. Varken i klimatfrågan eller i något annat avseende.
De vetenskapliga rapporterna har liksom olika extremväder-fenomen avlöst varandra under året. Värmerekord. Nederbördsrekord. Tyfoner och stormar. En miljon på flykt i Filippinerna. Den värsta torkan i Kalifornien på 1200 år. 4:e advent är varmare än midsommar. En ny rapport slår fast att redan 2 graders temperaturhöjning kan innebära minst 6 meter för havet. Det innebär översvämmade landytor som nu är hem för nästan 400 miljoner människor.
Skräckrapporterna tycks emellertid flöda i en värld helt separerad från det politiska samtalet. Så himla 2007 att världen håller på att gå under. Vi vill inte pyssla med sånt 2015.
Året rivstartade med ett miljöparti som la sig platt för sossarna både vad gällde bygget av Förbifart Stockholm (denna miljökatastrof tillika hutlösa slöseri med skattemedel) och hanteringen av kolkraften i ägo av Vattenfall (bolaget som släpper ut mer koldioxid än hela Sverige). Visst har året innehållit några glädjepunkter. En ny påve som gör vilda utspel i klimatfrågan. En framgångsrik divesteringsrörelse. Enskilda städer och länder (Uppsala och Uruguay t.ex.) kliver fram som goda exempel. Men på det stora hela, och detta är viktigt, så fortsätter vi åt fel håll. I världen och i Sverige.
Parisavtalet avslutade 2015 på ett symptomatiskt vis. Högern hurrar. Åsa Romson hurrar. Stora delar av miljörörelsen hurrar. Åt vad? Åt ett avtal som vi när vi demonstrerade i Köpenhamn hade uppfattats som fullständigt oacceptabelt. Paris är bara början, invänder någon. Men Paris är ju inte början, det var meningen att det skulle vara typ slutet. Vi har haft globala klimatförhandlingar i snart 25 år och vi går fortfarande bakåt.
Direkt efter Paris passade svenska regeringens utredare på att föreslå en nedläggning av Förbifarten och all svensk kolkraft. Nä, jag skojade bara. Han föreslog istället en ny landningsbana på Arlanda. Samtidigt slog Norges regering fast att de ska söka efter olja och gas i nya områden. Storbritannien drämmer till med att de ska satsa på fracking och Indien och Japan går loss på mer kolkraft. Mer är att vänta. Och ingenting finns i Paris-avtalet som hindrar denna fortsatta idioti.
