Är klimat­aktivisterna verkligen problemet?

När jag läser i tidningen Arbetet att SSU:s nyvalda ordförande Lisa Nåbo valt att skicka en känga mot Greta Thunberg blir jag trött på gränsen till gråtfärdig. I Glasgow pågår ännu ett klimattoppmöte där fossilkapitalet i statsmannakläder lovar guld och gröna skogar – så länge de gröna skogarna inte sker på bekostnad av guldet och förutsatt att tekniken koldioxidinfångning och -lagring fungerar som drömt, förlåt, planerat. Men i Nåbos värld är det är klimataktivisterna som är problemet.

Nåbos kritik handlar dels om att Greta och Fridays for Future är ett gäng gnällspikar som inte bidrar med några lösningar på klimatkrisen. Den andra delen av Nåbos kritik, vilket lyfts fram i artikeln i Arbetet, är att Greta och kidsen är helt fel ute när de ägnar sig åt aktivism. Det är i politiken den riktiga förändrings­kraften finns. Och visst har Nåbo en poäng här.

Vi behöver fler klimatradikaler i riksdag och kommunfullmäktige.

Problemet är bara tiden. Låt oss säga att genomsnitts­åldern för Fridays for Future är 16 år. Teoretiskt sett kan de bli invalda i riksdagen 2026, alltså om fem år. Men bara 0,29 procent av riksdagsledamöterna är 23 år eller yngre. I praktiken, och baserat på nuvarande åldersfördelning i riksdagen, så behöver vi vänta till 2050 innan klimataktivisterna har fyllt 45 år (genomsnittsåldern för de som valdes in 2018) och har en reell chans att påverka via partipolitiken.

Det är snudd på tragikomiskt att året då Greta och de andra ungdomarna nått den ålder då de har en chans att bli invalda sammanfaller med det år då mycket av klimatpolitiken ska vara uppfylld. Nettonollutsläpp och fossilfria nationer. För att nå dit behövs alla krafter. På alla sätt. Både i och utanför parti­politik och parlament. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.