Departement förlorar finansiering, team upplöses och experterna de förlitar sig på avfärdas. Samtidigt stängs forskningsprogram ned och de tjänstemän som fortfarande har kvar sina jobb baktalas. Den självhatande staten raserar själva regeringsapparaten. Samtidigt förstör den offentliga skydd som försvarar oss mot katastrof.

En rad studier som publicerats de senaste månaderna har börjat undersöka föroreningarnas vidare påverkan. En av dem, publicerad i den brittiska tidskriften British Medical Journal, skriver att ofödda barns exponering för städernas luftföroreningar orsakar ”något som börjar likna en folkhälsokatastrof”. Föroreningar som fostret utsätts för i livmodern kopplas nu till låg födelsevikt, rubbningar i utvecklingen av barnets lungor och hjärna samt en rad tärande och dödliga sjukdomar senare i livet.

En annan rapport, publicerad i medicintidskriften The Lancet, hävdar att luftföroreningar orsakar tre gånger så många dödsfall som aids, malaria och tuberkulos tillsammans. Föroreningar, skriver författarna, ”hotar nu det mänskliga samhällens fortsatta överlevnad”. En samling artiklar i den vetenskapliga tidskriften PLOS Biology avslöjar att det inte finns någon tillförlitlig säkerhetsdata om de flesta av de 85 000 syntetiska kemikalier som vi kan utsättas för.

Hundratals av dessa kemikalier ”kontaminerar blodet och urinen hos nästan varenda människa som testats” och ­volymen av material som innehåller dem ökar varje år, men vi har ingen aning om vilken påverkan de sannolikt har, vare sig på egen hand eller i kombination.

Trumpregeringen har, som om det vore dess svar på rön av det här slaget, systematiskt raserat den amerikanska miljöskyddsbyråns (EPA) integritet, rivit upp Obamas klimatplan Clean Power Plan, annullerat miljöstandarder för motorfordon, upphävt förbudet mot chlorpyrifos (ett bekämpningsmedel som nu kopplas till försämrad kognitiv och beteendemässig funktion hos barn) och upphävt en anmärkningsvärd rad liknande offentliga skydd.

Begränsade till väst

Även i Storbritannien har flera på varandra följande regeringar inskränkt sin förmåga att bemöta kriser. Något av det första David Cameron gjorde var att stoppa regeringens tidiga förvarningssystem: den kungliga kommissionen om miljöföroreningar (Royal Commission on Environmental Pollution) och kommissionen för hållbar utveckling (Sustainable Development Commission). Han ville inte höra vad de hade att säga. Sparka de opartiska rådgivarna och ersätt dem med lismare: detta har föregått många imperiers fall. Nu, när vi i England frigör oss från den Europeiska unionen försämrar vi vår förmåga att lösa de problem som färdas över våra gränser.

Dessa patologier är dock inte begränsade till ”väst”. Uppgången för demagogi (tillämpningen av förenklade lösningar på komplexa problem, åtföljt av nedmonteringen av den beskyddande staten) är märkbar överallt. Miljökollapsen kommer allt närmre världen över. Utrotningen av hela djurpopulationer, insektageddon, utplåningen av regnskogar, mangrove, jord och akviferer samt förstörelsen av hela geosystem – såsom atmosfären och haven – fortskrider i förvånansvärt hög takt. De här sammankopplade kriserna kommer att påverka alla, men de fattigare länderna drabbas först och värst.

De krafter som hotar att förstöra vårt välbefinnande är också desamma överallt: huvudsakligen lobbymakten hos de stora företagen och de stora kapitalägarna, vilka ser den administrativa staten som ett hinder för deras omedelbara intressen. Förstärkta av den övertygande kraften hos kampanjbidrag, hemligt finansierade tankesmedjor, inbäddade journalister och fogliga akademiker hotar de att övermanna demokratin. Om du vill veta hur de arbetar, läs Jane Mayers bok ”Dark Money”.

Skulle kunna sprida kriser

Till en viss punkt stärks vår återhämtningsförmåga av vår sammanlänkning. Till exempel, om den lokala livsmedelsförsörjningen faller, gör regionala eller globala marknader det möjligt för oss att utnyttja produktionen någon annanstans. Men bortom en viss nivå hotar konnektivitet och komplexitet att bli ohanterliga. Systemets framträdande egenskaper, i kombination med den mänskliga hjärnans oförmåga att omfatta det, skulle kunna sprida kriser snarare än begränsa dem. Vi löper risk att dra ned varandra. New Scientist borde ha frågat: ”Står komplexa samhällen på randen till kollaps?”

Komplexa samhällen har kollapsat många gånger förr. Det har inte alltid varit något dåligt. James C Scott påpekar i sin fascinerande bok ”Against the Grain” att när den centraliserade makten började kollapsa – genom epidemier, missväxt, översvämningar, jorderosion eller regeringens självdestruktiva fördärv – tog dess undersåtar chansen att fly sina fållor. I många fall slog de sig samman med ”barbarerna”. Denna så kallade sekundära primitivitet, skriver Scott, ”kan mycket väl ha upplevts som en påtaglig förbättring gällande säkerhet, livsmedelsförsörjning och social ordning. Att bli en barbar var ofta ett försök att förbättra sin lott”. Den mörka tid som ofrånkomligen följde statens glansdagar kan ha varit den bästa tiden att leva i under den eran.

Endast en bråkdel överlever

Men i dag finns det ingenstans att ta vägen. De vilda marker och rika ekosystem som en gång försörjde jägare-samlare, nomader och flyktingar från imploderande tidiga stater som anslöt sig till dem finns nu knappt kvar. Endast en bråkdel av den nuvarande befolkningen skulle kunna överleva en återgång till det barbariska livet. (Ha i åtanke att Storbritanniens befolkning under den mesolitiska stenåldern, när människor överlevde genom att jaga och samla, var, enligt en uppskattning, som störst max 5 000 personer.) I den formellt demokratiska eran är nu den komplexa staten, med alla sina svagheter, det enda som står mellan oss och katastrof.

Så vad gör vi? I en kommande krönika kommer jag att föreslå en ny väg framåt. Den väg vi nu följer är inte den väg vi måste ta.