Det började med att en kompis till frilansjournalisten Andreas Jakobsson flyttade till Uppsala, där han själv bor. Hon hade sysslat med dumpstring tidigare, och en dag i augusti 2013 bestämde sig Andreas Jakobsson för att följa med av ren nyfikenhet.
– I början blev jag chockad över hur mycket som kastades. Det är klart att jag hade läst om det innan, men jag trodde inte att det skulle vara så omfattande som det faktiskt var. Jag fastnade direkt för dumpstrandet. Det var jäkligt kul, lite som att gå på skattjakt, man vet aldrig vad man kommer att hitta. Men ofta är det bra grejer, säger han.
Nu har Andreas Jakobsson levt på slängda varor i drygt två års tid, och dessutom skrivit boken Svinnlandet om sin tillvaro och det system där fullt ätbar mat kastas.
19 flaskor olivolja
Under de senaste två åren har Andreas Jakobsson kommit kontakt med andra dumpstrare, bland annat via sociala medier. Han har hittat favoritbutiker där han vet att det finns mat att hämta. Ofta är det färskvaror, som grönsaker och mejeriprodukter. Men även torrvaror som pasta, eller andra hushållsvaror som tvättmedel, kan dyka upp. Själva inhämtningen görs nästan alltid på kvällen eller natten. Sammanlagt beräknar Andreas Jakobsson att han har sparat omkring 150 000 kronor på sitt ”skattletande”.
– Det finns två riktigt bra fynd som jag inte kommer att glömma. En gång hittade jag 19 flaskor olivolja vid ett och samma tillfälle, det var riktigt fint. En annan gång fann vi två kilo ekologiska pinjenötter, värdet på bara det var över 2 000 kronor.
Några misstag, som att råka äta dålig mat, har aldrig skett. Däremot har det hänt att Andreas Jakobsson tagit hem fisk som varit dålig, som han sedan slängt.
– Rent generellt så är industrin duktig på att hålla borta farliga bakterier vid paketeringen. Det är få produkter som är dåliga när de passerat bäst före-datum, däremot ska man vara lite mer försiktig vad gäller sista förbrukningsdag.
”Nästan äcklad”
Men Andreas Jakobsson erkänner också att han har lite ambivalenta känslor kring dumpstrandet. Å ena sida är det ju kul att hitta gratis mat, å andra sidan är det problematiskt att det slängs så pass mycket i vårt samhälle.
– Man blir nästan äcklad när man ser hur mycket det är som kastas. Det är absurt. Särskilt när man tänker på att de flesta affärer har moscointainrar där maten förstörs, eller har den inlåst. Det vi kommer åt är bara en bråkdel.
Men han har inga egentliga moraliska betänkligheter kring sopdykandet.
– Rent miljömässigt är det ju naturligtvis bättre att vi äter upp maten än att den kastas. Jag tror att det är väldigt få människor som tycker att det är något dåligt.
Skulden läggs fel
I sin bok pekar Andreas Jakobsson ut ett antal skäl till det stora svinnet från butikerna:för mycket varor i affärerna, misslyckade kampanjer, smala specialsortiment, nya produkter som inte köps av konsumenterna, frukt och grönt som har ”fel” form. Men det är också mycket som slängs redan i produktionsledet och aldrig når ut till butikerna. Andreas Jakobsson är kritisk till att så pass mycket skuld för svinnet läggs på hushållen.
– Ofta talar man om att hushållen står för två tredjedelar av svinnet. Men statistiken är helt sned. Dels räknar den inte in svinnet från jordbruk och fiske, och dels inkluderar siffrorna för hushållen både onödigt och nödvändigt svinn. En stor del av det som slängs i hushållen är bananskal och kaffesump, att räkna in det är inte rimligt. Det är nog inte många i hemmen som slänger helt ätbara och ouppackade varor.
Höjd sopskatt lösningen
Andreas Jakobsson tror att en av grundlösningarna för att komma åt svinnet är att agera från politiskt håll och höja sopskatten.
– Det är jag helt övertygad om. Idag ligger skatten på 500 kronor per ton, det är löjligt lågt och har inte höjts på länge. Man skulle också kunna tänka sig högre skatt på att få slänga varor som kräver mycket energi i framställningen. Höjer man skatterna så ökar motivationen för både producenterna och mataffärerna att inte slänga så mycket.