Samma år hade han tagit emot Goldman-priset, ibland kallat det ”gröna Nobelpriset”, i San Francisco. Året innan bjöd makarna Sting och Trudie Styler honom till välgörenhetskonserten Live Earth i New Jersey och nyhetskanalen CNN gav honom sitt hjälte-pris.

I dag, femton år senare, har uppmärksamheten kring Pablo Fajardo och Chevron-fallet avtagit. Samtidigt fortsätter rättsprocesserna utan att oljebolaget ännu betalat en enda dollar i böter.

Medveten dumpning

Den juridiska långköraren har sin början i november 1993 då representanter för 30 000 ecuadorianska urinvånare och nybyggare stämde Chevrons föregångare Texaco i en domstol i bolagets hemstad New York. Enligt stämningen hade Texaco mellan åren 1972 och 1992 medvetet dumpat flera miljarder liter oanvändbar olja och annat giftigt avfall i omarkerade gropar och vattendrag i regnskogen i nordöstra Ecuador, helt i strid med vedertagna regler.

Sammanlagt släppte Texaco ut mer olja än när supertankern Exxon Valdez gick på grund 1989, över ett regnskogsområde stort som Öland och Gotland tillsammans. Lokalbefolkningen drabbades av cancer och barn föddes med missbildningar, utvecklade ovanliga hudsjukdomar eller dog av akut förgiftning.

Det värsta för oss är föroreningen av floderna, för de ger oss fisken vi äter och vattnet vi behöver.

Hälsoeffekterna fortsätter än i dag säger Mayra Piaguaje, Siekopai-folkets representant i de drabbades förening UDAPT, när Dagens ETC träffar henne och Pablo Fajardo i Stockholm dit de bjudits in av den svenska systerorganisationen Jordens vänner. Mayra Piaguaje har flera släktingar som dött av cancer.

– Det värsta för oss är föroreningen av floderna, för de ger oss fisken vi äter och vattnet vi behöver. Kvinnorna drabbas mer än männen, för vi tvättar kläder och badar våra barn i flodvattnet, säger hon.

– Cancer är tre gånger vanligare där jämfört med snittet i Ecuador, lägger Pablo Fajardo till.

Inga fler mutor

I nio år stred Texaco för att få rättegången flyttad från USA till Ecuador – enligt dess kritiker eftersom oljebolaget där hade enormt inflytande och rättsväsendet var korrumperat. År 2002 fick Texaco, som då köpts upp av Chevron, sin vilja igenom och 2003 inleddes rättegången i Lago Agrio, djungelstaden som sedan 1960-talet varit den ecuadorianska oljeruschens vagga. 

Året därefter lyckades Pablo Fajardo, trots sin bakgrund som fattig lantbrukare, ta advokatexamen och redan 2005 blev han gruppstämningens ledande juridiska ombud.

Oljebolagets lycka började vända 2006, när socialisten Rafael Correa vann presidentvalet i Ecuador. Steven Donziger, en amerikansk advokat som jämte Pablo Fajardo länge varit den centrala figuren i Ecuadors kamp mot Chevron, var segerviss:

– Med en administration ledd av den här mannen finns det inte en chans att Chevron någonsin kommer undan med vad det brukar här, alltså mutor, hemliga möten, och manipulation av regeringsmakten, sa Steven Donziger i dokumentären ”Crude” när Correa invigdes.

Från seger till förlust

I februari 2011 beslutade domstolen i Lago Agrio att Chevron skulle böta 18 miljarder dollar (då motsvarande 116 miljarder kronor), en dom som 2013 bekräftades av en nationell domstol med bötessumman sänkt till 9,5 miljarder dollar.

Men Chevron, som nekade till anklagelserna, vägrade betala och hade inte längre några tillgångar i landet som kunde beslagtas.

– För att utkräva betalning har vi försökt överföra domen till andra länder där Chevrons tillgångar finns, säger Pablo Fajardo.

De har försökt i Argentina, Brasilien och Kanada, och det är enligt honom i Kanada som de var närmast att lyckas – om det inte hade varit för att Ecuadors regering satte käppar i hjulet för dem. Vid det laget hade Rafael Correa nämligen lämnat över presidentposten till partikamraten Lenín Moreno, som efter sin valseger 2017 gjorde en kraftig gir högerut. Morenos regering uppmanade Kanadas högsta domstol att avvisa stämningen mot Chevron, vilket den också gjorde.

– Allt föll när Ecuadors regering bad de kanadensiska domstolarna att avvisa vår stämning, säger Pablo Fajardo.

Varför vände sig er regering emot er?

– Helt enkelt för att Ecuadors regering är företagsvänlig och vill behaga Chevron. Deras absurda och lite korkade logik är att värnandet av folkens rättigheter skrämmer bort utländska investeringar.

Pablo Fajardo förklarar att regeringens prickskytte mot stämningar utomlands är en konsekvens av den viktiga seger som Chevron skördade 2018 i Permanenta skiljedomstolen i Haag. Det handlar om en parallell rättsprocess där oljejätten stämt Ecuador för att ha brutit mot sitt avtal om investeringsskydd med USA. 

Den så kallade Haagtribunalen ogiltigförklarade de tidigare domarna mot Chevron och instruerade Ecuadors regering att se till att dessa inte skulle verkställas någonstans i världen.

Enligt Haagtribunalen hade Chevron redan frigjort sig från allt ansvar för miljökatastrofen genom de avtal som Texaco ingått med Ecuadors regering på 1990-talet. Dessutom bekräftade Haagtribunalen den version som redan fastställts av två domstolar i USA, nämligen att det i själva verket var advokaterna Steven Donziger och Pablo Fajardo som hade mutat och ljugit sig till de fällande domarna i Ecuador. Allt var enligt Chevron ett enda stort svindleri lett av giriga advokater som velat pumpa bolaget på pengar.

Så har de ömsesidiga anklagelserna fortsatt, helt i enlighet med den juridiska strategi som Chevrons talesperson Donald Campbell förklarade för nyhetssajten Globalpost 2009:

– Vi kommer att kämpa mot detta tills helvetet fryser till. Sedan kommer vi kämpa vidare på isen.

I ett av dramats mest bisarra delar, sätter amerikanska myndigheter Steven Donziger i husarrest i nästan tusen dagar, från vilken han släpptes förra året.

”Vi finner ingen rättvisa”

För Pablo Fajardo blottlägger Chevron-fallet hur internationell rätt i praktiken ger transnationella företags vinstjakt företräde framför mänskliga rättigheter. För att försöka ändra på det stämde han och föreningen UDAPT i mars i år den ecuadorianska regeringen i Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter i Costa Rica. De vill att domstolen ska deklarera att de fällande domarna mot Chevron, som bekräftades av Ecuadors författningsdomstol så sent som två månader före Haagtribunalens dom i Chevrons favör, väger tyngre än den senare.

– Det kommer att dröja många år innan det här målet är klart, säger Pablo Fajardo.

Dagen efter vår intervju, konstaterar han, är det exakt trettio år sedan stämningen mot Texaco lämnades in den tredje november 1993.

– Så det har varit 30 års kamp. I 30 år har vi färdats genom domstolar i Ecuador, USA, Kanada, Brasilien, Argentina och Costa Rica. Halva världen. Och vi finner ingen rättvisa.

Det finns ingen rättslig norm, ingen lag, inget fördrag som garanterar folken tillgång till rättvisan.

En viktig anledning till det, anser han, är att det inte finns en enda internationell domstol i världen där vanliga medborgare kan stämma transnationella företag.

– Det finns ingen rättslig norm, ingen lag, inget fördrag som garanterar folken tillgång till rättvisan. Det kan bara ske via någon stat. Men staterna representerar inte oss.

En strimma av hopp i Genève

Veckan innan vi träffas var Pablo Fajardo och Mayra Piaguaje i Genève för att följa FN-förhandlingarna om ett nytt internationellt avtal som de hoppas ska skifta den juridiska spelplanen till de mänskliga rättigheternas fördel. På förslag ligger ett bindande avtal som ska göra att transnationella företag lättare kan hållas ansvariga för människorättskränkningar världen över. Förslaget lades fram 2014 i en FN-resolution av Sydafrika tillsammans med – just det – Ecuador under Rafael Correa.

Men förhandlingarna går trögt, motståndet är stort, och ingen vet om eller när ett avtal kan vara på plats. Många länder, däribland Sverige, föredrar den nuvarande ordningen med enbart frivilliga regler, och vill i stället arbeta för att dessa efterlevs bättre. Detta har varit Sveriges linje både under tidigare socialdemokratiska regeringar liksom under den nuvarande högerregeringen.

– EU och Sverige har genomgående haft reservationer vad gäller mervärdet av en rättsligt bindande FN-konvention. (…) Det råder samsyn inom EU om att förslaget till konventionstext är problematisk med långtgående och delvis vagt utformade bestämmelser som i flera fall bedöms svåra att genomföra i enlighet med EU- och nationell rätt, skriver Utrikesdepartementets presstjänst i ett mejl till Dagens ETC.

Varken Sverige eller övriga EU har dock bemödat sig med att förhandla fram ett bättre förslag, utan har i stället valt att inte delta aktivt i förhandlingarna.

Till skillnad från Sverige och EU, men också USA, Kanada och många andra hemländer för transnationella företag, tycker Pablo Fajardo att dagens frivilliga regelverk, kallat FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, är alldeles för svagt.

– Det har gällt i 12 år och det har inte varit till någon, eller åtminstone till mycket liten nytta.

Det är en kamp för Amazonas, för livet, för planeten.

Även om ett bindande avtal blir verklighet kommer det enligt Pablo Fajardo inte hjälpa de drabbade i Ecuador i kampen mot Chevron, eftersom avtalet inte kan tillämpas retroaktivt.

– Men det ger oss ändå hopp om att framtidens generationer kan få bättre tillgång till rättvisan. Därför satsar vi på att få till stånd ett bindande avtal som kan fylla det juridiska tomrum som finns. Det är en kamp för Amazonas, för livet, för planeten. Om jag inte trott att vi kan vinna så skulle jag inte vara här, säger Pablo Fajardo.